Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Sammanfattat*
Behandlande läkare har skyldighet att ta reda på från vem och till vem klamydiasmitta kan ha överförts , s k smittspårning .Klamydiainfektioner omfattas av Smittskyddslagen sedan den 1 januari 1989 .* Klamydiafallen har årligen minskat 20 procent i Stockholms län fram till 1994 , vilket dock var mindre än landstingets uppställda mål .* I 20-45 procent av fallen görs ingen adekvat smittspårning av sexualpartner till klamydiapatienter .Det framkom av en enkätundersökning omfattande läkare i offentlig och privat öppen vård i Stockholms län .* Möjligen skulle smittspårningen bli bättre om alla klamydiafall i ett storstadslän som Stockholms län remitterades till specialmottagning .Klamydiabakterien sprids via samlag , men kan även smitta från mor till barn vid förlossningen .Män som smittas kan ha symtom i form av uretrit , kvinnor i form av mukopurulent cervicit .De flesta som smittas får emellertid inga symtom primärt .Män kan dock senare drabbas av bitestikelinflammation , ofruktsamhet
och Reiters syndrom , medan kvinnor kan få blödningsrubbningar och/eller äggledarinflammation , med åtföljande ofruktsamhet , utomkvedshavandeskap eller kroniska buksmärtor .Ofta vaga symtomDå symtomen kan vara vaga eller helt saknas kan många individer sprida smitta utan att de själva misstänker att de har en könssjukdom .Inkubationstiden är en till tre veckor för dem som får symtom , men cirka hälften av de infekterade förblir symtomfria .Asymtomatisk infektion kan övergå till en symtomgivande sådan efter mycket lång tid ( år ) .Det är oklart hur länge patienten är smittsam , men i klinisk praxis brukar man i allmänhet avgränsa tiden till ett år [ 1 , 2 ] .AnmälningspliktigSedan 1983 har antalet fall av klamydia rapporterats från de mikrobiologiska laboratorierna till Statens bakteriologiska laboratorium , sedermera Smittskyddsinstitutet .Från och med den 1 januari 1989 skall fall av klamydia anmälas enligt Smittskyddslagen .Trots en ca 70-procentig minskning av rapporterade
klamydiainfektioner över den senaste tioårsperioden [ 3 ] är klamydia fortfarande den vanligaste diagnosen bland de anmälningspliktiga sjukdomarna .Smittskyddslagen stadgar att » den som har anledning anta att han har smittats av en samhällsfarlig sjukdom är skyldig att utan dröjsmål söka läkare samt att låta läkaren göra de undersökningar och ta de prov som behövs för att fastställa om han har smittats av en sådan sjukdom .Han är också skyldig att följa de förhållningsregler som läkaren har meddelat honom » [ 4 ] .Även den som uppgivits vara kontakt till en smittad person är skyldig att låta testa sig , oavsett om symtom finns eller ej .Läkaren skyldig ta provLäkaren är enligt lagen skyldig att ta de prov som behövs för att ställa diagnos , att ge förhållningsregler för att inte smittan skall föras vidare och att fråga den smittade varifrån hon eller han kan ha fått smittan eller till vem den kan ha förts vidare , s k smittspårning .Undersökning och behandling är kostnadsfri för den
enskilde i offentlig vård [ 5 ] .Klamydiabekämpningen i Stockholms länÅr 1986 levererades 10 217 positiva klamydiaprov från de mikrobiologiska laboratorierna i Stockholms län .Hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting uppskattade att det verkliga antalet klamydiafall i Stockholms län sannolikt var det dubbla .I den plan som 1988 togs av Stockholms läns landsting för bekämpning av klamydiainfektion sägs att » det huvudsakliga arbetet med uppspårning , utredning och behandling av klamydiainfekterade bör ske i primärvården , vid hud- och kvinnokliniker samt vid ungdomsmottagningar » [ 6 ] .Hudklinikerna och kvinnoklinikerna gavs ett speciellt ansvar för att gemensamt stödja , stimulera , utbilda och informera övrig vårdpersonal om rutiner för vård och behandling av klamydiainfekterade .En intensiv utbildningsinsats till primärvården och ungdomsmottagningarna utfördes av de sex- och samlevnadsmottagningar ( Sesam-mottagningar , gemensamma mottagningar med resurser från venereologiska
och gynekologiska kliniker ) som inrättades vid de stora Stockholmssjukhusen [ 7 , 8 ] .Man räknade med att en ökad satsning på kontaktspårning skulle leda till att 1-1,5 kontakt-/indexfall identifierades .Med erfarenhet från gonorréutvecklingen under tiden 1966-1987 och med tanke på den upplysningskampanj om kondomanvändning , liksom de behandlings- och kontaktspårningsinsatser som planerades , räknade landstingsledningen , med stöd av en matematisk simuleringsmodell [ 9 ] , att antalet klamydiafall skulle ha reducerats till ca 1 000/år 1993 eller 1994 .Det faktiska antalet rapporterade fall blev 2 848 i Stockholms län 1994 .Minskningen motsvarade inte förväntningarnaKlamydiabekämpningen kan således synas vara framgångsrik , med en 20-procentig årlig minskning av rapporterad klamydia 1990-1994 [ 3 ] , men minskningen motsvarade ej landstingets ambitioner [ 6 ] .Dessutom hade man en övergående uppgång 1995 och 1996( Figur 1 ) , som åtminstone delvis torde ha berott på introduktionen
av PCR-teknik , » polymerase chain reaction » , för diagnostik av klamydiainfektioner .PCR möjliggör även urinprovtagning .Detta gör klamydiatestet mer acceptabelt bland unga män , vilket är den sannolika orsaken till att antalet tonårspojkar som diagnostiserats med klamydia fördubblades från 1994 till 1996 .[ Smittskyddsenheten i Stockholms län , 1997 ] .EnkätstudieRamstedt och Ribacke genomförde i september 1994 en rikstäckande enkätstudie angående klamydiahandläggningen inom primärvården av främst distriktsläkare .Denna studie gav en förklaring till den endas partiella framgången i klamydiabekämpningen .Trots lagens krav gav man ofta behandling utan provtagning , man sände recept till partner via indexpatienten och man underlät att utföra smittspårning .Ramstedt och Ribacke föreslog att man via lokala vårdprogram skulle skapa fastare rutiner för behandling och uppföljning av klamydiapatienterna [ 10 ] .I Stockholms län fanns redan ett vårdprogram , i vilket Sesam-mottagningarna
hade en central roll visavi bl a öppenvårdsläkarna .Sesam-mottagningarna samordnas av LAFA ( Landstinget förebygger aids ) .Vår studie gjordes för att utvärdera effekten av SESAM-mottagningarnas utbildningsinsatser .MetodTill 150 husläkare och 251 privatläkare , slumpvis utvalda , i Stockholms län sändes i september 1997 en enkät med i huvudsak samma frågor som i Ramstedts och Ribackes undersökning .Svaren lämnades anonymt , men ej svarande läkare har genom ett kodsystem kunnat påminnas .Figur 1 .Klamydia i Stockholms län .Figur 2 .Husläkares rutiner för provtagning avseende klamydiai olika patientgrupper .Figur 3 .Privatläkares rutiner för provtagning avseende klamydiai olika patientgrupper .ResultatVi fick svar från 86 husläkare ( 54 procent ) och 171 privatläkare ( 72 procent ) .Privatläkarna har genomgående varit verksamma längre inom läkaryrket , 81 procent mer än 20 år , mot endast 19 procent av de offentliganställda .92 procent av husläkarna har specialistkompetens i allmänmedicin
, mot 21 procent av privatläkarna bland vilka 42 procent är gynekologer och 15 procent dermatovenereologer .44 procent av privatläkarna har en SESAM-mottagning inom 4 km från sin praktik , mot endast 16 procent av husläkarna .Påfallande få läkare tar rutinmässigt klamydiaprov på uppenbart sexuellt aktiva patienter ( Figur 2 och 3 ) .Urinprovtagning för PCR-diagnostik är vanligare bland husläkare än bland privatläkare .Antibiotikavalet vid klamydiainfektioner är adekvat ; de flesta läkare följer behandlingsrekommendationerna i Socialstyrelsens allmänna råd 1990:2 [ 11 ] .Vanligen får patienterna doxycyklin eller lymecyklin .Gravida får erytromycin .Privatläkarna väljer azitromycin oftare än husläkarna , och cirka hälften av såväl husläkare som privatläkare ger indexpatienten ett recept för vidare befordran till partnern .Över en tredjedel av privatläkarna underlåter att följa upp att fasta eller tillfälliga partner låter provta sig .En femtedel av husläkarna väljer att låta en
patient med fast relation själv informera sin partner , utan att provta partnern eller följa upp att partnern genomgår provtagning hos någon annan läkare ( Figur 4 ) .DiskussionSvarsfrekvensen från privatläkarnas sida är tillfredsställande och tillåter oss att dra relativt säkra slutsatser av denna grupps behandlingsvanor , medan svaren från husläkarna endast ger oss denna grupps vanor i grova drag .Av spontana kommentarer från husläkarna kunde vi märka en leda vid enkätundersökningar .Detta kan förklara husläkarnas låga svarsfrekvens .Överhuvudtaget gör husläkarnas låga svarsfrekvens att man ej kan jämföra svaren mellan husläkare och privatläkare .Dock framgår med förskräckande tydlighet att många husläkare och privatläkare inte följer sina lagreglerade skyldigheter beträffande s k smittspårning [ 12 ] .Trots de intensiva utbildningsinsatserna på SESAM-mottagningarna , liksom satsningarna på vårdprogram , var läkarnas hantering av klamydiainfektioner i Stockholms län 1997 inte bättre
än i Sverige i sin helhet 1994 enligt Ramstedts och Ribackes undersökning .Med otillräcklig provtagning och bristande kontaktspårning kommer det alltid att finnas en relativt stor grupp smittade som kommer att hålla klamydiabakterien cirkulerande i befolkningen .Partneruppföljning får aldrig ersättas av att läkaren med patienten sänder hem ett recept till partnern .Visserligen förhindrar recept hem till partnern , om det verkligen överlämnas , reinfektion i den pågående relationen , men smittspridningen kan fortsätta utanför det aktuella parförhållandet [ 13 ] .Endast genom bättre följsamhet till Smittskyddslagens bestämmelser och Socialstyrelsens allmänna råd kan man uppnå en varaktig reduktion av antalet klamydiafall .Eftersom varje husläkare kommer att träffa patienter med underlivsbesvär , där klamydia fortfarande är en vanlig orsak , måste rutiner för behandling och uppföljning av dessa patienter i den öppna vården ständigt hållas aktuella .En tänkbar lösning i ett storstadsområde
som Stockholms län vore att remittera alla diagnostiserade klamydiapatienter till specialmottagningar för sexuellt överförbara sjukdomar .Kompetent och tränad personal skulle där kunna öka kvaliteten på omhändertagandet av patienterna , dvs genomföra noggrann smittspårning och ge instruktion till dessa patienter [ 14 ] .Figur 4 .Andel korrekt/ofullständig smittspårning vid klamydiafynd i olika patientkategorier ( procent av givna svar ) .
