Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Vi
rättsmedicinare är i första frontlinjenJovan Rajs namn förekommer i flera av de största rättsfallen i Sverige i modern tid .Det har skrivits och debatterats i mängd , men förutom några enstaka intervjuer har han hållit en låg offentlig profil utanför rättssalen .I vår kommer dock Jovan Rajs ut med en självbiografi , » Ombud för de tystade « , som han skrivit tillsammans med Kristina Hjertén von Gedda .Där berättar han om sin passion för rättsmedicin , om de stora rättegångarna , men också om sig själv som ett barn från förintelsen , den ende överlevande i familjen ( mikroskopet är ett minne från krigstiden ) .Att det ständigt bränner till runt det arbetet tror han själv beror på att rättsmedicin paradoxalt nog finns i centrum för livet , inte döden .Det är en disciplin som rör sig över hela samhällsspektrat och kan komma till de mest överraskande resultat .- Det är enormt starka känslor och intressen runt allt detta , det är viktigt för familjen , för läkare , polisen , myndigheter och
för försäkringsbolagen .Jovan Rajs söker efter orden där han sitter i hemmet i Danderyd .En gammal näthinneskada , som till läkarnas förvåning inte hindrat honom från att fortsätta att arbeta över pensionen , gör att han ser dåligt och han studerar omgivningen liksom på avstånd med halvslutna ögon .När han vill trumma hem en poäng sätter han sig nära för att få ögonkontakt .Strax före nyår publicerade han tillsammans med andra forskare från en rad olika specialiteter en artikel i Läkartidningen om plötslig vuxendöd .Slutsatsen av deras omfattande undersökning av två unga , friska människor som hittats döda i sina hem var att de hade dött av stress .Det var ett resultat som träffade mitt i samhällsdebatten om utbrändhet och blev mycket uppmärksammat på TV och i dagspress , men som samtidigt innehöll en allvarlig varning till arbetsgivarna om deras ansvar .Men det kontroversiella i rättsmedicin kan också handla om vanliga dödsfall , där en oväntad dödsorsak briserar som en bomb mitt i
familjen och skickar ut anhöriga , läkare och andra inblandade på ett gungfly .Det kan vara ett barn som dör efter omskärelse , eller ett annat barn som drunknar i vällingen .Vems är skulden ?Familjerelationer , förtroendet för myndigheter , läkarlegitimationer och inte minst pengar står på spel .Han berättar hur förvånad han var första gången hans arbete blev till tjock trycksvärta på löpsedlarna .Det var bara tre år efter ankomsten till Sverige och han hade upptäckt motorsågsskador bland svenska skogsarbetare .- Det var så fånigt , säger han roat .Min chef på patologen i Linköping , professor Otto Gröntoft , organiserade just då patologernas årsmöte .Han ville att jag skulle presentera mitt arbete om motorsågsolyckor med dödlig utgång , och jag var den ende som inte var riktig patolog utan rättsmedicinare .Sedan blev det löpsedlar om att Sveriges patologer samlats för att diskutera motorsågsolyckor , det tog totalt över .Det blev storslam direkt , bara för att jag hittade konstiga skador
från ett verktyg som jag tidigare inte sett .Han tick brev från experter över hela världen , och studien ledde till att man ändrade mekanismerna på motorsågarna , ett enkelt exempel som visar hur bra rättsmedicin också kan leda till ett bättre liv .1974 , när han kom till Karolinska , hälsades han med orden : Aha , Motorsågs-Rajs , välkommen !- På Karolinska institutet tick jag jättefin hjälp med modern experimentell forskning , med hjärtceller och hjärtpatologi .Det var annat !Det var ett stort steg in i en ny , mer modern värld .De senaste decennierna har han alltid haft känslan av att befinna sig i första frontlinjen i kampen mot mördare , virus , felbehandlingar , droger , ja allt .- Det är vi rättsmedicinare som ska upptäcka de första fallen .Det är en fenomenal känsla .Det var en vacker sensommardag 1968 , bara ett par veckor efter att de ryska stridsvagnarna rullat in i Prag , som Jovan Rajs steg av tåget i Linköping efter att två dagar tidigare ha startat sin resa från Belgrad
.Klockan var sex på morgonen när han lämnade in sin koffert på centralstationen och gick raka vägen till sjukhuset , togs emot av professor Gröntoft och sedan omgående gick till obduktionssalen .Den första tiden läste han svenska på kvällarna och arbetade på dagarna .Efter fyra månader anslöt sig hans fru och deras två döttrar .De hade bytt land , även om det från början inte verkade så definitivt .- Vi åkte för att jag kände mig som ett djur som bodde på sluttningen av en vulkan .Jag trivdes inte i Jugoslavien , det var just i Belgrad jag hade förlorat hela min familj under kriget .Och så tänkte jag att Tito var 76 år gammal och vad kan inte hända om han dör ?Jag ville inte se kroater , serber och muslimer döda varandra , eller mig heller för den delen .Efteråt hade han känt sig lite löjlig och paranoid .Visserligen visade sig utbrottet bli värre än han trott , men det kom först 23 år senare .Tito levde ända till 1980 och på 1970-talet tyckte Jovan Rajs att de hade det riktigt bra
i Jugoslavien .Jovan Rajs och hans hustru Dina med familjealbumet och det enda fotografi han har på sina föräldrar och bror ( Jovan i knät hos modern ) – ingen av dem överlevde Förintelsen .Själv satt Jovan Rajs i koncentrationsläger och höll sig även gömd en tid , teckningen » Matbärare till grinden !! « ritade han som 11-åring i Bergen-Belsen .Större delen av den kommande boken ska handla om det som drabbade honom själv , familj och släkt under Förintelsen .Jovan Rajs , som föddes i nuvarande Zrenjanin , en stad i Vojvodina norr om Belgrad , var bara sju år när tyskarna tågade in 1941 .Det fanns en stor tysk minoritet med starka nazisympatier i området , och de började genast internera och avrätta judarna .I Nazityskland skröt man redan i augusti 1941 med att hans hemtrakter var » juderein « , det första området som var fritt från judar .Hans bror och föräldrar överlevde inte Förintelsen .Själv satt han i koncentrationsläger , och höll sig även gömd under en tid .- Av många otroliga
anledningar eller genom slumpmässiga situationer så överlevde jag .Men jag vill inte tala om det , du får läsa om det i boken , säger han bestämt när jag försöker ställa mer detaljerade frågor .I boken » Ombud för de tystade « ( Norstedts förlag ) tänker han bland annat ta med sin och broderns dagboksanteckningar från lägertiden .Men någon föreläsningsturné om Förintelsen i skolorna är inget som föresvävar honom .Det känns för privat , 200 sidor i boken får räcka .- Inget är bortglömt , men man måste se framåt och kämpa och jobba .Inte koncentrera sig på otäcka händelser i livet , då kan man inte leva .Jag har lyckats växla från att titta bakåt till att ha blicken framåt .Trots det har arbetet med boken , som pågått i ett par år , inneburit att de smärtsamma minnena kommit ftam i ljuset igen .Och han har kvar sakerna från den tiden , fotografier och brev , ja till och med den gula davidsstjärnan som han tvingades bära .På bokhyllan i hans ljusa arbetsrum , i en utgång mot trädgården
som gjorts om till ett burspråk , står ett mikroskop placerat inne i en genomskinlig plastcylinder .Mikroskopet grävdes ned i jorden av en släkting till hans fru innan kriget bröt ut .Denne kom inte tillbaka för att gräva upp det , utan det gavs till Jovan när han gifte in sig i familjen , eftersom de fått en läkare i huset igen .Sedan dess har han sparat det , även om det inte kommit till användning .- Läkaryrket var ett självklart val .Jag hade två morbröder som var läkare , liksom andra släktingar .En sak som säkert var avgörande var att när jag satt i koncentrationsläger tick jag en känsla av att läkare är privilegierade personer .De kan hjälpa andra människor och dessutom har de själva det lite bättre ställt .Egentligen hade han tänkt bli barnläkare .Eller kanske psykiater .Men för att få en AT-plats i 1950-talets Belgrad krävdes det Partiets stöd eller stipendium från Industrin .Eller att familjen försörjde en .Jovan Rajs hade inget av detta .Med sin fru på arkitekturstudier i huvudstaden
och två års AT framför sig tick han ett tips om patologen , och om rättsmedicin .Där fanns det alltid jobb och det gick att skrapa ihop till sin AT .Patologen hade ingen plats förrän om ett halvår , så det fick bli rättsmedicin .Väl där fick han frågan om han var intresserad av rättsmedicin .Nej , blev svaret .Han ville bara få sin AT gjord .Varpå han för säkerhets skull blev tillfrågad om han var psykiskt frisk och sedan erbjuden jobb veckan efter .Efter tre år var han klar med sin AT , men då hade han blivit så fascinerad att han stannade på rättsmedicin .- 1 efterhand måste jag faktiskt säga att dagens rättsmedicinska problematik är mycket intressantare än den var på 1960-talet , men jag började fundera på varför folk tar sitt liv , varför de mördar varandra och varför de dricker och vilka konsekvenser det har .Det var i princip viktigt att förstå varför människan är som hon är .Rättsmedicin har en stor nyckelknippa som går till många dörrar som kan skapa klarhet , och det
är det som har gjort att han blivit så uppslukad av sin specialitet .- Det är hjärtpatologi , rättskemi , alltid nya gifter och droger , nya behandlingar med nya komplikationer .Det var en utmaning som jag upplevde då , och som är än mer aktuell nu .Det finns en rad nya droger , hela problematiken kring HIV , men också nya sätt att mörda och med andra motiv .1971 blev han även specialist i klinisk patologi och det har förstås varit en stor fördel att kunna mikroskopi och histologi .När han kom till Stockholm började han med experimentell forskning på hjärtcellsnivå .Han lyckades isolera levande hjärtceller från råttor , som sedan utsattes för syrebrist eller olika läkemedel för att man skulle utröna vilka skadorna blev .Så småningom satsade han mycket på både klinisk och experimentell hjärtpatologi .- Via hjärtpatologin kom jag in i narkotikaproblematiken , sedan blev det lungpatologi och olika droger .På 1980-talet kom plötsligt HIV och kopplingen till narkotika .Narkotikafrågan har
engagerat honom mycket och resulterat i en rad artiklar i svenska och internationella tidskrifter , liksom en bok tillsammans med psykologen Anna Fugelstad , » Narkotika – ett livsfarligt beroende « .Han hävdar bland annat att den europeiska debatten om legalisering av droger har falska utgångspunkter , eftersom den jämförande statistiken inte är tillförlitlig .- I Sverige är det så att vi vill gå till botten med saker och ting , vi är faktiskt jättehederliga .I Holland obducerar de inte narkomaner , så om en narkoman tar sitt liv blir dödsorsaken hängning eller något annat .Om en narkoman mördas så är dödsorsaken knivskada eller skottskada , något samband mellan döden och narkotika kommer aldrig fram .Som drogliberaler vill de visa att de har låga siffror beträffande narkomani och dödlighet .På samma sätt menar han att det är med alkoholism .Eller självmord och incest , som andra länder av religiösa eller politiska skäl över huvud taget inte vill prata om .- Plötsligt toppar Sverige
självmordslistan och leder ligan med alkoholism och incest .Men det finns inte bra jämförbara siffror .Fallen med oklara dödsorsaker har förstås varit en speciell utmaning .Han har arbetat mycket med plötslig spädbarnsdöd .- Det är en sådan gåta och om man jobbar med den så förstår man även andra dödsfall bättre .För mig var det en modell för att även få klarhet i hur plötslig död bland vuxna kan analyseras .Rättsprocessen runt Catrine da Costas död , » styckmordsrättegången « , blev en vattendelare för Jovan Rajs – en total kollision med kolleger och stora delar av etablissemanget .Så småningom har han blivit isolerad , med ett djupfryst förhållande gentemot de fiesta av sina kolleger .Men han har också fått mycket stöd och uppmuntran .Här med vännen , fotograf Lennart Nilsson .Vid sidan av detta har han skrivit en lång rad artiklar om vanlig rättsmedicinsk problematik , som strypningar , knivskador och sprängskador i samband med målet mot den så kallade bombmannen .Över huvud taget har
han använt utredningarna kring rättsfallen till att även forska och publicera resultaten .- Min personliga vinst var inte att bombmannen fälldes , utan att jag kunde fördjupa mig och göra en bra rapport om explosionsskador .Ett annat exempel är da Costa-fallet , som ledde till vad som faktiskt är den mest heltäckande utredningen av samtliga styckmord som gjorts i något land och som sedan publicerades i Journal of Forensic Sciences .De stora rättsfallen menar han har blivit stora genom att han lagt ner så mycket arbete på dem .- Det låter uppkäftigt , men jag satsade jättemycket på dem .Du anar inte vad mycket jobb jag lagt ned på da Costafallet , under snart 17 års tid .Eller ta Vallofallet , eller varför inte dessa stressdödsfall ?Men vad skulle jag annars göra av min sparade tid ?Odla blommor ?Eller läsa deckare , kanske ?När han kom till Sverige hade rättsmedicin ingen egen specialitet .I stället farms något som kallades behörighet och var jämställt med specialistkompetens .- Jag
var mycket förvånad över det , liksom att det fortfarande inte firms någon utbildning i rättsmedicin för jurister .En del ville faktiskt inte ha en egen specialitet , eftersom det antogs främja rekryteringen om de nya inte kände sig fastkedjade vid ämnet .- Jag tyckte tvärtom , att bra människor ska kedjas fast vid ämnet .De ska ha bra löner och möjlighet att forska , och på så sätt kunna känna sig stolta över att vara specialister i rättsmedicin .Jag ville driva på för en rättsmedicinsk specialitet .Så blev det också , men först på 1990-talet .Då fick rättsmedicinarna också en egen myndighet , Rättsmedicinalverket , RMV , som bildades 1991 .Ett tag såg det dock ut som om rättsläkarna skulle hamna hos polisen , något som Jovan Rajs starkt motsatte sig .- Det var nära .Jag har inget emot poliser , tvärtom har jag ett jättefint samarbete med dem .Men rättsmedicinare ska vara självständiga och inte underställda någon polismyndighet .Så småningom bildades RMV , och jag var jätteglad över
det .Men RMV har inte blivit som jag tänkt mig .Det första man ser när man kommer in på hans arbetsrum på Karolinska institutet , inte långt från RMVs avdelning i Solna där han var chef under åren 1986 till 1994 , är ett stort mikroskop och en uppförstorad bild med blåfärgade bollar – det första fotot på HIV-viruset , taget av vännen Lennart Nilsson .I bokhyllan står ett inramat foto som föreställer hans 50-årsdag .Längst fram sitter Jovan själv på en stol och mitt i kretsen av medarbetare , släktingar och vänner står en leende ung man .Det är den s k » obducenten « i styckmordsrättegången på 1980-talet , som kom att knytas till styckningen av Catrine da Costas kropp och som sedan förlorade sin läkarlegitimation .Rättsprocessen runt Catrines död blev en vattendelare för Jovan Rajs .- Det var mitt första stora , och kanske största , fall .När jag sattes på det visste jag inte att min kollega , som var doktorand , var misstänkt .Det ledde till en total kollision med kolleger och stora delar
av etablissemanget , men jag har faktiskt även en del att tacka da Costafallet för .Det var ett tillfälle att visa att jag inte ger mig när det handlar om att göra ett bra jobb , att kämpa för det rätta och den medicinska sanningen över huvud taget .Så småningom har han blivit isolerad , med ett djupfryst förhållande gentemot de flesta av sina kolleger .Men han har också fått mycket stöd och uppmuntran .- Jag har en bra relation med Karolinska institutet , studenterna , polis och åklagare , vem du vill .Det som återstår är bara mina olyckliga relationer med kollegerna , RMV och Socialstyrelsens rättsliga råd . » Jag är en sådan där otäck mångsysslare .Allt är intressant , det är rättsmedicinarens både välsignelse och förbannelse .Egentligen är jag en yrkesidiot , mitt arbete är mitt liv « , säger Jovan Rajs , numera professor emeritus , vars förmåga att uppslukas av sitt arbete är omvittnad .Lyckas han inte lösa ett fall blir han enligt egen utsago nästan deprimerad .För ett år sedan
stod han senast som sakkunnig i en rättegång , den sista före pensioneringen , som handlade om en flicka som kvävts av sin mor .Modern hade hävdat att barnet drunknat av en olyckshändelse i badkaret , och det var en chock för Jovan Rajs när han upptäckte att det inte kunde ha gått till på det sättet .Målet hade överklagats till Svea hovrätt och försvaret begärde att Socialstyrelsens rättsliga råd skulle yttra sig över obducenterna Jovan Rajs och Berit Astridsdotter Svenssons sakkunnigutlåtande .I hovrätten utspelades nu än en gång samma konflikt efter ett liknande mönster som tidigare , ända sedan styckmordsfallet .Rättsmedicinarna i Rättsliga rådet menade visserligen att det troliga var att barnet kvävts , men också att man inte helt kunde utesluta annan dödsorsak .- Diskussionen var väldigt teoretisk , minns åklagaren Anna-Lena Nilemar .Till slut blev det ungefär som om att barnet kunde ha dött av en hittills inte upptäckt sjukdom .Men de alternativa förklaringar Rättsliga rådet tog
upp var egentligen inte underbyggda .Rätten gick på Jovans Rajs och Berit Astridsdotter Svenssons slutsats att barnet verkligen blivit kvävt .- Jag står bara för att mina argument ska hålla i medicinska och vetenskapliga kretsar .Rättsliga rådets princip verkar vara densamma som juristernas , att hellre fria än fälla , eller som Jesus när han sade att det är bättre att hundra syndare går fria än att en oskyldig fälls .De agerar själva som en domstol , och det är det synsättet vi inte är överens om .Som rättsmedicinare är jag ansvarig för den medicinska delen , men det är domstolen som ska döma , fria eller fälla , inte jag , poängterar Jovan Rajs .- Vi måste ha hundra procents visshet , säger Rättsliga rådet .Men det kan man aldrig ha i en rättsprocess , vi ska svara på frågan » utom rimligt tvivel « .Och för de sakkunniga gäller » såvitt är känt « , kommenterar Nilemar .Själv hävdar Jovan Rajs att han faktiskt aldrig fått fel mot Rättsliga rådet , trots att de mötts vart eller vartannat
år i rätten .En enda gång har en dom mildrats , men i det fallet begärdes heller inget nytt yttrande av Jovan Rajs ifrån åklagarens sida .I samband med utredningarna kring Osmo Vallos död har det kommit att handla om det rättsmedicinska arbetet ända upp på högsta nivå .Regeringen har utsett landshövdingen i Västmanland , Mats Svegfors , som särskild utredare .Syftet är att dra slutsatser runt Vallofallet , så att » eventuella felaktigheter som begåtts i utredningen inte ska upprepas « .För Jovan Rajs handlar det hela idag om ett slags Vallogate , där en rad myndigheter har dragits in i härvan och skandalerna kring Osmo Vallos död .- Det finns inga mysterier i Vallofallet .Vallo blir knäad , han trampas på och så dör han .Det finns märken efter knän och tramp .Det finns vittnen .Och det finns sanning , om man vill tala sanning .Den enda som befunnits skyldig är polishunden , som bet Osmo Vallo .Vallos mor , Signe Modén , har fått 25 000 kronor av polisen , som hon inte velat ta emot
i väntan på resultatet av hennes advokat Ismo Salmis begäran till Högsta domstolen om resning .Men konsekvenserna sträcker sig enligt Jovan Rajs långt utöver det enskilda fallet .- Det viktiga är att oklarheterna leder till att rättssäkerheten hotas och att människors liv är i fara .Analyserar man de faktorer som leder till en eller flera människors död så stoppar man även andra människors dödsfall .I New York har man nu infört nya instruktioner vid gripanden , vilket har lett till att där nästan inte finns några dödsfall i samband med omhändertagande av polis .I Sverige fann RMV vid en genomgång av tvångsomhändertaganden mellan 1992 och 1997 att 18 personer dött vid dessa .Enligt RMVs dåvarande generaldirektör Kurt Roos är antalet troligen högre .För bara några månader sedan hände det igen , i november avled en man i Örebro i samband med ett gripande efter att två poliser växelvis suttit på mannens rygg .Åklagaren har nu beslutat lägga ned förundersökningen , eftersom ingen av polismännen
ansetts vara oaktsam eller någon säker dödsorsak kunnat konstateras – även om obduktionen talar för att mannen kvävdes till döds när hans bröstkorg pressades samman .Jovan Rajs vill nu se en akademisering av RMV .- Läkare styrs idag av administratörer , och de har infört en byråkratisk atmosfär inom RMV .Sedan ska man avveckla Rättsliga rådet , i det här landet ska man inte monopolisera kunskapen till en grupp människor som får sitta oavbrutet .Domstolar och advokater ska kunna anlita andra rättsmedicinare och sedan låta de bästa bevisen hålla , inte den högsta auktoriteten .Den nye generaldirektören på RMV , Ulf Westerberg , larmade i höstas om att det idag bara finns 22 obducenter inom verket , samtidigt som det skulle behövas 30 .Även inom polisen och bland åklagare finns det en oro över bristen på rättsmedicinare .Jovan Rajs är inte glad över utvecklingen , som han menar också är negativ på forskningssidan .Men när han drar sina fallbeskrivningar för studenterna på Karolinska
tycker han ändå att det finns ett intresse för hans specialitet .- Jag kan mycket väl förstå att läkarstuderande inte börjar sina studier för att blir rättsmedicinare , i så fall är det nästan något mystiskt med det .Men vi får i regel en utomordentligt bra kritik , vilket innebär att studenterna ändrar sig under kursens gång .Några studenter skrev en slags reseskildring över sin utbildning , på uppmaning av vår rektor Hans Wigzell , och där står att kursen i rättsmedicin varit en av ljuspunkterna .Jag är faktiskt stolt över detta .Hans förmåga att uppslukas av sitt arbete är omvittnad .Lyckas han inte lösa ett fall blir han enligt egen utsago nästan deprimerad .- Jag är en sådan där otäck mångsysslare .Allt är intressant , det är rättsmedicinarens både välsignelse och förbannelse .Egentligen är jag en yrkesidiot , mitt arbete är mitt liv .Skämtsamt säger han att han är dyr som arbetstagare , eftersom han drar in all möjlig expertis och beställer undersökningar av rättskemisterna »
tills de blir alldeles galna « .Det behöver inte alltid vara han själv som till slut hittar lösningen , men arbetsmetoden ger resultat .Han för noga anteckningar över sina publikationer , hittills 140 stycken .Trenden är fortfarande på uppåtgående , han producerar en jämn ström av artiklar och rapporter , blir publicerad i tunga vetenskapliga tidskrifter , i samarbete med forskare från en rad andra discipliner : kardiologer , psykiatrer , barnläkare osv .Men i forskandets glädjebägare finns det en bittert smakande rand av de ständiga strider han tvingats utkämpa .Och han är oroad över att ha blivit avskuren ifrån källan till forskningen , det rättsmedicinska arkiv han själv byggde upp på RMVs avdelning i Solna .Ett eller två års arbete har han samlat material till , sedan måste han eventuellt hitta annat att göra .Kanske blir det film av hans nya bok .Just nu skrivs det manus på de sidor som handlar om bombmannen , som spelade en huvudroll i Palmekommissionens senaste försök att än en
gång ta upp mordet på statsministern i rätten .- Det finns faktiskt mycket det skulle gå att göra film på i boken .Och kanske skriver jag ytterligare en bok längre fram .Att gå på bio är en av hans få favoritsysselsättningar på fritiden .Den rika floran av filmer om seriemördare intresserar honom inte , han blir bara irriterad redan i början av filmerna när han upptäcker att det är dålig rättsmedicin som presenteras på duken .En bra film däremot är Oscarsbelönade » Insider « med Russell Crowe och Al Pacino , som bygger på en verklig händelse .Den handlar om Jeffrey Wygand – nyligen på Sverigebesök under sin världsturné mot tobaksbolagen och nikotinets skadeverkningar – en före detta chef på en av de amerikanska tobaksjättarna som blir utsatt för hot när han beslutar sig för att bryta sin lojalitetsförklaring och avslöja oegentligheter inom företaget .- Det handlar om den här stackaren som bara gör sitt arbete och plötsligt upptäcker att tobaksbolaget vill sätta till olika ämnen som ska
göra folk mer beroende av cigaretterna .Han protesterar och får alla emot sig , blir sparkad och isolerad .Det är precis som mina upplevelser , men jag kommer förstås att skriva om detta i min kommande bok .- Alla mina kontroverser har snarast stimulerat mig att göra ett bra jobb för att försvara mina tolkningar .Det viktiga är att den medicinska sanningen kommer fram .Text : Ulf Knutson Foto : Jacob Forsell
