Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Det
var inte särskilt vanligt att man tidigare hade jobbat som sjukvårdare eller sjukvårdsbiträde , när jag gick min läkarutbildning .De flesta som hade gjort det tillhörde det röda politiska lägret och såg sitt värv som en proletarisering , en solidaritetshandling för den så kallade underpersonalen och arbetarpatienterna .Jag hade gjort det .Bland annat ägnade jag en hel sommar åt röntgenbiträdets sysslor .Dessa var helt nödvändiga att känna till när den stora revolutionen väl skulle äga rum , och vi röda solidariskt tog hand om de förtryckta patienterna .Det styvaste i den vägen var att blanda och kupera i de väldiga väntehögarna till ventrikelröntgen .Vi visste att någon läkare hade lagt in sina preferenser bland de första i kön .Dessa hade mutat sig dit , även om ingen av de fina vitrockarna någonsin skulle erkänna dylika nesligheter .Men vi menade att de fick extra betalt – detta var före den så kallade sjukronorsreformen – av de besuttna sjuklingarna och kunde i relativt hänseende
göra sig en bättre hacka än till och med dagens doktorsentreprenörer .Deras affärer gick rentav strålande .Sagt och gjort : efter en snabb koll av patienternas yrken , vilka fanns tydligt markerade överst på journalpärmen , lade vi bankdirektörer och ingenjörer allra sist i kön .I stället flyttade vi fram svetsarna och sömmerskorna .Efter ett antal timmar kom de och bankade på dörren , direktörerna , och krävde att få komma in i undersökningsrummet .Då log man sitt mest proletära leende och bad arbetsköparen att sätta sig och vänta tålmodigt precis som alla andra – dessutom hade vi ju så mycket att göra .Och efter att ha slagit igen dörren bakom oss , förlängde vi triumferande kaffepausen i klasskampens namn .När den höge vederbörande väl kom in , hälsade vi honom med illmariga hedersbetygelser och lämnade artigt fram ett glas med tjock , vit kontrast .Därpå uppmanades patienten att hålla glaset i vänster hand , men inte dricka förrän doktorn sade till .De sista orden uttrycktes med en
sådan snabbhet att den girige kapitalisten ändå raskt halsade sin kontrast .Med ty åtföljd att han fick gå ut och vänta ännu längre .Men värre kunde det gå för de direktörer som hamnade i de hårdhudade ärrarnas ( KFMLr ) våld ute på operationsborden .De kunde helt sonika nekas smärtstillning .Om de penningstinna knystade fram en minsta lilla protest erhöll de bryskt det sinistra svaret , att tordes de riskera att bli infekterade – så låt gå för bedövning .Under öronbedövande jämmer suturerades därefter morgondagens klassfiender utan något som helst förbarmande .Radikalismen höll i sig några år in på utbildningen .Vi röda behandlades avogt av de vita , det vill säga våra lärare .Det gick en väldefinierad gräns i matsalen mellan våra jeans och broderade pannband och deras mörkblå kostymer och slipsar .De pekade på oss med sina välmanikyrerade fingrar i det permanent pågående inbördeskriget , och vi stärktes alltmer i vår revolutionära uppfattning om vårdens inverterade värdeskalor .Vit
makt härskade på lasaretten .Rykten spreds om att vissa av övermänniskorna sökt tvätta bort sin bruna färg från förkrigsåren .De lyckades framgångsrikt hålla sitt hemliga förflutna inom sina led även om ett visst läckage förelåg .Visst var deras högdragenhet frånstötande , men världsvant svepte de in sina manér i en otadlig retorik .De värjde sig elegant mot våra attacker och klarade sig trots sin besudlade bakgrund med den formella hedern i behåll .Vi gick på studiecirklar i marxistisk psykiatri för att bryta upp vårt neurotiska pansar .Tänkare likt Frankfurtskolans Wilhelm Reich och Herbert Marcuse skärskådades in till minsta bokstav .Deras ideologikritik höjdes till skyarna , medan de vitas elchocksapparater utdömdes som kapitalets sista desperata maktinstrument .Vi behandlade det endimensionella samhället som en sjuk organism i enlighet med våra boklärda förebilder .Våra tillställningar bestod av skarpa munhuggningar med påvra bönsallader framdukade medan vi själva tog med oss billiga
rödvinsbuteljer .Fronterna synliggjordes även om enigheten om psykoanalysens brackighet var lika entonig som hyllningskören av Kubas framsynta nedläggning av mentalsjukhusen , vilken ägde rum flera decennier före Västeuropas dito .Dr Castro hade i stället beordrat patienterna ut till bondgårdar belägna fjärran från Havanna , där de tvingades svinga greparna över den riktiga dyngan i stället för att älta den nattståndna återstoden av sitt småborgerliga arv .Det kubanska tillfrisknandet saknade motsvarighet , jamas sera vencido .Meningsutbytet fortsatte , uppblandat med raspiga Bob Dylan-bitar och 60-talsblues i bakgrunden med en eller annan holk bolmande i förgrunden .Tillställningarna kunde oftast dra ut mot småtimmarna , då det sura algeriska rödtjutet var lika slut som vi själva .De friska sanningarna stod de schizofrena för , medan de biologiskt inställda psykiatrerna representerade ett medeltida barbari ovärdig vår tids omvälvande humanism .Den mytomspunne Laing hade sagt det
, den skarpe Szasz hade sagt det och nu skallade vi förnumstiga med i den kloka kören , som om vi drabbats av en svårartad ekolali .Årets stora händelse hade varit branden på rättspsyk i Lund .Detta var en revolutionär handling likvärdig Pariskommunens uppbrutna gatstenar och FNLs sylvassa bambustavar , i vilka de amerikanska angriparna dinglade ohjälpligt .Våra lokala hjältar hade satt eld på en inrättning som i framtiden skulle inhysa oss radikaler .Detta var vi fullständigt övertygade om .Där skulle vi hjärntvättas och utsättas för de mest manipulativa droger .Enkom för att dresseras till det kapitalistiska samhällets lydiga lakejer .Nu hade en omstörtarcell med sitt attentat visat sitt hat , och vad revolutionärer var i stånd till att utföra – androm till varnagel .Patienterna betraktades som hjälplösa och passiviserade offer för samhällets rovdrift , och vi såg oss i vår agitation mot det vita våldet som deras orädda vapendragare .Tillsammans skulle vi storma mot den stockkonservativa
människosynen och släppa loss de fångna själar , vilka drönade innanför mentalsjukhusens inhägnader .Vi kände oss som doktor Robin Hood .När jag tänker tillbaka på den tidens allvar , vet jag inte om jag ska skratta eller gråta .Det tragikomiska var precis lika uppenbart som vår blåögdhet .Likväl kan jag sakna den tiden ; ingenting var omöjligt .Efter den dimmiga gryningen rodnade en morgondag som skulle bjuda på fantasterier som världen ännu inte skådat .Dessa skulle uppenbaras någonstans mellan traktorstationens konkretion och meskalinrusets flammande ljungeldar .Nere i kulvertarna när jag numera råkar på mina gamla kamrater , i politisk mening , växlar vi några spefulla glosor kring vår vänsterism .Med höjd , knuten vänsterhand hör jag den snart pensionerade klinikchefen stöna fram : » känner ni stanken från Enskilda banken « innan han rundar hörnet med sin sparkcykel i sin färma färd mot ljuset .Som pediatriker har jag standardfrasen brännande på läpparna : radikalismen var en
barnsjukdom – för att fritt parafrasera Lenin .Nu lyser jag likt den röda hund som inte längre finns – bortvaccinerad .Det väderbitna anletet med prickarna rör sig inte bland oss längre .Vi har själva förvandlats till de vi en gång hatade – om än måhända med ett mänskligt ansikte .Vemodigt tar jag glaset med det vita innehållet i höger hand – och dricker inte förrän jag själv säger till .Makten tjusar och berusar – och , frågar jag mig , vari består i så fall kontrasten till en tidigare generation ?Krönikör : Salomon Schulman barnläkare , Lund
