Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
När
läkare blir sjuka ställer det till problem både för dem själva och för de kolleger som ska behandla dem .Rädslan för att göra fel eller trampa en kollega på tårna kan förlama bägge parter och göra deras möte onödigt famlande och plågsamt .Maria Quensel och Cecilia Kjöllerström är läkare och MS-sjuka .Läkartidningen träffade dem för ett samtal om deras erfarenheter av att samtidigt vara både läkare och patient .Maria :Jag har upplevt att det finns en stor osäkerhet bland läkare när det gäller hur man ska hantera en patient som samtidigt är ens kollega .Cecilia : Till mig har flera läkare sagt ungefär : » Ja du vet säkert mer än jag , du har väl hunnit läsa alla de senaste artiklarna om MS redan . « I hallen står en krycka lutad mot väggen och på en dörr hänger en ritning över det kommande hemmet : två tecken som vittnar om Maria Quensels sjukdom .Hon har bott i lägenheten i 20 år , men nu klarar hon snart inte av trapporna upp till andra våningen längre .Inom en nära framtid flyttar
hon till ett mer handikappvänligt boende i en annan del av staden , trots att hon helst av allt skulle vilja bo kvar .Hon är 54 år och förtidspensionerad sedan ett knappt år tillbaka , på grund av den MS som hon haft i över 30 år .Cecilia Kjöllerström är yngre , 31 år , och befinner sig på ett helt annat stadium i livet .Hon har nyligen fått diagnosen MS och är fortfarande i färd med sin specialistutbildning .Sjukdomen har gjort att hennes arbetssituation är ganska diffus .Just nu är hon halvtidssjukskriven från sin anställning som ST-läkare på kvinnokliniken i Norrköping , och halvt tjänstledig för att prova på en annan tjänst som hudläkare på Universitetssjukhuset i Linköping .Det är dock inte någon idealisk situation ; hon letar fortfarande efter ett bra sätt att kombinera tjänstgöring , utbildning och sjukdom .Maria Quensel och Cecilia Kjöllerström har inte träffats tidigare .De fick kontakt med varandra via NHR , Neurologiskt Handikappades Riksförbund , och har pratats vid på telefon
vid flera tillfällen , men det här är första gången de träffas ansikte mot ansikte .Läkartidningen : Varför är det viktigt att tala om erfarenheterna av att vara läkare och kroniskt sjuk ?Maria :Jag har upplevt att det finns en stor osäkerhet bland läkare när det gäller hur man ska hantera en patient som samtidigt är ens kollega .I mitt fall gick det oerhört lång tid innan jag fick någon slutgiltig diagnos , även om jag är övertygad om att min neurolog mycket väl visste att jag hade MS .Jag blev sjuk 1970 , när jag var 23 år , och fick gå runt i 15 år utan att få den diagnos jag anade mig ha bekräftad .Det pågick något slags katt-och-råtta-lek mellan neurologen och mig , där jag hela tiden frågade om mina symtom kunde bero på MS , och läkaren svarade att det inte kunde säkerställas .Till slut drog jag själv slutsatsen att det måste vara MS , efter en patientdemonstration vi hade haft på läkarutbildningen , och när jag senare bytt läkare fick jag äntligen en definitiv diagnos .Det gav
mig en helt annan plattform att stå på , även om det förstås var väldigt smärtsamt .Under den här perioden , när jag gick runt utan att säkert veta om det var MS jag hade eller inte , skulle jag samtidigt specialisera mig och hitta en yrkesidentitet som läkare .Det var oerhört tufft , och så här i efterhand kan jag se att enda anledningen till att jag klarade av det var att jag lyckades maskera min sjukdom .Jag undvek i det längsta att sjukskriva mig eftersom det var så viktigt att få en fast tjänst , jag tog ut jourkompensation och semester när jag behövde vila upp mig .Maria Quensel har börjat använda sig av käpp när hon ska ut och gå :- Du kan inte ana vad mycket lättare saker och ting blir när man har käppeni handen .Då kan ju folk plötsligt se att man är sjuk , förklarar hon för Cecilia Kjöllerström .Cecilia :När jag fick reda på att jag var sjuk kontaktade jag Läkarförbundet och Läkartidningen , eftersom jag trodde att det fanns kunskap om vad man kan göra när man som läkare får
en kronisk sjukdom .Jag trodde att någon kunde ge goda råd om hur jag skulle agera när jag nu inte kunde arbeta fullt ut längre .På försäkringskassan blev de förskräckta när de konfronterades med en doktor som själv var sjuk , upplevde jag , och på företagshälsovården var de också lite trevande , så jag satte min lit till förbundet .Men den kunskap jag efterlyste har jag ännu inte funnit .För mig har det varit ganska klart från början att jag nu har en sjukdom som gör att jag inte kan jobba 60 timmar i veckan längre , som ju ofta krävs av en läkare .Och jag befinner mig i ett mellanläge som gör att det är svårt för mig att välja väg .Jag var nylegitimerad och hade just påbörjat min ST-utbildning när jag fick diagnosen .När man pratar om arbetsrehabilitering handlar det oftast om att anpassa en existerande tjänst till den sjukes behov och förmåga , men mitt problem är att jag inte har någon fast arbetsplats .Jag skulle behöva hjälp med att skapa en arbetsplats som fungerar för mig och
där jag kan göra nytta , men den hjälpen har jag ännu inte fått .Det tycker jag är allvarligt .Det gjordes ett utskick via det kollegiala nätverk som Läkarförbundet administrerar för att undersöka om det fanns andra läkare i min situation .Jag fick fem svar , men när jag tog kontakt med de kollegerna visade det sig att samtliga var äldre än jag när deras sjukdom blev konstaterad .De var alltså redan specialiserade och hade en position som gjorde att det var mycket enklare för dem att avgränsa sina arbetsuppgifter .Obehagligt bli bedömdLäkartidningen :Den här osäkerheten hos läkare inför mötet med en patient som samtidigt är en kollega – vad tror ni den bottnar i ?Maria : Man blir ju bedömd i sin roll som läkare av någon som är lika kvalificerad som en själv , och det är naturligtvis obehagligt .Det har jag själv upplevt .När man ligger där som patient och blir undersökt är det klart att man lägger märke till hur läkaren lyssnar , hur hon eller han mäter blodtryck och bemöter en som patient
.Och naturligtvis har man en åsikt om det .Vissa upplever det nog också som ångestladdat att möta en läkarkollega som är sjuk , eftersom det påminner dem om att de faktiskt själva är sårbara .Läkaren ska ju vara den allsmäktige , den som har omsorg om andra , och det kan vara känsligt om den bilden rubbas .Cecilia : Till mig har flera läkare sagt ungefär : » Ja du vet säkert mer än jag , du har väl hunnit läsa alla de senaste artiklarna om MS redan . « De överlåter närmast ansvaret till mig och förutsätter att jag redan vet allt .Men så är det ju inte , jag är först och främst en patient som söker en lösning på mina problem .Jag har ingen insikt i hur den här sjukdomen brukar yttra sig , jag har inte behandlat andra med liknande problem , till skillnad från den läkare jag vänder mig till .Maria :Det är som om många värjer sig för att axla läkarrollen inför en kollega .Vid ett tillfälle när jag hade svår migrän vände jag mig till en läkare som sade : » Du kan väl slå upp i Läkemedelsboken
och prova dig fram . « Det borde vara förbjudet att säga sådant !Jag brukar alltid poängtera att det är omöjligt att ta ett kliv åt sidan som sjuk och ställa sig bredvid och betrakta sig själv .Du gör det naturligtvis subjektivt , men den objektiva bedömningen måste din läkare stå för .Cecilia :Jag tycker ofta jag upplever att jag blir behandlad som en kollega när jag har behov av att få vara patient .Eftersom MS är en sjukdom där det pågår mycket forskning , och effekten av medicin kan vara väldigt individuell , inser jag att det kan vara svårt att svara på alla mina frågor , men det är ändå väldigt otillfredsställande när jag får svaret » Du kan ju göra en sökning på Internet « eller » Du kan väl skriva till den här personen och fråga « .Jag har försökt skriva några sådana brev till för mig helt okända kolleger som jag fått rekommenderade , men det blir bara pinsamt .- Om jag skulle ge ett råd till en kollega som får en läkare som patient , så vore det att lyfta bördan från
patientens axlar .Ta kommandot , men gör det i samarbete med patienten .Och var lite snabb ivändningarna , för kollegan har säkert väntat länge innan kontakten togs , sägerMaria Quensel .Viktigt definiera rollerMaria :Det är oerhört viktigt att rollerna är klart definierade .Du måste kunna gå in i patientrollen och låta dig tas om hand , samtidigt som du naturligtvis ska vara delaktig i behandlingen , som vilken patient som helst .Det är en svår konst , som jag själv väl inte lyckats helt med alla gånger , även om jag försöker .Cecilia :Det är inte lätt att bara vara patient .Jag försöker men det är svårt , för jag upplever inte att jag blir omhändertagen .Det känns som om alldeles för mycket hänger på mig , det är hela tiden jag som ska ta tag i problemen för att något ska hända .Maria :Det är det jag saknar mest av allt – att bli omhändertagen , att ha någon jag kan luta mig mot .Jag begär inte att jag ska bli botad , men jag skulle önska att jag hade en kontakt dit jag kunde ringa
och få vara ledsen .Under hela min tid som MS-sjuk har jag aldrig av någon läkare fått frågan : » Hur klarar du av att leva ditt liv med MS ? « Nu råkar det vara så att jag haft turen , eller oturen kanske , att ha en lindrig form av MS .Jag har alltid fallit mellan två stolar , jag har aldrig varit så sjuk att jag behövt läggas in .Men ångesten , oron och bekymren över hur jag skulle klara av mitt liv har jag mestadels fått bära ensam , och det är en kvarnsten .Man väntar med att sökaLäkartidningen : Drar man sig för att gå till doktorn om man själv är läkare ?Maria : Ja , av rädsla för att göra bort sig eller störa en kollega i onödan .Det är lätt att känna sig dum och tro att man inbillar sig saker , när man nu själv är läkare och därmed känner till en uppsjö av symtom .Sedan går man och målar upp alla hemska alternativ för sig själv på vad det kan vara , och skräcken växer för att behöva få reda på hur det ligger till .Det orsakar ofta en farlig fördröjning , och det ska man veta ,
att när en läkare knackar på dörren har hon eller han passerat en lång startsträcka .Man ska övervinna mycket för att våga utsätta sig för att bli patient om man själv arbetar inom sjukvården .Därför bör den mottagande instansen agera snabbt när en läkare eller sjuksköterska hör av sig , för troligtvis har mycket dyrbar tid redan gått förlorad .Cecilia :Det är svårt att låta bli att ställa diagnos på sig själv .Man vet för mycket för att låta bli , och tycker kanske att i och med det behöver man ingen hjälp .Men jag har också lagt märke till att det är svårt att veta hur man ska söka hjälp .Kan man konsultera en förbipasserande kollega i korridoren ?Eller använda sjukhusets internkatalog ?Det är så lätt att det blir fel .Maria :En annan viktig sak är att oavsett vilka symtom en patient redogör för är de verkliga för personen själv .En läkare kan inte se domningar eller smärta , och oavsett hur lindrigt eller diffust ett symtom är så finns det där för patienten .Var och en är expert på
sin egen kropp , och har behov av att bli bekräftad .Som läkare får man inte bara ge patienten en klapp på axeln och säga » Du ska se att det går över , det är ingenting « .Det har jag upplevt många gånger inom sjukvården , och fällt många tårar över .Läkartidningen : Har ni kunnat tillämpa den vetskapen i det egna arbetet som läkare ?Maria :Jag tycker det .Eftersom jag blev sjuk redan när jag läste medicin levde jag mig tidigt in i patientrollen ; det här att vara utlämnad och behöva överlämna sig åt någon annan .Jag kunde leva mig in i vad den patient jag hade framför mig kände , och jag iakttog hur de läkare jag mötte betedde sig i mötet med mig som patient .Mycket av det påverkade mig i mitt yrke , jag funderade ofta på hur jag själv ville bete mig som läkare , på basis av vad jag hade gått igenom och själv skulle vilja möta .Det räcker inte med att vara duktig på att kunna ställa en diagnos , du måste kunna ta hand om människan också , och se personen i sitt sammanhang .Och på sikt
kostar det inte mer för sjukvården att bry sig om en patient .De patienter som är trygga med sin läkare ringer aldrig i onödan , de vet att de kan lita på sin doktor och behöver inte springa runt till olika läkare för att få svar .Cecilia Kjöllerström efterlyser kontakt med kolleger i en liknande situation som hon själv :- Jag skulle tro att det finns en hel del som har sjukdomar som påverkar deras arbetsförmåga , men sannolikt kämpar de flesta på i det tysta .Bagatelliserade egna symtomCecilia :Det är en oerhörd skillnad på att säga » Det är ingenting « till en patient och att säga » Jag hittar inget farligt « .Det har jag försökt omsätta i praktiken .Läkartidningen : Är läkare dåliga på att känna efter hur de själva mår ?Cecilia :Det tror jag .Jag har mycket svårt att klura ut om det är så att jag har väldigt svaga symtom , eller om det i själva verket är så att jag har svårt för att uppfatta mina egna signaler .Ibland tänker jag att jag kanske har fått min diagnos helt i onödan ,
för att jag har känt efter för mycket , men egentligen tror jag att det är tvärtom .Det har nog funnits rätt tydliga tecken på att något har varit galet , men jag har haft en tendens att bortförklara och bagatellisera dem .Läkare är nog ofta hårda mot sig själva .Man tränas ju rent faktiskt i att gå utöver sin förmåga .Det är fortfarande mer regel än undantag att man i en läkares tjänstgöring bryter mot arbetstidslagstiftningen .På många sjukhus är schemaläggningen fortfarande olaglig , med jourpass som är längre än 18 timmar .Det betraktas som självklart att man ställer upp på det , hur mycket man än tycker det är absurt och galet .Man vänjer sig , alla andra gör det och hur skulle vi annars få ihop det med våra operationer och mottagningsköer osv ?Man tar inte lunch eller fikapaus , man går inte på toaletten , det finns det helt enkelt inte tid för .Maria :Jag tycker tyvärr att jag har mött ett visst förakt för svaghet inom yrkeskåren .Det är hemska ord att säga , men jag tycker att
det finns där .Grabbig läkarjargongCecilia :Det existerar ett slags militär jargong , särskilt inom den äldre , manliga delen av yrkeskåren , och den är lätt att ta efter . » Kom igen nu grabbar , friska tag , det är bara att bita ihop tänderna . « Man skryter om att man har gått och opererat fastän man har influensa och 38 graders feber , eller att man satte dropp på sig själv under jourpasset för att man var så utmattad .Men systemet är sårbart också .Vad ska man göra om man inte pallar med ?Det går ju ut över någon annan , en kollega som äntligen har fått gå hem och vara tillsammans med sin familj .Ska man förstöra vederbörandes helg ?Nej , då är det klart att jag kämpar på och tar det här jourpasset .Så det är inte lätt att stå upp för sig själv och sin rätt att vara sjuk .Läkartidningen : Vilka slutsatser drar ni av det här ?Är det möjligt att arbeta som läkare om man har en allvarlig , kronisk sjukdom ?Cecilia :Jag tycker inte att man ska behöva kämpa i motvind hela tiden , i så
fall är det bättre att säga redan nu att jag inte kan fortsätta som läkare .Men det vore ett enormt resursslöseri .Både arbetsgivaren och vår yrkeskår borde måna mer om dem som har tagit sig igenom den här långa utbildningen .Man har en enorm kunskap som det vore slöseri att inte ta till vara , men jag efterlyser en tydlig vilja hos arbetsgivaren .Maria :Jag vill poängtera att i mitt fall fanns den viljan de tio sista åren .Landstinget medverkade till att jag kunde omplaceras , och via företagshälsovården skräddarsyddes en tjänst till mig på halvtid , där jag fungerade och själv kunde reglera antalet patienter eftersom jag enbart hade mottagningsarbete .Från arbetsgivarens sida gjorde man verkligen vad man kunde , men under de tio åren blev jag tio år äldre och sjukdomen gick över i en progressiv fas där jag gradvis började bli allt sämre .Till slut kom jag därhän att jag inte orkade längre , och för ett år sedan valde jag att förtidspensionera mig .Vill så gärna jobbaCecilia :Det som
är så frustrerande för mig är att jag oerhört gärna vill jobba , men som karriärvägen ser ut för oss läkare innebär det att det går flera år innan jag får lov att stanna upp .Jag måste först ta mig igenom en specialistutbildning på fem år .Med mitt perspektiv måste jag kanske göra det på halvtid , och under samma tid har jag tänkt mig att bilda familj , vilket drar ut ytterligare på tiden .Det kan alltså gå 15 år innan jag blir färdig och får mitt helt egna skrivbord .Risken är att jag hinner bli ganska mycket sämre under den tiden , och det gör att jag undrar om jag verkligen ska offra så mycket av mitt liv på det här yrket .Varför ska jag leva i ett ovisst vågskvalp så länge ?Jag skulle önska mig en speciallösning här och nu .Det kan hända att det är för pessimistiskt tänkt , men jag behöver trygghet och stabilitet omkring mig nu , och en ST-utbildning är inte trygg .Jag känner mig ganska ensam i funderingarna om vad som kan vara lämpligt och vad jag kan göra .Jag har i och för sig
fått positiva signaler från arbetsgivaren om att man ska stötta mig , men det ligger på mig själv att tänka ut hur .Maria :Den här starka ensamhetskänslan under resans gång verkar vara en gemensam upplevelse vi har .Läkarutbildningen utgörs ju av flera korta perioder av fast anställning , och under de perioderna roterar man från arbetsplats till arbetsplats .Man är aldrig hemma någonstans , man ska hela tiden anpassa sig till nya arbetsförhållanden .Det är mycket ansträngande att behöva säga att man inte mår riktigt bra på varje nytt ställe .Då är det enklare att hålla masken .Läkartidningen : Hur har det varit för er att acceptera och ta till er det faktum att ni är kroniskt sjuka ?Maria : Min första tanke var att jag satte likhetstecken mellan MS och invaliditet .För mig är det viktigt med integritet och autonomi , att klara mig själv och vara duktig , så därför var tanken på att hamna som ett kolli på något sjukhem mycket skrämmande .Tankar om självmordMaria :I min bekantskapskrets
fanns en man vars hustru hade MS , och när sjukdomen blev för svår valde hon att ta livet av sig .Det påverkade mig mycket .Faktum är att jag tidigt bestämde mig för att ta livet av mig om sjukdomen blev för svår och jag blev alltför beroende av andra .Därför var det så ångestladdat varje gång jag fick några symtom , för hur skulle jag veta när gränsen var nådd ?Är det dags nu ?undrade jag varje gång .Jag hade skrivit testamente och gått igenom allt härhemma , men jag kunde aldrig prata med någon om min ångest .Det är därför jag tycker det är så viktigt att man klarlägger för människor hur det ligger till med deras sjukdom , så att man inte hamnar fel och kanske fattar felaktiga beslut .Cecilia :Det här med att ta till sig att man är sjuk kommer ju successivt , och jag är definitivt inte färdig med det än .Jag kan tänka mig att man aldrig blir färdig med det , eftersom den här sjukdomen ändrar sig ganska mycket .När jag först fick diagnosen blev jag lättad .Det var viktigt för mig att
det inte var på grund av lättja eller svårighet att utöva yrket som jag var så trött hela tiden , orsaken var att jag hade en reell sjukdom .De här konstiga symtomen som kommit och gått berodde inte heller på stress eller inbillning , det var faktiskt problem med mina nerver till musklerna .Jag tänkte att det här kunde vara början till ett annat slags liv , där jag inte skulle behöva hålla på och kämpa så hårt längre .Samtidigt ingav det en intensiv ångest , för hur skulle mitt liv nu bli ?Jag var väldigt rädd innan det blev känt runt omkring mig att jag hade MS .Hur skulle jag säga och hur skulle anhöriga , vänner och kolleger reagera ?Men jag har knappt fått någon negativ reaktion , jag har fått bekräftat att folk tycker om mig vare sig jag har en sjukdom eller inte .Kluvet förhållande till yrketCecilia : Men just i förhållande till arbetet är det väldigt kluvet .Jag vet fortfarande inte hur jag kommer att kunna sköta mitt jobb med den här sjukdomen , och jag upplever att mina kolleger
också är osäkra på det .Eller låtsas som ingenting , vilket inte är bättre .Så jag har många funderingar kring det här .Kan man finnas där för andra , om man har en egen sjukdom ?Det tror jag i och för sig att man kan , det kan snarast vara en styrka , men man har ju begränsade krafter på grund av sjukdomen .Och den som har svårast att acceptera det är nog jag själv , jag tycker det är oerhört svårt att acceptera och inrätta mig efter det .Jag vill ju fortfarande vara den där jätteduktiga , jag har väldigt svårt att tänka mig att arbetet som läkare bara skulle vara ett vanligt jobb .Maria :För mig var identiteten som sjuk under många år svår att få , eftersom jag inte fick min diagnos bekräftad .Men i samma stund som jag fick diagnosen uttalad kom krisen , efter 15 år med något slags märkligt dubbelliv .Då var jag tvungen att förankra mig i den nya identiteten som MS-sjuk , och det tog lite tid .Ett tag orkade jag ingenting , jag bara låg här på soffan och stirrade i taket .Överläkaren
på min avdelning såg på mig att jag mådde dåligt och beordrade hem mig i fyra veckor fram till semestern .Det var precis vad som behövdes , då fick jag tid på mig att bearbeta krisen .Sedan har jag ältat det här med min sjukdom väldigt mycket , jag har varit en plåga för min omgivning och mina anhöriga .Jag har öst ut min oro och ångest efter diagnosen , men man måste ju bearbeta svårigheterna , och det gör man genom att prata .Problemet är att man tär på sina närmaste , och där menar jag att sjukvården har en funktion att fylla .Vården borde fungera som ett bollplank för oroliga patienter som behöver prata av sig .Sjukvården har betalt för att lyssna , det är dess uppgift .NHR ett stödMaria :Det betydde mycket att jag kunde gå med i NHR när jag väl fick diagnosen , det hade jag inte kunnat göra innan .Där träffade jag folk i samma situation , som jag kunde prata med , men det har tagit många år för mig att bli färdig med bearbetningen av det här .Nu försöker jag hitta lösningar på
problemen när de kommer , men det är inte samma rädsla och panik längre , för jag har faktiskt levt med sjukdomen i 30 år nu .Och det jag har lärt mig av att vara sjuk är att ta vara på de tillfällen som dyker upp .När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag säga att jag ser med smärta på mitt arbete , för där kämpade jag som ett djur utan förståelse , men i övrigt har jag haft ett väldigt roligt liv .Cecilia :En orsak till att jag har svårt att vänja mig vid tanken på att vara kroniskt sjuk är att jag är ganska ambitiös som människa .Jag har ofta fått höra » Ska du inte lugna ner dig lite ? « , men det är lättare sagt än gjort .Det är ju en del av mig som är svår att göra sig av med , även om jag inser att det kan bli problematiskt framöver .Samtidigt var det en lättnad när jag fick diagnosen , eftersom det kändes som en signal om att jag var tvungen att varva ner .Jag har inte lyckats hitta någon balans mellan de här båda ytterligheterna än .Ibland tänker jag att det kanske inte går ,
utan att det får bli antingen eller .Men för mig är min yrkesidentitet , även om jag inte jobbat så länge , en så stark del av min jagbild .Läkartidningen : Skulle ni vilja påstå att man blir en bättre läkare av att ha eller ha haft en svår sjukdom ?Cecilia : Man blir medveten om hur svårt och komplicerat det är att vara läkare .Jag tycker framför allt jag får väldigt stor respekt för patientens beskrivning av sina symtom , för jag förstår nu att våra objektiva undersökningstekniker i många fall är väldigt grova .Det ska rejäla skador till för att det ska ge utslag vid en kroppsundersökning eller laboratorietest .En företeelse kan mycket väl vara sjuklig fast den ter sig frisk i min grova bedömning .Det är en kunskap som sjukdomen har gett mig .Vågar se andras sårbarhetMaria : Läkaryrket har ju olika komponenter .Det vetenskapliga och faktabetonade , det kan alla lära sig .Men när det gäller själva läkekonsten , hur man tar hand om folk , tror jag man kan lära sig mycket av att ha varit
svårt sjuk själv .Man lär sig av att se alla sina rädda skrymslen , kläs av naken och se sin sårbarhet i vitögat .Då vågar man även se andras sårbarhet .Man vågar möta andra människor i sorg , stå pall och möta den sorgen .* Fotnot : Maria Quensel och Cecilia Kjöllerström är mycket intresserade av att få kommentarer från och kontakt med kolleger som har lust att fortsätta diskussionen , eller som kanske befinner sig i en liknande situation .Hör av er till Läkartidningen , så förmedlar vi kontakten vidare !Eller e-posta till maria.quensel@telia.com cecilia@kj.nu
