Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
..En
av mina kolleger berättade att hans professor inte kan förstå varför han,min kollega,inte kan forska lika hårt som de andra på labbet.»De andra «är gästforskare i 45-årsåldern.De ifrågasätter aldrig vad professorn säger och utför prompt hans idéer.De kan jobba till elva på kvällen och även på helgerna,eftersom de har hemmafruar som står för full markservice.Professorn själv är 50 år och har inga barn. Min kollega försökte förklara för professorn att orsaken helt enkelt är att han, i motsats till »de andra «,lever i ett modernt äktenskap.Hans fru arbetar också heltid,även hon som forskande läkare. De delar på hushållsuppgifter och dagishämtningar,och min kollega har ingen möjlighet att tillbringa all fritid på labbet utan behöver tid avsatt för forskning under kontorstid.Professorn betraktade honom misstänksamt:»Det är väl en viljefråga!« Man kan konstatera att det idag finns två sorters doktorer -de av den gamla stammen och de nya.Generationsklyftan dem emellan är ibland bråddjup.
Den gamla stammens doktorer växte upp i ett samhälle som betonade kollektivet mer än individen.De stora folkrörelserna stod i full blom,liksom folkhemstanken.De som hade studiemöjligheter skulle bli civilingenjörer,civilekonomer eller läkare,för att hjälpa till att bygga det nya välfärdssamhället.Pliktkänsla och flit belönades,man skulle spara och inte slösa,förmanade »Lyckoslanten «.Trotjänare som stannade hela livet på samma post högaktades. Läkare var framstående medborgare, samhällets stöttepelare och självskrivna ledamöter i kyrkoråd och kommunfullmäktige.De slet hund som underläkare i ett auktoritärt system,där den som hade högre ställning också hade rätt,gentemot både underlydande och patienter. Den enda räddningen var att själv bli överläkare fort som ögat.De hade råd att ha hemmafru eller barnflicka,så att de kunde gå jour flera dygn i sträck och leva för sitt arbete,sina patienter och sin forskning. Dagens underläkare lever i en helt annan värld.När de var barn blev det omodernt
att vara auktoritär;man slutade att ge barnen stryk och började i stället lyssna till deras synpunkter.Fri uppfostran skulle ge fria,självständigt tänkande människor.Individen står sedan dess alltmer i centrum,och kollektivrörelserna håller på att dö ut.Nedmonteringen av folkhemmet har givit oss en känsla av att det gäller att klara sig på egen hand. Målet för varje person är att förverkliga sig själv.De nya doktorerna är inte nöjda med att arbeta enbart av pliktkänsla, de vill ha roligt och utvecklas själva,och kan tänka sig att byta både arbetsplats och yrke för att få det.Båda parter i ett förhållande måste och vill oftast arbeta, och de har inte plats eller råd med hushållerska. Att få detta att gå ihop kräver hårt arbete,inte bara på jobbet.För att vara lyckade idag bör ju både män och kvinnor ha ett intressant och välbetalt yrke, en rik och utvecklande fritid,ett välskött hem samt en stor och lycklig familj,där både läxläsning och sexualliv ska vara i världsklass.Man kan
bli väldigt trött vid blotta tanken. Svårigheten, som jag ser det, är att allt detta ska hinnas med mellan 30 och 40 års ålder.Förutom den ansträngande vardagen med småbarnsslitet bör man i sitt arbete hinna utvecklas till både en god kliniker,en karismatisk ledare och medicine doktor på tio år.Är det konstigt att folk bränner ut sig? Tillvaron för en 32-årig tvåbarnsmor och ST-läkare på ett universitetssjukhus är ett veritabelt pussel,med livet som insats känns det som ibland och inte bara mitt liv heller.Jag vill så mycket och jag vill att det ska gå så fort.Så många människor behöver mitt engagemang samtidigt.Emellanåt blir jag desperat för att jag inte fått någon tid för mig själv på mycket,mycket länge eller för att mitt förhållande håller på att torka in i brist på uppmärksamhet.När ska man hinna tänka efter,så man vet om man är på rätt väg? Att hitta balansen i detta känns avgörande för att kunna hålla ihop som en hel 4736 Läkartidningen .Nr 43 .2001 .Volym 98 Vi behöver individuella
arbetsformer – samma mall passar inte alla Läkaren och författaren till boken »Klinisk blick«, Pia Dellson, skriver om tidigare generationers syn på yrkesliv och fritid – och om dagens unga läkare, som inte längre vill anpassa sig till arbetsformer som omöjliggör ett fungerande liv utanför arbetet. Framtidens läkaremänniska,för att orka med det här jobbet ett helt liv och för att orka glädjas åt sitt arbete. Förr var det kanske naturligt att de flesta läkare i karriären gjorde på ungefär samma sätt;de slet som underläkare för att bli goda kliniker samtidigt som de forskade på fritiden för att meritera sig för överläkartjänster och så småningom hamna på chefsposter och slutligen kunna ägna alltmer tid åt sin golf och sina nya äktenskap. Den nya tidens läkare är en mindre enhetlig grupp,och jag tror att det kommer att behövas alltmer individuella lösningar. Själv vill jag gärna bli en lysande kliniker,forskare och ledare/chef -bara inte samtidigt,och kanske inte heller samtidigt
som jag försöker vara en lysande mor,hustru och hobbyförfattare.Jag har helt enkelt inte kapacitet att göra allt detta parallellt,inte med någon behållning. Jag försöker hålla reda på var jag har mitt fokus,mitt hjärta.Det kan vara på ett par,tre ställen men inte fler.På de ställen där mitt fokus inte är får jag dra ner på ambitionerna,åtminstone tillfälligt.Livet har olika faser som avlöser varandra,ibland ganska snabbt.Om jag är medveten om vad jag lägger krutet på i varje fas så behöver jag inte vara så missnöjd med att utvecklingen står och stampar på de ofokuserade områdena. Som ett sant barn av min tid försöker jag låta mina egna behov styra.Jag har jobbat 75 procent med ledigt var fjärde vecka,då första barnet fick vara på dagis för att jag skulle få tid för bara mig själv. Det kändes nödvändigt då,i ett halvår ungefär.Under andra föräldraledigheten kändes det viktigt att få komma tillbaka till jobbet snabbare,vilket gick att lösa tack vare ett individuellt schema med amningspauser.Maken
är ju tidstypisk även han,och vi får ta och ge omväxlande. På det här viset hoppas jag att jag kommer att kunna nå alla mina drömda mål och ändå kunna njuta av tillvaron under tiden.Saker kommer kanske att ske i omvänd ordning ibland,och det kan också komma att ta tid för vissa drömmar att förverkligas.Som jag ser det blir vinsten ett rikt och mångfacetterat liv med mycket lust och glädje,till gagn för både mig själv och omvärlden.Ett liv där jag blir stärkt och inte utsliten med tiden. Jag tror inte att mina tankar är främmande för de nya doktorerna,men den gamla stammens doktorer kan ha svårt att förstå värdet av att en person gör på ett helt annat sätt än de själva och deras föregångare.Är det någon att räkna med över huvud taget? Jag tror det är oerhört viktigt för sjukvårdens framtid att individuella arbetsformer och karriärvägar skapas och uppmuntras.Vars och ens kompetens och kapacitet måste tas till vara individuellt för att man ska kunna rekrytera och behålla
folk framöver.En mall och ett arbetsschema passar inte alla,och de nya doktorerna är inte beredda att omforma sig som tidigare generationer.De som nu ska välja utbildning på universiteten ser kanske ännu mer till vilka personliga utvecklingsmöjligheter de kommer att få inom olika yrken.Hierarkiska,stela organisationer utan individperspektiv står inte högt i kurs hos dagens studenter. Huvudskyddsombudet på Universitetssjukhuset i Lund berättade nyligen hur en av de äldre överläkarna med lysande ögon frågat henne:»Vet du vad de unga läkarna gör?« »Nej?« »De går hem!« »Jaså?« »Javisst,klockan fem lägger de tillbaka journalerna i lådan och går hem! Och vet du vad de gör mer?« »Nej?« »De går på lunch också!«Han såg skräckblandat förtjust ut vid tanken. Än är det väl inte för sent att lära gamla hundar sitta.De skulle nog må bra av att göra det,så de hann tänka efter. TEXT: Pia Dellson FOTO: Drago Prvulovic/Malmöbild Läkartidningen .Nr 43 .2001 .Volym 98 4737 »Så många människor behöver mitt
engagemang samtidigt«, skriver Pia Dellson som här hämtar sonen Elmer, 4 år, från dagis. »Själv vill jag gärna bli en lysande kliniker, forskare och ledare/chef – bara inte samtidigt, och kanske inte heller samtidigt som jag försöker vara en lysande mor, hustru och hobbyförfattare.«
