Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
LÄKARTIDNINGEN
? VOLYM 97 ? NR 32-33 ? 2000 3457 Laparoskopisk kirurgi har inneburit en drastisk förändring inom kirurgin under 1990-talet, och man kan fråga sig vad som drivit och driver utvecklingen. Det finns många förklaringar till – och intressenter i – den snabba utvecklingen. Avsikten med det symposium som den här artikeln är ett referat av är att se tillbaka på erfarenhet och resultat av den laparoskopiska kirurgin. Det är förvisso inte första gången det görs, men avsikten är att se var vi står idag och vad vi har för vetenskapligt stöd – »evidence» – och hur man ska tolka det. Detta är angeläget inte minst för att verksamheten på sistone har ifrågasatts från flera håll. Således har nyligen såväl Danmarks motsvarighet till SBU som Danska institutet för klinisk epidemiologi [1] ställt sig bakom en utredning där man tyckte sig se att kolecystektomi med minilaparotomi, det vill säga med betydligt kortare bukväggssnitt än vid vanlig öppen operation, är ett säkert och ekonomiskt
fördelaktigt alternativ till laparoskopisk kolecystektomi, men där man ändå konstaterade att här finns för lite studier och rekommenderade en hel rad randomiserade undersökningar. Vid Svensk kirurgisk förenings möte 1999 uppkom en rätt påtaglig debatt på samma tema. Nyligen har också frågan ställts om det inte är »dags att en gång för alla konkludera att laparoskopisk appendektomi är ute»[2]. Är det så? Eller har vi evidens för motsatsen? Ska vi fortsätta med vidareutveckling på den inslagna linjen? Behöver vi fler studier? I så fall vilka? Detta var vad symposiet på Svenska Läkaresällskapets riksstämma 1999 försökte besvara, med koncentration på fyra områden, som återges nedan. Laparoskopisk gallkirurgi Laparoskopisk kolecystektomi har på kort tid etablerats som normalmetod vid behandling av symtomgivande gallsten. Kritik har höjts för att metoden infördes okontrollerat [3]. Förespråkare för tekniken saknar dock inte entusiasm [4]. Vilka bevis – evidens – finns för laparoskopisk
kolecystektomi? Försök att besvara frågan görs utifrån litteraturstudier med utgångspunkt från kontrollerade randomiserade studier (RCT), metaanalyser, andra systematiska rapporter och översiktsartiklar. Randomiserade studier jämförande laparoskopisk och öppen kolecystektomi: I fyra studier [5-8] jämförs laparoskopisk kolecystektomi med traditionell öppen teknik. Ofta är det tämligen små patientserier. Samtliga studier tycks visa att laparoskopisk teknik är att föredra på grund av minskad postoperativ smärta, kortare vårdtid och Laparoskopisk kirurgi – hur evidensbaserad är den? Författare GÖRAN EKELUND docent, överläkare, kirurgiska kliniken, Universitetssjukhuset MAS, Malmö/moderator vid symposiet GUNNAR EDLUND medicine doktor, överläkare, kirurgiska kliniken, Östersunds sjukhus, Östersund/gallkirurgiavsnittet SAM SMEDBERG medicine doktor, överläkare, kirurgiska kliniken, Helsingborg sjukhus, Helsingborg/bråckkirurgiavsnittet CLAES RUDBERG docent, överläkare, kirurgiska kliniken,
Centrallasarettet Västerås, Västerås/appendektomiavsnittet FOLKE JOHNSSON docent, överläkare, kirurgiska kliniken, Universitetssjukhuset Lund, Lund/refluxkirurgiavsnittet. Sammanfattat ? Laparoskopisk kolecystektomi är säker, kostnadseffektiv och har god patientacceptans. ? Laparoskopisk ljumskbråcksplastik har en relativt lång »learning curve», är säker men dyrare än konventionell operation. Patientacceptans är god och infektionsfrekvensen lägre. Metoden är särskilt av värde vid dubbelsidiga bråck. ? Laparoskopisk appendektomi är säker, med lägre infektionsfrekvens. En något längre operationstid balanseras av kortare konvalescens. Den inledande laparoskopiska explorationen bedöms värdefull. ? Laparoskopisk fundoplicatio för refluxsjukdom är ännu ej fullt utvärderad. Resultaten hittills är goda vad gäller säkerhet, patientacceptans och vårdtid. ? Flera ytterligare frågor inom laparoskopisk kirurgi förtjänar att studeras. Modern laparoskopisk galloperation. Kirurgen assisteras
av en operationsrobot. E v i d e n s b a s e r a d m e d i c i nsnabbare återgång till normal aktivitet. Randomiserade studier jämförande laparoskopi och minilaparotomi: I tre större studier [9-11] ingår fler patienter än i ovannämnda studier. En studie [11] är ofta citerad och den enda som är blind när det gäller utvärderingen. Den visade inte någon väsentlig skillnad mellan metoderna vad avser vårdtid eller sjukskrivning. Övriga studier [9, 10, 12] visade fördelar för laparoskopisk galloperation när det gäller vårdtid och smärta. Ett observandum i den förstnämnda studien [11] är den höga konverteringsfrekvensen på 20 procent. Detta kan tala för att kirurgerna inte var förtrogna med den laparoskopiska tekniken. Sammantaget tycks här redovisade studier visa att laparoskopisk teknik har fördelar eller är lika bra som minilaparotomi. Koledokusskador: Ett allmänt problem vid utvärderingen av en ny teknik är att resultaten avspeglar en inlärningsprocess, »learning curve». Detta har
belysts i bland annat en publikation [13] med genomgång av 8 839 fall. Koledokusskaderisken var betydligt större initialt, 1,7 procent jämfört med 0,17 procent efter erfarenhet av 50 operationer. Inlärningskurvan var av »låg trös-kel»typ, vilket innebär att kirurgerna under utbildning lär sig tämligen snabbt under förutsättning av tidig adekvat handledning. Koledokusskadefrekvensen efter laparoskopisk kolecystektomi har varit föremål för omfattande studier, som dock försvåras av att rapporteringen är ofullständig och av att olika klassifikationer förekommer. Det framgår inte heller alltid klart om skadorna uppstått före eller efter eventuell konvertering. Skadefrekvensen är starkt varierande och har i en metaanalys för laparoskopisk kolecystektomi visats vara 3,6-4,7 promille och för öppen galloperation 1,9-2,9 promille [14]. Frekvensen tycks för laparoskopisk galloperation vara sjunkande. Har redovisade studier tillräcklig beviskraft? Randomiserade kontrollerade studier (RCT)
anses ha högst bevisvärde, men en stötesten är att skillnader vad avser lågfrekventa komplikationer, som koledokusskada, knappast kan påvisas med någon högre grad av säkerhet [15]. Andra problem kan vara publikationsbias, selektion och osäkerhet beträffande kirurgernas förtrogenhet med respektive metod. Kunskaperna behöver således kompletteras [16] före ett ställningstagande. Cochranesamarbetet, konsensusrapporter och översikter: I Cochranebibliotektet [17] finns ännu inte så mycket att hämta för den som söker evidens för laparoskopisk kolecystektomi. Dock återfinns här, från University of York, utvärdering av en omfattande metaanalys av större studier (över 100 patienter), där vissa kvalitetskrav måste vara uppfyllda för inklusion [14]. Totalt omfattar analysen 126 artiklar med sammanlagt 91 720 patienter. Laparoskopisk kolecystektomi var föremål för 98 studier (78 747 patienter) och öppen kolecystektomi avhandlades i 28 studier (12 973 patienter). Det var stora variationer mellan
studierna, men laparoskopisk operation var förenad med lägre mortalitet och något högre frekvens koledokusskador, dock sjunkande. Laparoskopisk kolecystektomi bedömdes i denna sammanställning som minst lika säker som öppen kirurgi, men trots det omfattande materialet konkluderar man att det finns utrymme för bättre upplagda studier, till exempel för att belysa kostnadsrelationer. Som komplement till ovanstående kan nämnas konsensuskonferensen från National institutes of health (NIH) 1993 [18], en omfattande »review» från Royal college of surgeons 1996 [15], MFRs rapport 1997 [19] och en nyligen utkommen dansk rapport [1]. Det är inte helt lätt att sammanfatta dessa rapporter. Det finns uppenbarligen varierande uppfattning i vissa frågor. Några av de fördelar för laparoskopisk kolecystektomi som nämns är lägre mortalitet (evidens svagt), bättre postoperativ lungfunktion, mindre postoperativ smärta, snabbare återgång till aktivitet och kortare vårdtid. I Sverige synes införandet
av laparoskopisk kolecystektomi ha skett med god säkerhet och goda resultat [19]. MFR sammanfattar i sin rapport [19] att »retrospektivt förefaller det som om övergången till laparoskopisk operationsteknik varit lyckosam», men säger också »metodens kostnadseffektivitet i relation till minilaparotomi behöver utvärderas ytterligare», vilket även poängteras i de danska och engelska rapporterna [1, 15]. Konklusioner: Baserat på ovanstående genomgång bör följande slutsatser kunna dras: – laparoskopisk kolecystektomi är »evidensbaserad», – det finns ännu obesvarade frågor, till exempel gällande koledokusskadefrekvens, teknik vid koledokuskirurgi och ekonomi, – minikolecystektomi kan ge likvärdiga resultat, men dess »effectiveness» är mindre väl dokumenterad jämfört med laparoskopisk kolecystektomi. Laparoskopisk bråckkirurgi Bakgrund: De två senaste decennierna har bråckkirurgin genomgått en anmärkningsvärd utveckling. Nätanvändning, som är en nödvändig förutsättning för ett bra resultat
vid laparoskopisk kirurgi, har även ökat kraftigt vid öppen bråckkirurgi. En jämförelse av teknikerna är inte endast en jämförelse mellan ny och gammal teknik utan återspeglar också frontlinjerna för olika utvecklingslinjer inom bråckkirurgin. Operationsmetoder: Vid bråckoperation med konventionell plastik friprepareras starka friska vävnadskanter utanför den av bråcket destruerade bakväggen i inguinalkanalen och sutureras. Av konventionella plastiker ger Shouldiceplastiken [20] bäst resultat. Resultatet av konventionell plastik vid recidivbråcksoperation är klart sämre än vid operation för primära bråck. Vid öppen nätplastik – främre och bakre – kan ett nät användas för att överbrygga och förstärka området med defekt vävnad och därmed reducera eller helt eliminera tensionen i plastiken. 3458 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 97 ? NR 32-33 ? 2000 Laparoskopisk bild av kolecystit, med införda laparoskopiska instrument, inför kolecystektomi. Bild från Agneta Montgomery. E v i d e n s b
a s e r a d m e d i c i nDen vanligaste främre metoden är Lichtensteinplastiken [21], som är lätt att lära och som ger bra resultat. Nätplastik förefaller ge lika bra resultat vid operation för recidivbråck som för primära bråck. Med laparoskopisk teknik görs i princip samma operation som vid den öppna bakre nätplastiken. Nätet placeras på bukväggens insida, antingen med en transabdominell preperitoneal plastik (TAPP) [22] eller en total extraperitoneal plastik (TEP) [23], varvid fossa iliaca och ljumsken nås med laparoskopet via rektusskidan som öppnas nedom naveln. Resultat: De första randomiserade studierna av laparoskopisk bråckkirurgi publicerades 1994. Erfarenheten är således begränsad. De flesta studierna har kort uppföljningstid och de är fokuserade på peroperativa och tidiga postoperativa resultat som operationstid, komplikationer, postoperativa smärtor, sjukskrivningstider och kostnader. Recidivfrekvensen förväntas vara låg eftersom tekniken förutsätter nätanvändning, men
långtidsresultat som bekräftar detta saknas fortfarande. Denna genomgång omfattar 29 prospektiva randomiserade studier, publicerade före december 1999, jämförande laparoskopisk bråckoperation, TAPP respektive TEP, med öppna konventionella eller nätplastiker [24-52]. Materialet inkluderar totalt 2 677 laparoskopiska operationer och 2 857 öppna operationer. Recidiv: Det viktigaste resultatet vid bråckkirurgi är recidivfrekvens. Studier inkluderande minst 200 randomiserade patienter med en uppföljning på minst ett år presenteras i Tabell I och II. En jämförelse mellan laparoskopisk och öppen konventionell bråckoperation (Tabell I) visar att recidivfrekvensen är densamma efter ett år, medan recidiven i den öppna gruppen blir fler redan under det andra året. Vid jämförelse med öppen nätoperation föreligger inga skillnader i recidiv under de första åren (Tabell II). Komplikationer: Det »pris» patienten får betala för chansen till ett bra resultat med de olika metoderna är risk för komplikationer,
smärtor och tid för tillfrisknande. Per- och postoperativa komplikationer har analyserats i 25 av studierna, inkluderande sammanlagt 5 534 patienter. Det fanns ingen mortalitet och komplikationerna är generellt mycket få. Den transabdominella laparoskopiska metoden TAPP har tillfört bråckkirurgin nya potentiella komplikationsrisker, som kärlskador och skador på inre organ. Frekvensen av dessa skador är dock så låg att den inte kan kalkyleras i randomiserade studier. Det man vet ifrån stora sammanställningar är att en oerfaren kirurg och den första troakaren är de två största enskilda riskfaktorerna avseende skador i samband med laparoskopisk kirurgi [53]. Vid TEP är intraabdominella komplikationer i stort sett eliminerade, men då tekniken är tekniskt svår finns en ökad risk för konvertering till annan metod. Sårinfektion förekom dubbelt så ofta efter öppen kirurgi (1,3 procent respektive 2,2 procent). Postoperativ neuralgi och kronisk smärta förekom också oftare efter
öppen kirurgi (2,3 respektive 4,2 procent). Postoperativ konvalescens registrerades i 19 studier. Tiden för återgång till en normal aktivitetsnivå var kortare efter laparoskopisk operation i 16 studier, med en medeltid på 15 dagar jämfört med 21 dagar efter öppen kirurgi. Tre studier visade ingen skillnad. Kostnaden för sjukvården: Operationstiden med laparoskopisk bråckoperation var i medeltal 68 minuter jämfört med 52 med öppen teknik. Vårdtiden redovisades i 24 studier. Dagkirurgi hade tillämpats i 10, och i övriga 14 studier var medelvårdtiden 2,5 dagar vid laparoskopisk kirurgi och 3,4 dagar vid öppen kirurgi. Kostnad för utrustning beräknades specifikt i 9 av studierna, och genomgående var den laparoskopiska operationen dyrare. I två svenska studier ökade kostnaden med 4 037 kronor [36] respektive 7 063 kr [34]. Användande av engångsmateriel fördubblar kostnaden vid en laparoskopisk bråckoperation. Kostnad för samhället: Beräkningar av samhällets totalkostnad för bråckkirurgi
i form av sjukvårdskostnad, sjukskrivningskostnader och produktionsbortfall är mycket svåra. I sex studier har beräkningar gjorts, tre av dem har samma författare, och man har kommit till olika resultat, till stor del på grund av variationer i sjukskrivningstider efter de olika operationsmetoderna. I en svensk studie resulterade den kortare sjukskrivningstiden efter laparoskopisk operation i en nettovinst på 11 392 kr [19], medan i en annan studie laparoskopi istället medförde en nettoförlust på 5 988 kr eftersom skillnaderna i sjukskrivningstid här var mindre [34]. LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 97 ? NR 32-33 ? 2000 3459 Laparoskopisk bild av nedre delen av främre bukväggen utvisande bråckportar sedda från insidan. Bild från Agneta Montgomery. Tabell I. Recidiv. Antal efter ett respektive två år. Laparoskopisk operation kontra konventionell plastik. Författare Operations- Antal 1 år 2 år metod patienter Dirksen (29) TAPP 114 7 Bassini 103 22 Johansson, TAPP 200 4 SCUR (34) Kirurgens
val 200 4 Juul (35) TAPP 138 4 Shouldice 130 3 Kald (36) Tapp 122 Shouldice 89 3 Liem, TEP 487 14 17 COALA (41) Kirurgens val 507 15 31Konklusioner: Laparoskopisk bråckkirurgi kan, liksom övriga nätplastiker, förväntas ge lägre recidivfrekvenser än konventionella bråckplastiker på lång sikt. Komplikationsriskerna är likvärdiga. Patienttillfredsställelsen efter laparoskopisk bråckoperation är hög, med reducerade smärtor och snabbare tillfrisknande, men till priset av att sjukvårdens kostnader avsevärt ökas. Den relativa vinsten för samhället på grund av snabbare återgång till förvärvsarbete reduceras när sjukskrivningstiderna blir kortare även efter öppen kirurgi. De första årens entusiasm och snabba ökning av antalet laparoskopiskt utförda bråckoperationer har planat ut. Fortfarande saknas långtidsresultat på vilka man mer säkert kan grunda rekommendationer för teknikens användning, men i väntan på dessa har hittills vunna erfarenheter givit en praxis. Laparoskopisk bråckkirurgi
bör vara förbehållet de kirurger som har ett särskilt kunnande och intresse för laparoskopisk kirurgi. Vid samtidig bilateral bråckkirurgi blir det operativa traumat jämfört med ensidig operation obetydligt större med laparoskopisk teknik och innebär en vinst framför allt för patienten, men troligen också för sjukvården. Laparoskopisk appendektomi Bakgrund: Öppen appendektomi är en säker operationsmetod med mycket ringa mortalitet. Ett problem är fortfarande den relativt osäkra preoperativa diagnostiken liksom förekomsten av postoperativa komplikationer, där infektioner uppträder i 10-20 procent av fallen. Hos storvuxna patienter kan buksnittet behöva bli ganska stort, särskilt om appendix är svårtillgänglig. Den laparoskopiska appendektomin är en minimalinvasiv operation som ger mycket god överblick i buken, vilket är av stort värde ur differentialdiagnostisk synpunkt. Frågan är då om den laparoskopiska tekniken kan ha fördelar beträffande postoperativ smärta, vårdtid, konvalescens
och komplikationer liksom vad gäller total kostnad. För att skaffa vetenskapligt hållbara kunskaper om de olika metodernas effektivitet krävs prospektiva randomiserade studier, korrekt utförda – bland annat enligt »intention-to-treat» principen och med en opartisk utvärdering av behandlingsresultaten. I många studier syndas det mot basala krav, som en initial beräkning av materialstorleken baserad på förväntade skillnader mellan grupperna liksom inklusions- och exklusionskriterier med detaljbeskrivningar av hur operationerna utförts. Resultat: Under de senaste 6-7 åren har en mängd studier gjorts för att belysa skillnader mellan öppen och laparoskopisk appendektomi, och de kvalitetsmässigt bästa studierna har inkluderats i flera metaanalyser. Problem här är att samma studie kan förekomma i flera av metaanalyserna. En sådan analys [54] omfattade 1 175 patienter i 10 studier och visade att laparoskopisk appendektomi hade längre operationstid, men något kortare vårdtid, kortare
konvalescens och färre postoperativa infektioner. En annan sådan analys, från 1998, [55] innehöll resultat från 2 877 patienter ingående i 28 studier och visade att laparoskopisk appendektomi hade 16 minuter längre operationstid, något mindre postoperativ smärta, 15 timmar kortare vårdtid, 7 dagar kortare konvalescens och färre postoperativa sårinfektioner. År 1999 redovisades en metaanalys av 12 studier med 1 383 patienter [56]. Här visades 18 minuters längre operationstid för laparoskopisk metod, samma vårdtid, men 6 dagar kortare konvalescens och färre postoperativa infektioner. En metaanalys 1999 [57], omfattande 17 studier och 1 962 patienter, visade 15 minuters längre operationstid med laparoskopisk metod, men mindre postoperativ smärta, samma vårdtid, 6 dagars kortare konvalescens och färre postoperativa infektioner. Slutligen redovisade Fingerhut 1999 en metaanalys av 17 studier med cirka 1 800 patienter [2]. Här hade laparoskopisk appendektomi längre operationstid, något
kortare vårdtid och kortare konvalescens. Konklusionen där var dock negativ mot den laparoskopiska tekniken, och kompletterades med en fråga om det inte var dags att konkludera att laparoskopisk appendektomi inte längre bör utföras. I Sverige har genomförts en multicenterstudie med 500 patienter, presenterad 1999, och det är för närvarande världens största studie [58]. Den visar att laparoskopisk appendektomi har 25 minuter längre operationstid, mindre postoperativ smärta och samma vårdtid, men 8 dagar kortare konvalescens. Tolkning: När prospektiva randomiserade studier används inom kirurgin finns en del specifika problem. Om en ny operationsteknik ska jämföras med en gammal etablerad teknik finns det alltid en risk för att den nya tekniken inte görs rättvisa därför att man ännu inte fått tillräcklig träning med den nya metoden, det gäller alltså att gå in på rätt ställe på den så kallade inlärningskurvan. En annan aspekt är kirurgernas operationstekniska skicklighet. Opererar
erfarna överläkare den ena gruppen och mindre erfarna underläkare den andra? Jämfördes den öppna och laparoskopiska metoden på lika villkor? Är den tekniska utrustningen tillräckligt bra? Och till sist, kan ny behandling ha så självklara fördelar att en randomiserad studie inte är nödvändig? Konklusion: Konklusionen av denna genomgång av litteraturen är att evidens talar för att laparoskopisk appendektomi för närvarande har en längre operationstid, och därmed högre vårdkostnad, mindre postoperativ smärta, samma vårdtid, men kortare konvalescens, och därmed lägre samhällskostnad, och möjligen färre komplikationer. Om risken för ileus under de följande åren efter laparoskopisk appendektomi minskar får framtida studier utvisa. Laparoskopisk antirefluxkirurgi. Bakgrund: Laparoskopisk teknik vid antirefluxkirurgi har införts snabbt i Sverige. Redan 1996 utfördes två tredjedelar av antirefluxoperationer laparoskopiskt. Vid såväl öppen som laparoskopisk metod är principen att försnäva
hiatus oesophagi genom att partiellt sy ihop crura diaphragmatica och utföra en så kallad fundoplikation. Syftet med denna genomgång är att analysera det vetenskapliga underlaget för övergång till laparoskopisk metod. Resultat: Genom litteratursökning i Medline och Pubmed togs alla kliniska studier av laparoskopisk antirefluxkirurgi fram. I februari 2000 fanns 15 randomiserade studier, 21 kontrollerade, icke randomiserade studier och 65 okontrollerade studier. Av utrymmesskäl koncentreras framställningen till de 8 randomiserade studier som jämfört öppen och laparoskopisk kirurgi. De övriga 7 jämför olika laparoskopiska tekniker. Laine et al [59] fann, i en studie omfattande 110 patienter, stora skillnader i vårdtid och sjukskrivning till laparoskopins fördel. Vid uppfölj3460 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 97 ? NR 32-33 ? 2000 s Tabell II. Recidivfrekvens efter ett respektive tre år. Laparoskopisk operation kontra öppen nätteknik. Författare Operations- Antal 1 år 3 år metod patienter
Johansson, TAPP 200 4 SCUR (34) Öppen preperit 200 11 Khoury (37) TEP 169 4 Mesh-plug 146 4 The MRC TEP (2/3) 468 7 trial group (49) Lichtenstein 460 0 E v i d e n s b a s e r a d m e d i c i nANNONSning efter tre månader var det symtomatiska resultatet likvärdigt, även om man hade anmärkningsvärt hög frekvens patologiskt 24 timmars pHvärde i den öppna gruppen. Ytterligare en studie [60], från Finland och omfattande 42 patienter, visar stora skillnader i vårdtid och sjukskrivning. Detta gjorde att kostnaden för laparoskopin blev lägre. Även postoperativ smärta och trötthet var mindre i den laparoskopiska gruppen, men detta resulterade inte i någon skillnad i livskvalitet. I en studie från Lund på 60 patienter [61] gjordes en blindning av det postoperativa förloppet, vilket resulterade i att skillnaden i vårdtid blev betydligt mindre än i de båda finska studierna även om den fortfarande var signifikant kortare i den laparoskopiska gruppen. Dock fann man ingen skillnad i sjukskrivningstid.
Vid uppföljning efter sex månader fann man inga signifikanta skillnader i det postoperativa resultatet, men frekvensen av mild dysfagi var högre i den laparoskopiska gruppen. Nyligen har en holländsk multicenterstudie [62] publicerats, där man avbröt inklusionen av patienter på grund av högre postoperativ dysfagifrekvens tre månader efter laparoskopi, 7/57 jämfört med 1/46. Två studier [63, 64] har jämfört immunförsvaret mellan patienter opererade med öppen respektive laparoskopisk metod, varvid man inte funnit någon skillnad frånsett mindre CRP-stegring efter laparoskopi. Konklusion: Redovisad litteratur visar att laparoskopi ger kortare vårdtid och mindre postoperativ smärta, medan effekten på sjukskrivning och kostnad fortfarande är oklar. Det kirurgiska resultatet med båda metoderna förefaller på kort sikt likvärdigt, även om frågetecken måste sättas för dysfagifrekvensen. Det är utomordentligt viktigt att studier av långtidsresultat utförs. Sammanfattande synpunkter
Trots att laparoskopin förts in mycket hastigt och utan föregående stora studier så tycks man i Sverige ha varit framsynt. Tidigt bildades ett laparoskopiregister och Svensk förening för laparoskopisk kirurgi har tagit på sig dels att testa nya produkter efter hand, dels att driva flera randomiserade studier. Laparoskopisk kolecystektomi kan mot en granskning i stora serier bedömas som säker och kostnadseffektiv, med god patientacceptans. Dock finns här fortsatt behov av utbildningsinsatser, standardisering och ackreditering. Ytterligare studier rörande patientacceptans behandlande koledokussten är önskvärda. Vid laparoskopisk ljumskbråcksoperation synes postoperativ livskvalitet bättre vid laparoskopisk än vid öppen operation, men kostnaderna är påtagligt högre och den laparoskopiska bråckkirurgin är svår att lära, och det är tveksamt om vi idag har resurser för laparoskopisk operation, i varje fall av okomplicerade ensidiga ljumskbråck. Laparoskopisk appendektomi kräver laparoskopiskt
tränade kirurger, men tar ändå något längre tid än öppen kirurgi och är betydligt dyrare. Däremot finns det fördelar för patienter som hämtar sig snabbare, och infektionsfrekvensen är lägre. En stor fördel och vinst är den initiala explorativa laparoskopin. Laparoskopisk operation för hiatusbråck kan ännu inte med säkerhet utvärderas eftersom antalet studier och antalet patienter här fortfarande är relativt litet. Hittills föreligger ingen större skillnad jämfört med öppen kirurgi, även om vårdtiden synes vara något kortare och den postoperativa smärtan mindre uttalad. Kostnadsrelationen är oklar. Man kan således konstatera att laparoskopisk kirurgi har utvecklats ansvarsfullt i Sverige, men det finns mer att studera. Några steg tas nu tillbaka, men i stort tas många steg framåt. Referenser 7. Berggren U, Gordh T, Grama D, Haglund U, Rastad J, Arvidsson D. Laparoscopic versus open cholecystectomy: hospitalization, sick leave, analgesia and trauma responses. Br J Surg
1994; 81: 13625. 8. Kiviluoto T, Sirén J, Luukkonen P, Kivilaakso E. Randomised trial of laparoscopic versus open cholecystectomy for acute and gangrenous cholecystitis. Lancet 1998; 351: 3215. 11. Majeed AW, Troy G, Nicholl JP, Smythe A, Reed MWR, Stoddard CJ et al. Randomized, prospective, single-blind comparison of laparoscopic versus small-incision cholecystectomy. Lancet 1996; 347: 98994. 13. Moore MJ, Bennett CL. The Southern Surgeons Club. The learning curve for laparoscopic cholecystectomy. Am J Surg 1995; 170: 559. 14. Shea JA, Healey MJ, Berlin JA, Clarke JR, Malet PF, Staroscik RN et al. Mortality and complications associated with laparoscopic cholecystectomy. A meta-analysis. Ann Surg 1996; 224: 60920 15. Downs SH, Black NA, Devlin HB, Royston CMS, Russell RCG. Systematic review of the effectiveness and safety of laparoscopic cholecystectomy. Ann R Coll Surg Engl 1996; 78: 241323. 22. Kavic MS. Laparoscopic hernia repair. Three-year experience.
Surg Endosc 1995; 9: 125. 23. McKernan JB, Laws HL. Laparoscopic repair of inguinal hernia using totally extraperitoneal prosthetic approach. Surg Endosc 1993; 7: 268. 34. Johansson B, Hallerbäck B, Glise H, Anesten B, Smedberg S, Román J. Laparasopic versus open preperitoneal mesh versus conventional technique for inguinal hernia repair. A randomized multicenter trial (SCUR hernia repair study). Ann Surg 1999; 230: 22531. 36. Kald A, Anderberg B, Carlsson P, Park PO, Smedh K. Surgical outcome and cost-mini-misationanalysis of laparoscopic and open hernia repair: A randomised prospective trial with one year follow-up. Eur J Surg 1997; 163: 50510. 41. Liem MS, van der Graaf Y, van Steensel CJ, Boelhouwer RU, Clevers GJ, Meijer WS et al. Comparison of conventional anterior surgery and laparoscopic surgery for in-guinalhernia repair. N Engl J Med 1997; 336: 15417. 49. The MRC Laparoscopic Groin Hernia Trial Group. Laparoscopic versus open repiar of groin hernia: a randomised
comparison. Lancet 1999; 354: 18590. 54. McCall JL, Sharples K, Jadallah F. Systematic review of randomized controlled trials comparing laparoscopic with open appendicectomy. Br J Surg 1997; 84: 104550. 55. Sauerland S, Lefering R, Holthausen U, Neugebauer EA . Laparoscopic vs conventional appendectomy – a meta-analysis of randomised controlled trials. Langenbecks Arch Surg 1998; 383: 28995. 56. Temple LK , Litwin DE, McLeod RS. A meta-analysis of laparoscopic versus open appendectomy in patients suspected of having acute appendicitis. Can J Surg 1999; 42: 37783. 57. Chung R S, Rowland DY, Li P, Diaz J. A meta-analysis of randomized controlled trials of laparoscopic versus conventional appendectomy. Am J Surg 1999; 177: 2506. 58. Hellberg A, Rudberg C, Kullman E, Enochsson L, Fenyö G, Graffner H et al. Prospective randomized multicentre study of laparoscopic versus open appendicectomy. Br J Surg 1999; 86: 4853. 59. Laine S, Rantala A, Gullichsen R, Ovaska
J. Laparoscopic vs conventional Nissen fundoplication. Surg Endosc 1997; 11: 4414. 60. Heikkinen TJ, Haukipuro K, Koivukangas P, Sorasto A, Autio R, Sodervik H et al. Comparison of costs between laparoscopic and open Nissen fundoplication: a prospective randomized study with a 3-month followup. J Am Coll Surg 1999; 188: 36876. 61. Nilsson G, Larsson S, Johnsson F. Prospective randomized study between laparoscopic and open 360 o fundoplication with blind evaluation. Br J Surg. Under publ. En fullständig referenslista kan erhållas av Göran Ekelund, kirurgiska kliniken, Universitetssjukhuset MAS, 205 02 Malmö. Summary Laparoscopic surgery – evidence based at length; review and analysis of published results Göran Ekelund, Gunnar Edlund, Sam Smedberg, Claes Rudberg, Folke Johnsson Läkartidningen 2000; 97: 345762 The literature has been searched for current results in laparoscopic cholecystectomy, hernia repair, appendectomy and fundoplication. This was performed as a systematic
review. Laparoscopic cholecystectomy was judged to be safe and cost/effective, with good patient acceptability. However a need for further studies is indicated. Laparoscopic technique in hernia repair has a longer learning curve and is more expensive than open repair, with no major difference in recurrence rates. It is preferable in bilateral repairs. Laparoscopic appendectomy in the hands of experienced surgeons is cost/effective. Time to recovery is shorter and the rate of infectious complications is lower than in conventional procedures. There are still too few results reported from laparoscopic fundoplication to permit reliable conclusions. Correspondence: Göran Ekelund, Department of Surgery, Malmö University Hospital, SE-205 02 Malmö, Sweden. E-mail: Goran.Ekelund@kir.mas.lu.se 3462 LÄKARTIDNINGEN ? VOLYM 97 ? NR 32-33 ? 2000 E v i d e n s b a s e r a d m e d i c i n
