Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Stress
och utbrändhet , eller utmattningsdepression , har utvecklats till ett nationellt problem och en nationell angelägenhet genom dess utvecklingstakt , genom det lidande den skapat och de kostnader den fört med sig .Bakom denna stress- och utbrändhetsepidemi ligger en internationell utveckling som fortplantat sig till nationell och organisatorisk nivå .Detta för med sig problem både på det individuella och det sociala området .Organisatoriska faktorers rollSpeciellt under 1990-talet har de organisatoriska faktorerna bidragit till ohälsa .Detta har skett genom downsizing ( magrare organisationer ) och genom teknik- och informationsutveckling som i sin tur skapat teknostress och informationsstress , något som bidrar till utbrändhet .Även nya anställningsformer och arbetssätt som tillfälliga anställningar , distansarbeten och projektarbeten har satt sina spår .Hela denna utveckling med förändrade spelregler betecknas på många håll som den postindustriella revolutionen .Dessa nya spelregler
ställer högre krav på dagens arbetskraft genom sin komplexitet , genom sin fokusförskjutning från händer till hjärna och sin förändring där individen har fått färre rutinuppgifter och måste fatta fler egna beslut i de allt plattare organisationerna .Överdriven individfokuseringNär man följer debatten i mediernaa kring utbrändhet eller utmattningsdepression i Sverige är det slående hur individuellt inriktad och fokuserad diskussionen är .I synnerhet gäller detta på åtgärdssidan .Man förordar sjukskrivning , antidepressiva medel , individuella bearbetande samtal , avslappning , stresshanteringskurser och livsstilsförbättrande åtgärder .Man föreslår vidare klienterna att söka skapa balans i livet , satsa på personlig utveckling och odla sitt sociala nätverk .Detta är gott och väl när det gäller individen men helt otillräckligt i ett större perspektiv .Man får inte bortse från att individen befinner sig i ett system , i en organisation – på sin arbetsplats .Detta perspektiv måste fokuseras
likväl som det individuella perspektivet .Ogynnsamt samspel individ-organisationUtbrändhet uppstår enligt min mening till följd av ett ohälsosamt samspel av individuella och organisatoriska förhållanden .När der gäller individen handlar det oftast om en utpräglat målinriktad person .Denna målinriktning skapas av drivkrafter som emanerar från vissa personlighetsdrag , mänskliga behov , beteenden , värderingsvariabler och förväntningar på arbetet .Dessa drivkrafter måste naturligtvis diskuteras och bearbetas utifrån ett helhetsperspektiv på den totala livssituationen . » Marshmallow-organisationer « När det gäller organisationen finner vi i dag på många arbetsplatser förhållanden som är diffusa , komplexa , kravfyllda , resursfattiga och otrygga och skulle därför kunna beteckna dessa organisationer som » marshmallow-organisationer « .Dessa organisatoriska förhållanden söker den målinriktade individen att överbrygga .Utbrändheten uppstår således i denna dåliga passform mellan individens
intentioner och förväntningar och organisationens verklighet i kombination med inadekvata coping-mekanismer ( individens oförmåga att hantera sin situation ) .Modell för samspel mellan individ och organisation som skapar utbrändhet .Organistorisk kompetens saknas oftaVem tar då hand om de individer som är utbrända eller på väg in i utbränningsprocessen ?I de flesta fall är det distriktsläkare , möjligen psykiater , i bästa fall företagsläkare .Hos dessa yrkespersoner saknas oftast en organisatorisk kompetens .Lysande undantag finns dock på en del företagshälsovårdscentraler där organisatorisk och arbetspsykologisk kompetens har införlivats , men i de flesta fall dominerar fortfarande ett traditionellt individualistiskt synsätt .I mina ögon bör problem lösas på den nivå där problemen finns och uppstår .Om problemen finns i organisationen bör således problemen lösas på denna nivå .I dagens förhållanden fokuseras oftast den individuella nivån men man tittar sällan på systemet där vederbörande finns .Följden av detta blir i många fall att den utbrända patienten efter » rehabiliteringen « kommer tillbaka till det system som en gång bidrog till sjukdomen – utbrändheten .Risken är således stor för återfall och individen är tillbaka i samma situation som tidigare .Att individen då också skulle ha kraften att förändra det förevarande sjuka systemet är mindre troligt .Vederbörande är inne i en ond cirkel .Öka läkarnas kompetensVari ligger då lösningen ?Rimligen genom att systemfelen åtgärdas .Redan under läkarutbildningen bör organisatoriska frågor belysas .Allmänläkare och psykiatrer bör öka sin organisatoriska kompetens för att kunna förstå och bemöta inte bara individuella förhållanden utan också kunna diskutera organisationsförhållanden på en adekvat kunskapsnivå .Bygg också upp nätverk av organisationskonsulter att föra diskussioner och konsultera med eller att kunna rekommendera organisationerna att använda sig av .Företagshälsovården måste också arbeta vidare med
att bygga upp den organisatoriska kompetensen och samarbeta med organisationskonsulter med inriktning på arbetslivet i allmänhet och hälsa och utbrändhet i synnerhet .Om inte problem löses på både individ- och organisatorisk nivå är risken stor att vi får leva med utbrändhet , de kostnader och det lidande det innebär , i många år framåt .
