Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Den
obesitasepidemi som nu drabbat inte bara västvärlden är av sådan storleksordning att en majoritet i flera länder lider av övervikt eller fetma .I denna artikel diskuteras möjligheten av att detta är en normal konsekvens av evolution och selektionsmekanismer , som resulterat i en utdaterad genetisk utrusning .Dessa gener tillåts nu uttrycka sin fulla kapacitet i en omgivning med ett överflöd av kalorier och med starkt minskat behov av muskulär aktivitet .Av denna anledning skulle fetma inte nödvändigtvis behöva anses som sjukdom .Ett starkt argument mot denna synpunkt är emellertid att fetma följs av diabetes , hjärt-kärlsjukdom och stroke .Detta drabbar dock i stor sett endast bukfeta , medan harmoniskt distribuerad , » perifer « , fetma av måttlig grad oftast är fri från sådana risker .Detta talar för att fetma i sig inte behöver vara förknippad med ökad risk .Det förefaller som om en « toxisk « faktor är adderad till den typ av fetma , som har en central lokalisation .Denna faktor
är troligen modern livsstil med stress .Om detta är en korrekt interpretation kommer det att bli extremt komplicerat , och kanske omöjligt , att försöka kartlägga fetmagener , eftersom man söker gener som kan anses vara normala .Man kan förvänta sig att här finna en stor grupp av » normala « gener som är involverade i såväl energiintag som energiförbrukning och i olika kombinationer .Det förefaller enklare att söka avvikande gener hos personer som lyckas behålla sin kroppsvikt .Det finns nu resultat av studier som visar att denna typ av forskning är mera framgångsrik än att söka obesitasgener .Gener , som skyddar mot fetma har i flera fall visat sig vara mindre frekventa än de som ger fetma .Det förefaller vara mera meningsfullt att rikta ansträngningar mot de gener som ökar känsligheten för den toxiska faktor , nämnd ovan , och som vi inte är adapterade för , och som leder till utveckling av sjukdom .Per Björntorp per.bjorntorp@hjl.gu.se
