Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
..Mycket
sker i kursen -och det sker annorlunda. Att så mycket kan ske inom loppet av 10 veckor är fascinerande,att få möjlighet att växa starkare både i rollen som blivande läkare och som individ är unikt. För oss studenter är kursen ovärderlig och till stor hjälp för både oss själva och de människor vi möter. Det är inte en lätt kurs,den är så olik alla andra kurser i läkarutbildningen. Därför blev det en ganska omtumlande start,ingen av oss var riktigt säker på hur vi skulle förhålla oss till den humanism som präglade kursen. När jag frågat mina kurskamrater om intrycken av de första dagarna detta,har jag fått svar som alla beskriver en viss frustration under föreläsningarna. Där satt vi en skock studenter som, för att klara tentamen på bästa sätt,var vana vid att anteckna allt för att sedan lära oss föreläsarens ord exakt utantill. Nu stod någon framme vid katedern och sa till oss att inte glömma bort vad livet i övrigt har att erbjuda,att läsa skönlitteratur eller gå på teater,då
det är människor vi ska möta och inte bara en kropp med krämpor. Vad skulle man ta för anteckningar på det? Gruppundervisning Så blev det dags för första gruppundervisningen.Handledaren bad oss göra en kort presentation av oss själva och samtidigt berätta vad vi hade för förväntningar på kursen. När det blev min tur så kunde jag inte hålla tillbaka »jag är såå rädd!«,varvid ett befriande och förlösande skratt steg upp i rummet. Naturligtvis var det inte bara jag som var rädd,alla var rädda.Ingen kände sig redo för detta.Här hade vi för en vecka sedan tenterat i patologi och nu skulle vi plötsligt ut och möta verkligheten.Och tyvärr,får jag väl tillägga,är det en verklighet som inte varit den medicinstuderandes under de första två åren av utbildningen. Ett privilegium När den första skräcken hade lagt sig så insåg man vilket privilegium det är att få möta människor under livets alla skeden.Det fantastiska att en människas behov av att få tala med någon är så stort och att den vita
rocken,om än hängandes över en kandidats axlar,inger förtroende till öppenhet.Att varje människa är unik och att det inte går att dra alla över samma kam är något som står klarare och klarare för varje dag. På gruppundervisningarna fick alla funderingar flöda fritt i rummet.Det fanns verkligen ett behov av att få diskutera vad som hänt på vårdcentralen eller på avdelningen. Efter hand insåg vi att det inte var så skrämmande att prata med patienter,det gick ju faktiskt riktigt bra,och inte blev de arga heller ifall man sa något alldeles galet enligt »mallen «för en konsultation. Internatvecka höjdpunkten Alla studenter är helt överens om att höjdpunkten på kursen utgörs av internatveckan på Åh stiftsgård. I mindre grupper fick vi öva att lyssna och agera i ett samtal.Det hela spelades in på video och efteråt gick vi igenom samtalet med vägledning av en handledare. Hur snabbt kan inte ett samtal ändra riktning beroende på vilket gensvar lyssnaren ger! Att på video få se hur tydligt ens
kroppsspråk är och få följa hur ett samtal svänger upp och ned i »djuphetsgrad « är otroligt lärorikt.En reaktion jag trodde att jag inte visade lyste glasklart igenom. Dessa timmar gav så otroligt mycket så man inte förstod det själv när man var mitt upp i det.Det krävdes ganska mycket tid efteråt för att smälta alla nya intryck. Vad man lägger in får man ut Kursen i konsultationskunskap är inte skapad efter en mall på hur kandidater fungerar.Den ger individen utrymme att utvecklas.Alla startar från olika nivåer och hur framgångsrikt det blir beror på varje persons ork till eftertanke om sig själv. Detta är konsultationskunskapens stora styrka,men likaså dess stora svaghet.Vad man som student lägger in får man också ut. Hur man reagerar och vad det betyder Om jag nu tänker tillbaka på våren så börjar jag undra vad vi gjorde egentligen.Inte var det föreläsningar hela dagarna,inte var det så många obligatoriska moment så att man inte hann med något annat. Hur kommer det sig då att
det första som slår en är att man var så otroligt trött varje dag? Jag tror alla i min kurs har sagt samma sak,att när man kom hem efter en dag på vårdcentral eller avdelning så var alla krafter slut.På sin höjd halvsov man framför TV:n innan man gick till sängs och sov som en stock tills klockan ringde nästa morgon. Varför denna trötthet frågar man sig då?Ja,reflektion kräver både utrymme och tid.Och det måste det få göra!Insikt och utveckling kommer inte över en natt. Kanske först nu efteråt inser man att dessa 10 veckor är en mycket viktig länk mellan preklin och klin: Att få pröva och öva.Lite trevande få finna sitt eget sätt,sin egen väg att följa. För det är ju så att konsultationskunskapen är en kurs som inte slutar efter en halv termin,den utgör en grund för fortsatt utveckling på egen hand.? Läkartidningen .Nr 28-29 .2001 .Volym 98 3245 »Insikt och utveckling kommer inte över en natt« En students upplevelser av kursen i konsultationskunskap Hösten 2000 blev f. distriktsläkaren
Bengt Dahlin, Lerum, medicine hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Han fick erkännandet bland annat för att han aktivt bidragit till att starta kursen i konsultationskunskap under läkarnas grundutbildning. Under en seminariedag i oktober vid allmänmedicinska avdelningen presenterades de insatser Bengt Dahlin gjort för avdelningen och universitetet. En student, Anna-Karin Forsell, Göteborg, som våren 2000 genomgick konsultationskursen, gav då en personlig reflektion av hur hon och hennes kurskamrater upplevt de 10 kursveckorna. Här följer ett utdrag ur hennes anförande.
