Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Jag
spanade alltid oroligt efter spetsiga nålar i doktorns hand .Denna oro kanske väcktes den gången då jag vid 5-årsåldern hade reagerat med panik inför doktorns attack med en vaccinspruta .Jag minns att min mamma berättade att man trots mycket lirkande inte kunde få mig tyst .Då röt doktorn till och jag teg häpen och fogade mig i mitt öde .Men rädslan satt i .Jag uthärdade senare all borrning i tänderna bara jag slapp bedövningssprutan .Jag har också i levande minne de variga såren efter calmettevaccinationen på vänster axel .Det var två vätskande stora vårtliknande bildningar som skulle lapiseras varje kväll .Jag var 5 år och svimmade dramatiskt vid en sådan behandling .Jag var nära att svimma vid ett senare tillfälle då jag som medicinstuderande såg nålen sättas in i buken på en patient för tappning av bukvatten .Samma sak hände ånyo då jag fick en penicillininjektion .Det finns säkert ytterligare tillfällen men dem har jag i så fall nogsamt förträngt .Uppenbarligen var stickneurosen
väl etablerad .Var jag på grund av detta olämplig som läkare , åtminstone som kirurg ?Skulle jag någonsin kunna operera någon patient ?Skulle mitt av skräck färgade inkännande sätta krokben för mig då jag i mitt yrke skulle tvingas attackera patienternas hud ?Den stora prövningen kom då vi under medicinstudierna fick till uppgift att öva oss att ta » sänka « på varandra .Vi skulle med de lindrigt vassa nålarna borra oss in i en ven i armbågsvecket och suga ut någon milliliter blod .Vi fumlade , svettades , stack fel och kom in med nålen bredvid kärlet , det glödde och det bullade upp en blå ansvällning i området under huden .Vi drog ut sprutan men glömde ta bort stasslangen , det pumpade upp ytterligare svullnad .På med fingret , bort med stasen !Vi måste försöka igen , nu på ett nytt ställe .Så bytte vi roller , läkaren blev patient .Det var trots allt en spännande lek som i någon mån tog udden av stickrädslan .Min reaktion kom fördröjd och var säregen .Samma kväll fick jag en förlamningskänsla
, en diffus generell svaghet i höger underarm , den som jag hade stuckit med .Förlamningen var med all säkerhet ingen skadeeffekt av min kamrats stickande i min arm , jag vet att jag noga undersökte detta .Nej , det var ingen tvekan om diagnosen – det förelåg en » hysterisk förlamning « !Jag avskydde flykt in i psyko-somatiska förskansningar och jag hade svårt att acceptera hysteriska rökridåer .Jag negligerade helt » min patient « , dvs mig själv och låtsades om ingenting .Besvären försvann successivt under den följande dagen – tydligen hade bristen på uppmärksamhet och deltagande i patientens svårigheter medfört att det hysteriska demonstrationsbehovet hade upphört .Fortsatt stickande med nålar gav heller inga ytterligare emotionella reaktioner .Var mina symptom inte bara en följd av rädsla för smärtan ?Var det kanske en djupare förankrad skräck för att släppa in inkräktare genom huden ?Huden hade ju alltid varit ett försvarsområde mot synliga och osynliga fiender , mot
omgivningens hungriga mikrober , farliga vasshet , törnen och taggar .Huden utgör ett värn till skydd för den idylliska inre miljön , de balanserade vätskornas system , jagets boning .Huden skyddar för attacker utifrån och försvarsanläggningarna ligger tätt .Där råder ständig beredskap i en organisation som under årmiljoner har programmerats till fulländning med system av fyndiga detektorer och snubbeltrådar .Vid minsta attack mot skyddsmuren utlöses larm som når larmcentralen där uppe i huvudstaden .Från denna högt specialiserade kontrollstation med alla de överlagrade återkopplingarna styrs landet innanför huden och det kan försättas i undantagstillstånd om det anses nödvändigt .Alla dessa motåtgärder hade uppenbarligen blockerat mig då jag med injektionsnålen ville tvinga mig igenom min hud .Jag hade med mitt inkännande råkat i konflikt med mig själv , jag attackerade mitt eget försvar .Jag råkade in i en neurotiserande situation som jag inte behärskade .Min hjärna löste då konflikten
genom att blockera effektororganet , min arm .Gradvis hade emellertid hjärnan lärt sig sin läxa .Tydligen var isen nu bruten och hämningen var utrangerad som en dålig lösning på konflikten .Jag drabbades aldrig mer i livet av någon liknande reaktion .Då jag senare under kirurgkursen skulle assistera vid en blindtarmsoperation utsattes jag för det definitiva provet .Vi stod redo steriltvättade och operationsklädda och jag hade fått instruktion att torka blod och hålla peanger .Operatören var den läkare som skulle lära mig kirurgiens mysterier .Hans första åtgärd var att utan ett ord lämna över kniven i min hand .- Skär , men låt det gå undan .Det är redan lunchtid !Med sammanbitna läppar , svett på pannan , handen klart darrande och med aktiv assistans av min lärare lade jag ett långt blödande snitt i bukhuden och lyckades sedan efter allehanda vedermödor utskaffa det inflammerade bihanget i laga ordning och med måttlig blodsutgjutelse .Jag skall aldrig glömma den känsla av befrielse
och triumf som jag kände då ingreppet var över .Jag drog av mig munskyddet från mitt svettiga ansikte och trädde ut i världen som kirurg .Jag gick upp tidigare än vanligt följande morgon för att kontrollera att patienten levde .Hon satt uppe och borstade tänderna och min stolthet var omätlig – kanske också min förvåning över kroppens tålighet .Som sagt , isen var bruten .Rädsla att operera existerade aldrig i fortsättningen .Snarare har jag under alla år fascinerats och njutit av den operativa hanteringen .Dagarna då jag har opererat har varit lyckliga dagar .Läkartidningen återger här ett kapitel , » Hudlös « , ur Tor von Schreebs bok » Färdens frihet- en fältskärs berättelser « ( Carlsson bokförlag ) .
