Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
BengtI
Lindskog funderade i Läkartidningen 41/2000 över namnet Ménière och benämningen lemologi för infektionssjukdomar .Lars Hambræus och Hans Nyman kommenterar nedan hans funderingar , följt av en replik från Bengt Lindskog .Kommentar 1Mot BengtI Lindskogs förslag om loimologi har jag invändningar , som vi båda vill låta Läkartidningens läsare taga del av .Litet hjärngymnastik kan inte skada , alltså kommer här och var även grekiska bokstäver att användas .Diftongerna i klassisk grekiska var av två slag , egentliga eller kortdiftonger och långdiftonger .Till de förra hör ai , ei och oi , alla uttalade med trycket på [ i ] .Deras uttal ändrades redan under senare delen av antiken till [ e ] , [ i ] och [ i ] .Som exempel har vi haima , blod , och oinos , vin , nu uttalade [ éma ] och [ ínos ] ( fast numera använder man krasí när man beställer vin på en grekisk restaurang ) .Till gruppen långdiftonger hörde ai , hi och och wi med trycket på den första vokalen , här försvann [ i ] helt ur
uttalet och de kom att uttalas [ a ] , [ ä ] eller [ e ] och [ å ] .Nu finns såväl i klassisk grekiska som i nygrekiska två andra ord som utsatts för denna uttalsändring , dels laimos laimós , hals , dels loimos loimós , farsot , pest .Såväl i koine , dvs yngre klassisk grekiska , som i nygrekiska uttalas de [ lemós ] och [ limós ] , men stavningen i nygrekiska är tills vidare oförändrad .( Halsfluss heter förresten laima laima , uttalat [ lemá ] . ) Till ordet loimos har bildats en diminutivform , loimoxis , loimoxis , som betyder infektion , och läran om infektioner kom då att bli limoxolo – gi , på svenska limoxologi .Specialiteten infektionssjukdomar finns ej i Grekland men en sådan skulle sannolikt få denna beteckning , efter vad jag vid deltagande i medicinska konferenser i Grekland blivit upplyst om .Om loimologi som ord för farsotslära alltså skall moderniseras bör man inte ändra det till lemologi utan till limologi .Att använda ordet lemolog skulle omedelbart för en nutida grek
föra tanken till halsläkare och ordet lemologi för farsotslära skulle leda till mycket värre missförstånd än den lilla risken för förväxling mellan limologi och limnologi , där i-ljudet ju är långt i limologi och kort i limnologi .Dessutom tillhör ju dessa två ord helt olika användargrapper , medan både laimös , hals , och loimös , farsot , pest , så att säga är sjukvårdsanknutna .Skall ordet loimologi återupplivas borde det därför vara i formen limologi .Risken för förväxlingar vid användning av lemologi blir däremot överhängande , och med Grekland bland grappen EU-länder anser jag att vi bör taga mera hänsyn till de ovan anförda ljudlagarna än till misstag på andra sidan Atlanten .Med anledning av Bengt Lindskogs artikel letade jag också i några ärvda tyska terminologier , dels Guttmanns Medizinische Terminologie från 1919 som hade Loimologie = Lehre von den Seuchen , dvs lära om farsoter , dels Axel Roths Klinische Terminologie från 1889 , där ordet saknades .Lars Hambraeus fd överläkare , ledamot av Svenska Läkaresällskapets kommitté för medicinsk språkvård , språkkontakt för infektionsläkarna ( lars.hambraeus@telia.com )Kommentar 2När det gäller stavningen Menière har jag en mycket bestämd synpunkt .Den grava accenten över -ère är helt oumbärlig .Det vanliga ordslutet -ère i franskan har ett enda uttal , nämligen med ett öppet [ ä ] -ljud .Ordslutet uttalas ungefär som svenskans är ( presens av verbet?vara? .Detta vokalljud stavas i franskan med è , så enkelt är det .( Bengt Lindskogs text har Cimetière med samma ändelse . ) Att utelämna denna accent vore för en fransman en ren felstavning , lika grov som om vi skulle glömma prickarna över a och skriva gangran i stället för gangrän ( men uttala med [ ä ] -ljud ) .I det franska medicinlexikonet Dictionnaire de médecine Flammarion [ 1989 ) ser uppslagsordet ut så här : » Ménière ( maladie de ) , ( angl .Menière?s syndrome or disease ) » .Lexikonet har till varje term en engelsk översättning .I den mån en fransman
kan skriva utan grav accent är det säkert , som här , en eftergift åt engelskans ofta mycket självsvåldiga sätt att anpassa och förenkla stavningen efter egna konventioner .Svenskan är långt ifrån så självständig .Våra principer är att stava namn , inklusive franska , så troget vi kan .Att dopattesten saknade alla accenter kan mycket väl ha varit en lapsus calami .När det gäller frågan om en eventuell akut accent på första stavelsen finns däremot inga regler att stödja sig på .Allt hänger på hur M Prosper Menière ville uttala början av sitt efternamn , med ett slutet [ e ] -ljud ( som i ?mena? ) eller med ett öppet , obestämt [ ö ] -ljud ( som i?mönster? ) .En fransyska på Franska kulturinstitutet svarar på min fråga att det för henne känns naturligare att stava detta efternamn i moderna sammanhang utan akut accent och alltså uttala ungefär [ möniär ] .Detta säger kanske inte så mycket om hur vår eponym ville ha det på 1860-talet .Tydligen var det så att han själv använde stavningen
Menière när han 1861 lade fram sina rön .Jag skulle därför satsa på denna stavning .Iliadens första sång , där Apollon sänder pest över grekerna , har som överskrift loimos = ?pest? .Språkhistoriens vingslag fläktar starkt om vi nu med Homeros? hjälp bildar termer som loimologia , loimiatria m fl .Den grekiska diftongen oi latiniserades redan under antiken till oe , som sedan på de flesta håll uttalades [ e ] .Det vanligaste exemplet torde vara oisophagos ® oesophagus ® esofagus .Språkligt sett är alltså lemologi och de andra bildningarna lyckade .Om sedan dessa termer behövs , det kan väl bara lemologerna själva avgöra .Är det möjligen så att behovet nu infunnit sig sedan termen epidemiologi kommit att betyda något annat än läran om stora epidemier ?Är aidsforskarna lemologer ?Hans Nyman fil lic , språkrådgivare , Svenska Läkaresällskapet , Stockholm
