Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Bidrar
vårt sätt att utöva medicinsk praktik till att cementera patienters symtom ?Vad behövs för tillfrisknande ?Det var frågor som upptog Eli Berg , norsk allmänläkare , som efter tjugo år bytte perspektiv i sitt arbete .Hon bestämde sig oeftergivligt för att börja se patienterna som subjekt , inte som objekt .Hon släppte kontrollen och gav patienterna ansvaret för sitt tillfrisknande .Resultatet var förbluffande .Patienter , som i många år behandlats med mediciner , fick plötsligt normala värden och styrka att ta hand om sina liv .Eli Berg är just nu tjänstledig från praktiken i Östlandsområdet för att som forskningsstipendiat vid Institutt for Samfunnsmedisin vid Universitetet i Tromsøfördjupa sig i tillfrisknandeprocessen .Hon har sammanfattat sina första erfarenheter i en bok och har hållit föredrag för intresserade allmänläkare i flera nordiska länder .Vi möter henne på institutet en solig vårdag i Tromsø och hon talar snabbt och entusiastiskt om det spännade projekt som hon arbetar
med :- En utgångspunkt var att det kändes obehagligt att praktisera en medicinsk verksamhet , som stred mot erfarenheter jag hade som människa , berättar Eli Berg .Jag kände att jag behövde stanna upp ett slag och försöka förstå varför många patienter inte blev hjälpta av det jag gjorde .En del patienter verkade till och med bli sämre av de undersökningar och behandlingar jag ordinerat .Det var en kollision mellan det jag praktiserade och den person jag var .Jag hade i en rad möten en förnimmelse av att här skulle jag ha använt mig mer av min person än vad jag lärt mig under mina medicinstudier .- Vi säger i Norge att » nöd lär naken kvinna att spinna « .Så jag måste börja spinna !Jag visste inte i vilka trådar jag skulle dra , men jag har alltid känt att dualismen kropp-själ varit fel för mig .Jag är en person med både kropp och själ , så det måste gälla för patienterna också .Alla människor vet detta , men vi har inom medicinen inte klarat av att hantera det .I Norge har vi till
och med olika sjukhus och olika lagar för psykiatrisk och somatisk sjukvård .- Jag hade börjat undra över vilken roll människors livsprocesser hade för sjukdomsprocessen , men kände att jag kunde för lite om psykologi .Jag bad en psykolog , Bjørn Roar Angvik , att vara med vid några konsultationer och erbjöd några patienter med långvariga sjukdomshistorier att under vardera en timme möta oss båda för att se om vi tillsammans kunde hjälpa patienterna .- Jag har nog alltid lyssnat på mina patienter , men på ett objektivt sätt , säger Eli Berg .Målsättningen i mitt arbete som läkare hade varit att komma fram till rätt diagnos och därmed rätt terapi , värderad utifrån kunskapen som kommer från de gruppbaserade vetenskapliga undersökningar vi läkare lär oss att följa .Jag hade inte alltid varit medveten om att denna kunskap kanske inte utan vidare kunde användas i mötet med enskilda individer , de unika människor jag mötte i min praktik .- Antagligen hade min objektiviserande position hindrat
patienterna från att tillfriskna , eftersom det hindrat deras reflektion över sin egen situation .Jag hade inte sett och förstått att använda den kreativa potential , som ligger i själva mötet mellan patienten och mig som läkare , det kreativa mellanrummet i mötet mellan patient och läkare .Den första patient som Bjørn Roar Angvik och Eli Berg mötte tillsammans var den långtidssjukskrivna » Anna « , som led av svår astma , sömnsvårigheter , ständiga infektioner och hade smärtor överallt .Hon var grundligt undersökt av all tillgänglig expertis .Hon hade också under tidigare besök hos Eli Berg pratat om sitt liv och skilsmässan , som tagit hårt på henne .Anna hade varit tveksam till erbjudandet om trepartsamtal , hon var ju ingen » psykiatrisk patient « , men när Eli Berg förklarade att hon var expert på kroppen medan psykologen kunde mer om själen och att de tillsammans kunde möta Anna som en hel person blev hon nyfiken .Vid det första mötet släpade sig Anna in och hade svårt att tala
.Det blev ytterligare en timme efter några veckor .Till det tredje samtalet kom Anna lätt på benen , med glittrande ögon och pratade utan ansträngning .Hon förklarade att detta att hon fått möta läkaren och psykologen samtidigt gjort henne medveten om att hon kunde komma med hela sig själv .Att hon blivit uppmanad att berätta om sig själv utan att någon talade om vad hon skulle berätta hade gjort att hon måste tänka efter vad som egentligen var viktigt för henne .Att de båda hjälparna inte släppte henne gjorde att hon måste precisera sig , hon blev uppmanad att tänka över om något kunde tolkas på annat sätt och värderas på annat sätt av henne själv eller dem runt henne .Mellan mötena hade hon vågat ta fram känslor , som hon dolt för sig själv i många år .Det hade blivit klart för henne att hon bar på mycket sorg från en tuff barndom .Egentligen hade hon ställt upp för andra i hela sitt liv både i ursprungsfamiljen och i sin egen familj .Hon hade fått väldigt lite stöd själv .Nu hade
hon på olika sätt börjat värna om sitt eget liv .Hon hade nyligen upptäckt att hon inte hade ont i kroppen längre , efter alla år !Hon hade slutat med blodtrycksmediciner , mediciner mot astma , depression och smärtstillande tabletter .Nu ville hon börja arbeta igen !Du berättar om Anna i din bok » Ser du meg , doktor ?Pasienten fra objekt til subjekt « .Vad gjorde du och psykologen egentligen ?- Vi upptäckte att vi lämnade ifrån oss kontrollen .Vi inviterade både med ord och kroppsspråk patienten att inta arenan .Då kunde hon berätta , utan att bli avbruten av oss , om det som var viktigt för henne .Vi tolererade stillhet och pauser .Vi ville inte störa patientens egna tankar .Det var patienten själv som letade sig fram till de frågeställningar som var viktigast för just henne och också fann sina svar .Psykologen och jag var medresenärer och aktivt lyssnande stödjare .Patienten värderades inte som objekt av oss utan hon fick huvudrollen .Det som då skedde var något helt annat än jag som
läkare och han som psykolog varit vana vid !Psykologen sa : jag har ingen auktorietet på det kroppsliga området .Anna sa ju också att hon kom till mig med kroppsliga smärtor , hon hade inte förväntat sig att jag var psykolog .Nu hade hon upplevt att det var första gången som hon hade kunnat komma » med hela sig « .- Hon hade naturligtvis inte förväntat sig det tidigare , påpekar Eli Berg .I vanliga fall är ju doktorn den centrala tänkaren och handlaren i mötet mellan patient och läkare .Det är alltid patienten som bestämmer vad man söker läkare för och har man ont förväntar man sig något mot smärtan .Och doktorn tar över ansvaret för att finna vad som är fel och reparera det .- Det var när jag förstod att det är lögn att vi doktorer har ansvar för patienterna som det blev möjligt att hitta ett nytt fokus i mötet med patienterna .Det är patienterna som skall leva sina egna liv och har ansvaret för det .Vi läkare skall mentalt luta oss tillbaka , erbjuda oss att vara medvandrare , samtalspartner
, erbjuda den medicinska kunskap vi har , kanske ge mediciner , kanske göra operationer .Vi skall vara med patienterna så länge de behöver oss , men inte längre .För att vi skall kunna göra det skall vi inte ta ansvaret från patienterna , tvärt emot .Det är de patienter jag mött väldigt klara över .Anna har efteråt berättat att tryggheten i att vi brydde oss om henne och önskade henne ett bättre liv var det viktigaste för henne .Ni gav patienten ansvaret .Det måste vara ett stort steg att ge ifrån sig makt och auktoritet ?- Ja , och samtidigt är det väldigt logiskt .Det är ju den person som är sjuk som skall leva vidare och kommer till doktorn för att få svar och hjälp .Jag slutar inte att vara doktor i det avseendet , men som allmänpraktiker är det så viktigt att jag inte börjar med att benämna saker med medicinska termer , inte börjar med att ställa medicinska frågor utan först låter historien komma fram .Efter hand får patienten och läkaren komma fram till om detta angår
medicinska saker , om det är något medicinen kan bidra med .Det händer ofta att patienter som fått tänka efter själv säger : nu förstår jag sammanhanget , det här är inte en medicinsk fråga .- För mig som läkare har mötena med patienterna blivit mycket mera meningsfulla .Men att bara vara öppen inför varje möte med patienten räcker inte .- Man måste också veta något om sig själv .Läkarna , vi som skall bli hjälpare , måste också veta vilka vi är , vilka styrkor vi har och vilka som är våra ömma punkter .Vi behöver bearbeta våra egna trauman för att dessa inte skall blockera i mötena med patienter .Detta vet vi men vi tematiserar det inte i läkarutbildningen .För att orka möta patienterna behöver läkaren också ett liv utanför praktiken .Som en av patienterna sa : Ni läkare måste ha ett gott liv själva .Ni träffade Anna 1992 och har sedan haft trepartsamtal med ett flertal patienter ?- Ja , under de följande fyra åren , så länge Bjørn Angvik bodde kvar i området , träffade vi gemensamt
30 av mina mest lidande patienter , 11 män och 19 kvinnor i åldrarna 25-58 år .Några fick ett trepartsamtal , men de flesta fick två till fyra samtal .- Exempel på problemställningar som gjorde att jag bad Bjørn Angvik om hjälp var bl a återkommande infektioner , huvudvärk , smärtor i mage , rygg eller leder , fibromyalgi , yrsel och astma .- Några patienter hade gjort självmordsförsök , några led av ångest eller depression , några hade blivit sexuellt utnyttjade i barndomen eller hade varit utsatta för våld som vuxna .Det centrala var att jag som läkare behövde hjälp i mitt arbete tillsammans med patienterna .Under trepartsamtalen la vi märke till hur delar av livshistorien belyste sjukhistorien och hur detta verkade förlösande för flera patienter .Sjukdomarna » ångade bort « .Några hittade ett mönster för hur de hade förhållit sig till svårigheter genom livet och hur strategierna hade verkat sjukdomsskapande för dem .Hur har de gått för patienterna ?- Några har efter den första timmen
tackat nej till vidare trepartsamtal , men det har efteråt visat sig att alla patienterna behövt betydligt mindre läkarhjälp än tidigare .- De har fattat beslut med delvis dramatiska följder både i familjära frågor och när det gäller utbildning och yrke .Många har slutat med mediciner för olika plågor .Anna och flera med henne betraktar sig själva som friska .Att uppmuntra patientens egen process har visat sig speciellt verksamt när det gäller tillstånd som är mer sammansatta än andra , och i synnerhet sådana som vi inte förstår med nuvarande medicinska kunskapsnivå , t ex olika diffusa plågor .Men också vanliga tillstånd som t ex högt blodtryck .Patienten » Birger « följde du med bandspelare i hans hemtrakt under fem dagar ?- Ja .Han sökte mig akut för astma och svåra mardrömar varje natt några veckor efter att Estonia hade förlist .Han hostade , tyckte att han kvävdes och var rädd att förlora förståndet .Han kände ingen som varit med på Estonia .Jag hade varit hans läkare i åtta år
.Han hade tidigare sökt hjälp för bl a andningssvårigheter , onda leder , huvudvärk och utslag .Jag hade utrett ledbesvären och värderat om han behövde justeringar när det gällde mediciner mot högt blodtryck , allergi och astma .- Jag anade att han bar på tunga minnen , men vi hade aldrig pratat om det .Så jag erbjöd honom trepartsamtal några veckor senare , vilket han accepterade .Det blev sammanlagat åtta sådana samtal under de närmaste l8 månaderna .- Vi bad honom berätta om sig själv och efter en längre paus började han försiktigt med att säga att han egentligen inte haft det så lätt .Att det liksom inte fanns plats för honom hemma .Han klarade först inte att svara på frågan om han blivit slagen som liten .Han var vit i ansiktet .Jo , det hade han .Han hade alltid sagt att han haft en bra barndom , han hade aldrig förr pratat med någon om hur det verkligen var .Nu var föräldrarna döda och kunde inte staffa honom .Efter några timmar hade han berättat om en uppväxt som få barn hade
klarat av .Men kunde detta förklara hans mardrömmar ?- Jag hade blivit alltmer upptagen av tanken på att det liv patienterna levt måste innehålla nycklar till deras sjukdom och jag ville pröva sammanhangen genom att gå djupare in i en patients livshistoria .- Jag frågade Birger om jag fick göra en konkret resa med honom till hans hemtrakt och han accepterade det .Jag tänkte optimistiskt att det kanske skulle normalisera hans höga blodtryck och speciellt hans astma och att jag skulle få större förståelse för generella fenomen om hur människan reagerar på kränkningar .- Birger hade inte besökt hemtrakterna sedan han flyttade därifrån 30 år tidigare .Vi vandrade omkring med bandspelaren under fem dagar och det blev åtskilliga band .För Birger blev det jobbigt att återkomma till en barndom han gjort allt för att glömma .Några episoder berättade han spontant , ibland blev det för starkt , » kanske i morgon « .Han kände gång på gång hur det knöt sig i magen , andningen blev allt svårare och
huvudvärken satte in när han kom ihåg det liv som varit så fattigt på omsorg och värme .- Han mindes bland mycket annat hur rädd han varit när det hade snöat och han var tvungen att krypa ner i fars fiskebåt och göra den ren från snö innan han gick till skolan – ett livsfarligt arbete för en liten pojke .Han kom ofta tillbaka till hur han hade gjort sig så osynlig som möjligt för att inte få så mycket stryk .Han lärde sig se i bilder och betrakta skeenden utifrån .- Han betonade också hur viktigt det hade varit att bli sedd av läraren i första klass , av någon kollega på arbetsplatsen , av hyresvärdinnan som han bott hos i flera år .I samband med en arvsstrid i familjen började det gamla livet aktualiseras , han orkade inte längre hålla huvudet över vattenytan .Han sökte hjälp .Du fick många insikter om bl a överlevnadsstrategier genom » Birgers « berättelse .Vad skedde med hans hälsa ?- Efter resan , när han fått slänga av sig sitt tunga bagage och fått lufta sina mentala rum , har det
hänt mycket !Han har vågat bli synlig både för sig själv och andra , han har fått en sambo och han har vågat satsa på det yrke han drömt om .Hälsan förändrades radikalt .Han har fortfarande hösnuva om våren , men inte astma under pollensäsongen , bara när han är under psykisk press .- Hans blodtryck , ledsmärtor och till och med hans förhöjda blodsocker har normaliserats .Detta stämde ju inte med läroböckerna !Jag har efter hand börjat undra vad sjukdom egentligen är .- Sedan psykologen lämnat vårt distrikt fortsatte jag att hålla mig till att patienten skulle vara reflektionens centrum i konsultationen .Jag som läkare försökte att svänga med i patienternas reflektioner och vandra med dem när de utforskade sin egen situation , säger Eli Berg .- Det jag studerar nu är vilka viktiga element som öppnar för ett tillfrisknande och vilka faktorer som är med och stänger av tillfrisknandeprocessen .Jag har varit tillbaka flera gånger i den praktik , där jag gjorde dessa erfarenheter .Hittills
har 14 av mina tidigare patienter blivit intervjuade om hur de ser på våra tidigare möten och vad som blev viktigt för dem .De är mina medforskare .Patienterna och jag har blivit intervjuade antingen av psykiatern Tom Andersen från Tromsø eller av allmänpraktikern Björn Nilsson från Västerås .- Några patienter har jag själv haft forskningsintervju med .Alla samtal är videofilmade och finns på ljudband .Efter en tid har jag mött patienterna igen för att tillsammans med dem se på deras videoupptagning .De har givit ytterligare kommentarer till våra tidigare forskningssamtal .Nu skall jag inom kort återvända igen med utskrift av videosamtalen och vi skall försöka gå djupare in på vad patienterna tyckte var viktigt i processen .- Patienterna har pekat på att det handlar om tillit och trygghet , om att bli sedd och hörd , om att bli tagen på allvar och få vara huvudpersonen , om att få tid och plats för reflektion utan att bli avbruten men också om att få utmaningar i form av fortlöpande
gensvar .Patienterna berättar att när de får lägga fram sina tankar är det som om tankarna hamnar » på ett papper i en pärm , som kan sättas in i bokhyllan .När man sätter ord på tankarna släpper tyngden i kroppen , men den finns kvar i pärmen « .- Man behöver inte glömma den , men man skall inte längre bära den som en ryggsäck på ryggen eller i form av smärta i magen eller migrän .- Hälsa handlar nog både om gener och om levnadsvanor , men också om hur man har blivit mött när man kom in i världen och hur man blivit sedd och behandlad som barn och senare som vuxen , säger Eli Berg .Om man har goda relationer .Intimitet och kärlek både under uppväxten och i vuxenlivet är antagligen betydligt viktigare än vi tidigare har trott .En mängd forskning tyder på det .Självklart går några sjukdomar i arv , men det handlar också om livet och hur vi lever det .Vi vet ju att man t ex lättare drabbas av infektioner om man är nedgången .Det tycks också som om vi via våra kroppar uttrycker oss i form
av t ex astma .Flera patienter är väldigt klara över hur deras astma uppstår .Det kan handla om relationell smärta .- Det som är sorgligt med hälso- och sjukvården är att patienterna inte blivit mötta i sina djupaste existensiella smärtor .Sjukvården förmår inte att se patienterna .En kvinna som tidigare blivit utsatt för t ex våldtäkt har smärtor .Doktorn finner inget anmärkningsvärt vid kroppslig undersökning och säger , » det är ingenting « .Men finner man ingen kroppslig anledning till att patienten känner smärta måste man fråga sig vad det då kan vara !- Vi läkare är så uppfostrade i biologisk medicin att elementära saker som rör människor inte tas på allvar .Medicinen behöver befruktning från andra områden som rör människan och jag tror att filosofin är det mest närstående .- För mig är det hittills den fransk-litauiske filosofen Emmanuel Levinas som kommer närmast till att antyda vad ett möte mellan människor kan innebära .När mina » jobbiga « patienter , som jag känner motvilja
mot , träder fram för mig som personer som angår mig och som jag kan känna godhet för , så säger Levina något djupt väsentligt om att den andre träffar mig – och detta innan jag har tänkt på om vederbörande angår mig eller inte .Vidare fördjupning i Levinas tankar om den Andre kan möjligen föra mig några steg vidare i förståelsen av vad läkaryrket behöver för att hjälpa människor till bättre hälsa .Text : Eva Oldinger frilansjournalistPatienten » Birger « hade inte besökt hemtrakterna sedan ban flyttade därifrån 30 år tidigare .Det blev jobbigt att återkomma till en barndom ban gjort allt för att glömma .Han mindes bland mycket annat bur rädd ban varit när det hade snöat och ban var tvungen att krypa ner i fars fiskebåt och göra den ren från snö innan han gick till skolan .Han kom ofta tillbaka till hur han hade gjort sig så osynlig som möjligt för att inte få så mycket stryk .
