Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Den
svenska psykiatrin var ännu i början av 1800-talet på en nivå som obetydligt höjde sig över medeltidens .Hospitalen , vanligen kallade dårhus eller dårkistor , kunde jämföras med torftigt utrustade fattighus som skulle drivas till lägsta möjliga kostnad .Många liknade fängelser , där allehanda tvångsmedel – som prygel , kedjor och handklovar – kom till användning .För lite mat och dåliga kläder , mörka och oventilerade rum , sysslolöshet och tristess , enkla bäddar av halm – ja , allt inom dessa anstalters väggar vittnade om att de sinnessjuka inte bara betraktades som farliga och obotliga utan också borde förvägras medlidande och människovärdig omvårdnad .Carl Ulrik Sondén , vårt första stora namn inom psykiatrin och läkare vid Danviks hospital 1832-1862 , sammanfattade läget på sitt rättframma sätt : » Okunnigheten och kärlekslösheten täflade med råhet och egennytta om handhafvandet af tillsynen i dessa eländets boningar « , ett elände som det blivande medicinalrådet ville göra något
åt .Inskriptionen på den minnespenning Vetenskapsakademin år 1915 lät framställa till minne av sin då sedan fyrtio år tillbaka avlidne medlem – Mente captos vinclis exsolvit ( han lossade de sinnessjukas bojor ) – summerar väl Carl UlrikSondéns främsta insats under en växlingsrik läkarkarriär : arbetet för en rationell och humaniserad sinnessjukvård .Men det var nog mest en slump att prästsonen från Landeryds socken , någon mil sydost om Linköping , kom att ägna sig åt psykiatrin , eller åt medicinen över huvud taget .Ärftlig begåvning hade mycket väl kunnat leda honom in på helt andra banor , t ex den litterära – eller musikaliska .Carl Ulriks mor , Anna Katharina , var dotter till prosten Per Kernell i Åsbo , nära Boxholm .Hennes systerson , Carl Ulriks kusin , Per Daniel ( som i tjugoårsåldern lade Amadeus till sina förnamn ) var skalden P D A Atterbom .En annan kusin , Per Ulrik Kernell -författare , sångare och gudabenådad Bellmantolkare – var liksom Atterbom beundrad medlem i
kretsen kring Malla Silfverstolpe , kulturens berömda beskyddarinna i Uppsala .Men inte bara för sin bildning och utomordentliga sångröst – den unge poeten såg oförskämt bra ut också , så bra att den femton år äldre änkeöverstinnan blev upp över öronen kär i sin skyddsling !Men lyckan blev kort , för som så många andra bland romantikens unga snillen drabbades han av lungsot och dog redan 1824 , bara 27 år gammal .Vid tiden för kusinens frånfälle var Carl Ulrik 22 år och såvitt man vet symtomfri , men även honom skulle lungsoten , den tidens släktförbannelse framför andra , hinna ikapp .När döden kom , i maj 1875 , uppgavs orsaken vara » kronisk pneumoni « , men troligare är att det handlade om en i ungdomen förvärvad lungtuberkulos .För detta talar inte minst den plågsamma hosta han i många år dragits med , ett lidande som enligt vännerna påtagligt nedsatt såväl humör som arbetsförmåga .Carl Ulrik Sondén blev vårt första stora namn inom psykiatrin .År 1832 tillträdde han en läkartjänst
vid Danviks hospital och dårhusinrättning i Stockholm , där han sedan under 30 år arbetade för att förbättra vården .För den svenska sinnessjukvården och psykiatriska vetenskapen innebar det ett paradigmskifte . » Mente captos vinclis exsolvit « ( han lossade de sinnessjukas bojor ) , så lyder inskriptionen på den minnespenning Vetenskapsakademin lät framställa 1915 till minne av sin , då sedan fyrtio år avlidne , medlem .( Bilden ovan , föreställande Danvikens hospital , utlånad av Medicinhistoriska museet , Stockholm ) .Efter gymnasietiden i Linköping kom Carl Ulrik Sondén år 1821 till Uppsala , där han avlade studentexamen och därefter , som brukligt var , så kallad stor teologisk examen , men sedan tog pengarna slut .Pappans prebendepastorat gav inte tillräckligt för att både försörja en stor familj och hålla sonen i Uppsala , så den unge studenten tvingades att under ett par år tjäna sitt uppehälle som lärare vid ett gossinternat i Västergötland .Åter i Uppsala var han emellertid
fast besluten att på allvar ge sig i kast med medicinstudierna .De förberedande proven , avslutade med mediko-filosofisk examen , fullgjorde han under hösten 1824 , varpå följde fem terminer uteslutande ägnade åt teori .Åtminstone var det så tänkt , men parallellt med tentamenspluggandet gjorde han sina första praktiska lärospån , dels som stipendiat vid fältläkarkåren , dels som underläkare vid Garnisonssjukhuset i Stockholm .Samtidigt disputerade han för första gången – pro exercitio som termen lyder , dvs som övning – över ett ark från den då drygt 80-årige Linnélärjungen Carl Peter Thunbergs avhandling » om de djur , som i Bibelen omtalas « ( biologi , särskilt botanik , hade varit Carl Ulrik Sondéns favoritämne i gymnasiet ) .Ett knappt år senare , några veckor före sin 25-årsdag den 29 maj 1827 , tog han sin medicine kandidat .Därefter fick han anställning som amanuens vid universitetets kemiska laboratorium under professor Lars Peter Walmstedt ( vars hem vid Sysslomansgatan numera
är det välbesökta museet Walmstedtska gården ) .En direkt följd av laboratoriearbetet blev att han redan i maj året därpå , under gamle Thunbergs presidium , kunde disputera för doktorsgraden .Avhandlingen , » Pharmacocritik eller Pröfning af Läkemedlens Äkthet och Renhet « , tillägnade han efter tidens sed » de huldaste föräldrar helgad af sonlig kärlek och tacksamhet « .Promotionen ägde emellertid rum först i juni 1835 – en särskilt högtidlig tillställning har det sagts med tanke på två samtidiga jubileer : 100-årsminnet av Linnés promotion och firandet av jubeldoktorn Pehr von Afzelius , medicinprofessor med mycket gott anseende och livmedikus hos Karl XIV Johan .Efter disputationen kunde Carl Ulrik Sondén inleda sin egentliga läkarkarriär , och han befordrades sommaren 1828 från stipendiat till » pensionär « i fältläkarkåren .Första uppdraget blev att som bataljonsläkare vid Kronobergs regemente fara till Söderköping och bistå vid arbetet med Göta kanal .Strax före jul avlade
han kirurgie magisterexamen , inför sundhetskollegium i Stockholm , och antogs i januari 1829 till läkare vid Södra korrektionsinrättningen på Långholmen .Året därpå publicerade den ännu rätt oerfarne doktorn en debattskrift med anknytning till sin specialitet , farmakologin : » Sinapismens tidehvarf – Ett upplysande bidrag till den populära medicinens historia i Sverige « , för säkerhets skull under pseudonymen » En svensk läkare « .Anledningen var att den vita senapen , känd som matkrydda sedan antiken , genom en nyutkommen skrift fått rykte om sig som förment medicinskt universalmedel .Den populära varan lär under ett par veckor ha använts i en omfattning som gränsat till raseri med en mängd förgiftningsfall som följd , vilket » gåfvo läkarne mycket att göra « .Som läkemedel är senapen visserligen både gammal och berömd , skriver Carl Ulrik Sondén , men en produkt med en rad oönskade effekter – som » knip och hetta i magen , kräkningar , starka diarrhéer , copiös slembildning … tärsot
och död genom aftyning eller slag « .Men sorgligt nog är det just dessa följder som fått allmänheten att falla för locktonerna » från någon hungrig charlatan eller någon vinningslysten speculant , eller af bådas förenade ömma omsorg för den lidande menskligheten … ty blott den effect som är kännbar senteras af den råa menniskan , och endast hvad som är kännbart eger för henne realitet « .Slutsatsen tvingar honom att förklara skillnaden mellan primär och sekundär verkan , » emedan många ej synas ana denna första regel uti Läkemedels-Läran « .Kräkning vid magont är exempel på primär effekt , förklarar han , en reaktion som i gynnsamma fall följs av den sekundära att magsmärtorna upphör .Vad senapen anbelangar har den bara primär effekt och leder alltså inte till någon bot .Den som trots det fortsätter att använda senapen som medicin har hjälplöst fallit offer för sin tro på medlets ofelbarhet , för det finns ingen medicin som kan bota alla sjukdomar – » endast döden är så mäktig «
.Doktorns milda förakt för den trögtänkta allmänheten framskymtar i flera av hans skrifter , så även i denna .Sålunda tror han sig veta att det kommer att ta tusentals år innan folk inser att arsenik , brännvin , opium och kaffe » äro fiendtliga emot allt hvad organiskt lif heter « – men bara relativt sett .Organismen förmår vid skadlig påverkan hålla sig frisk ganska länge och uthärdar , » enligt erfarenhetens vittnesbörd « , flera supar brännvin dagligen , en kvantitet som ett nyfött barn skulle dö » knall och fall « av .Carl Ulrik Sondéns folkbildande ambitioner , tydligt visade under sinapismdebatten , blev uppenbara redan under gymnasietiden då han tjänade extra som informator hos patron Indebetou på Forssa bruk i Vingåker .Så när Hillska skolan vid Barnängen , » där nya banor för både uppfostran och skolvård skall brytas « , inrättas sommaren 1830 , söker han och får skolläkartjänsten .Ständigt öppen för nya idé- er är han samtidigt lärare vid Gymnastiska centralinstitutet och behåller
livet ut förtroendet för den då tämligen föraktade sjukgymnastiken .I oktober detta händelserika år 1830 specimerar han för att nå ytterligare ett pedagogiskt mål , att få undervisa på universitet .Avhandlingen , författad på latin och framlagd i Uppsala , handlar om en epidemisk sjuklighet som våren året innan utbrutit bland fångarna på Långholmen .Dessvärre räcker utredningen inte för att han ska få den medicinska adjunktur han så hett eftersträvat .Carl Ulrik Sondén var inte bara verksam inom psykiatrin .Han var också intresserad av litteratur och journalistik , och ban grundade 1832 ( tillsammans med ett par professorer ) Sveriges första facktidskrift för medicinare , » Tidskrift för läkare och pharmaceuter « , med honom själv som den flitigaste medarbetaren .När tidskriften lagts ner 1837 arbetade ban för att Svenska Läkaresällskapet skulle få ett nytt , ännu bättre språkrör .Så tillkommer » Hygiea « , med Carl Ulrik Sondén som förste huvudredaktör .I stället går Carl Ulrik
Sondén med liv och lust in för annat som intresserar honom – som litteratur och journalistik .Tillsammans med ett par professorer grundar han Sveriges första facktidskrift för medicinare , » Tidskrift för läkare och pharmaceuter « , som utges åren 1832-1837 och har Carl Ulrik Sondén själv som den flitigaste medarbetaren .När tidskriften lagts ned , är det han som ivrigast verkar för att Svenska Läkaresällskapet ska få ett nytt och kvalitetsmässigt ännu bättre språkrör .Så kommer den välkända » Hygiea « till , och naturligtvis blir Carl Ulrik Sondén publikationens första huvudredaktör .Till denna minst sagt digra arbetsbörda ska från hans penna läggas översättningar av en rad populärmedicinska skrifter .Hans intresse för språk , inte minst det svenska , manifesteras på ett lite lustigt sätt mot slutet av hans liv .Läkarna på den tiden gav gärna ut små skrifter utanför sitt specialområde , ofta i kontroversiella ämnen som riskerade att äventyra deras goda namn och rykte .Därför publicerade
de helst sina åsikter anonymt eller under pseudonym .Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld hade ju modet att i en orolig och kungavänlig tid hylla franska revolutionens hjältar ( Läkartidningen 16/2001 ) , medan Carl Ulrik Sondén för sin del ville slå ett slag för tilltalsordet » ni « .Pronominet har , som Carl Ulrik Sondén så riktigt påpekar , bildats när » I « och verbet före uttalats hastigt – » ViljeN I det , så göreN I det ock « , som med tiden blev » Vilja ni det , så göra ni det ock « .Det äldsta kända belägget är från 1615 , men det var först på 1800-talet som » ni « blev mer allmänt accepterat , om än i begränsad omfattning : » I umgänget nyttjas Ni , i stället för Du ellerI , endast vid tilltal till mindre bekanta personer och af ringare stånd än den talande « , som det står i Svenska akademins språklära från 1836 .Men Carl Ulrik Sondén tyckte inte att bruksanvisningen överensstämde med hur ordet verkligen användes .Att säga » ni « till en person innebär inte alls någon
ringaktning av den tilltalade , menar han , och hänvisar till tidens stora språkbehandlare som Tegnér och Atterbom ( den senare som sagt hans kusin ) .Ett av Carl Ulrik Sondéns lustigare exempel är Atterboms skildring av replikskiftet vid det frieri 1700-talskollegan Bengt Lidner blir föremål för från en av sina beundrarinnor , en fyra år äldre finsk kvinna som trots släktens protester ber den slarvige romantikern gifta sig med henne , och som också blir hans hustru .Han :Jag är djupt tacksam och himmelskt säll , men har Ni någon ting , ty jag har intet .Hon :Jag har en liten landtegendom .Han : Förtjuserska !men den super jag snart opp .Särskilt orimligt tycker Carl Ulrik Sondén det är att kalla » ni « för ohövligt när det gäller allmogens språkbruk .På den tiden sa ju barnen ni , inte du , till sina föräldrar just för att markera aktning .Det är inte orden i sig som uttrycker artighet eller oartighet , påpekar han , utan sättet de uttalas på .Detta om hans intresse för språkvård ,
åter till 1830-talet och medicinen .Det tycks alltså som om han nära 30 år gammal inte riktigt vet vad han ska ägna sig åt , när förste läkarbefattningen vid Danviks hospital och dårhusinrättning i Stockholm blir ledig , en tjänst han söker och får den 18 februari 1832 .Utnämningen blir avgörande inte bara för honom själv ;för den svenska sinnessjukvården och psykiatriska vetenskapen kommer den att innebära ett paradigmskifte .Problemet är hans bristfälliga kunskaper i psykiatri .Men vetgirig som han är tillägnar han sig snabbt allt vad samtidens litteratur har att erbjuda på området .Samtidigt blir han övertygad om att detta inte räcker utan att han måste vidareutbilda sig utomlands – söker därför och får anslag för en längre resa , som påbörjas i maj 1833 .Målet är Paris , där » den moderna psykiatrins fader « Philippe Pinel , död sedan några år tillbaka , så framgångsrikt kämpat för en mänskligare sinnessjukvård .I Frankrike , liksom i större delen av Europa , rasar koleran som värst
.Även Carl Ulrik Sondén drabbas , vilket ger honom anledning att vid hemkomsten ett år senare ge ut handledningen » Råd mot cholera ur egen erfarenhet « .Lugn , måttlighet och enkel behandling är hans recept mot den dödsbringande farsoten .Någon fullständig och osviklig kur kan han inte erbjuda , » ty en sådan finnes icke « .Viktigast är att bestämma sig för en enda behandlingsmetod , att välja antingen varm eller kall dryck , inte båda , för att tillgodose det enda behov en kolerasjuk bör få tillfredsställt – den ohyggliga törsten .Carl Ulrik Sondéns nya arbetsplats , Danviks hospital , hade anor från Gustav Vasas tid men räknade sin moderna historia från år 1785 , då Gustav III anslog 5 000 Riksdaler Banco » att användas till inköp af en egendom vid Danviken till en Dårhus-Inrättning « .Men det nya sjukhuset , invigt tre år senare , var liksom sin föregångare en anstalt för människor med alla sorters vårdbehov .Först 1813 , då även skötseln av veneriskt sjuka och » vanartade « flyttades
, blev Danvik ett sinnessjukhus i egentlig mening .Genom utländsk , främst fransk , påverkan förbättrades därefter i någon mån också den svenska sinnessjukvården .Men tillfredsställande var den inte , och trögt gick det med reformerna .Så sent som 1853 beskrev Carl Ulrik Sondén Danvikseländet i en liten bok , vars dystra innehåll jag av utrymmesskäl inte kan skildra i sin helhet .Under rubriken » Fördomar « skriver han bland annat : » Näst vansinnet sjelf , är de sinnessjukes tyngsta börda , de fördomar allmänheten djupt hyser och städse röjer i afseende på dem …Än betraktar man dem med fasa och afsky … än såsom ämnen för löje och begabberi …än såsom farlige brottslingar , hvilka man synes tro icke kunna nog strängt bevakas … än åter , och detta är den allmännaste af alla dumma och olycksbringande fördomar angående sinnessjuke , att de äro uti allt galne ( Carl Ulrik Sondéns kursivering ) …hvarföre man ock lemnar dem hjertlöst åt sitt grymma öde , under det man bygger sköna boningar åt brottslingen , tager noga vård om veneriske och skabbige , och söker förhjelpa sjelfva fyllhunden på fötter igen . « Överläkarens svidande kritik ledde till att ecklesiastikdepartementet redan året efter bokens publicering anslog medel till ett nytt psykiatriskt sjukhus i Stockholmsområdet , kallat Konradsberg och förlagt till Kungsholmen .Det invigdes 1861 samtidigt som Danviks hospital lades ner och Carl Ulrik Sondén lämnade sin tjänst .Den gamle filantropen kunde trots allt känna sig nöjd ; med små medel och från ett särdeles ogynnsamt utgångsläge hade han lyckats åstadkomma en vårdanstalt som väl kunnat mäta sig med landets övriga tolv länshospital – ja , vad andelen tillfrisknade beträffar till och med överträffa dessa .Carl Ulrik Sondén månade om sina patienter inte bara under deras sjukhusvistelse .Samma år som den svavelosande pamfletten om Danviks hospital kom ut , 1853 , grundade han » Skyddsföreningen för sinnessjuke « , vars uppgift var att sörja för dem som
friska men fattiga lämnat sjukhuset .År 1858 utsågs han till medicinalråd , en befattning han lämnade med pension 1874 .Och ett år senare var han död – enligt levnadstecknaren Harald Wieselgren » sörjd af maka och vänner , i vida kretsar älskad och vördad som en man af hög intelligens , ädel vilja och kärleksfullt hjerta « .Text : Berndt Tallerud författare , fil kandIllustration : Jan Gustavsson
