Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Musikalitet
och musikutövande påstås vara vanligare hos läkare än hos andra yrkeskategorier , även om såvitt bekant , inga resultat av undersökningar av detta föreligger .Samband mellan läkekonst och kulturyttringar beskrivs ofta i Läkartidningen , och Läkarsällskapet i Stockholm har uppskattade aftnar om bland annat musik och läkekonst .I det följande beskrivs samband mellan bukfetma och musik , vilket vid första anblicken kanske kan anses som en schizofren kombination , eftersom det förstnämnda är både oestetiskt och hälsovådligt , medan det senare har motsatta egenskaper .Här finns emellertid faktiskt en del intressanta aspekter att notera , särskilt om man är bukfetmaforskare och entusiastisk amatörcellist .Vi kan börja med symfoniorkestern och dess stråkstämmor .Violinen och violan spelas ju med instrumentet under hakan .Bukfetma är ofta associerat med en mer eller mindre uttalad dubbelhaka , en för dessa instrumentalister obekväm anatomisk förändring .Detta är särskilt uttalat vid
Launois-Bensaudes syndrom ( multipel lipomatos runt halsen ) , vilket anses associerat med ökad konsumtion av vin .Detta tillstånd behöver emellertid inte vara invalidiserande , även om man hos violinister ofta ser en intertriginös hudförändring under hakan , där instrumentet placeras , och detta torde ge värre besvär vid dubbelhaka .Schuppanzig var den store violinisten i Wien i början av 1800-talet och spelade primarie i den stråkvartett , som uruppförde Beethovens stråkkvartetter .Beethoven själv spelade viola .Schuppanzig hade en magnifik bukfetma och dubbelhaka , vilket alltså inte hindrade honom från att traktera sitt instrument på ett lysande sätt .Beethovens kända vresighet tog sig uttryck i kommentarer om primariens korpulens såsom » grisansikte « etc , okvädingsord som obesa patienter fortfarande ofta utsätts för .En del av dessa kommentarer av den store komponisten förefaller emellertid ganska infantila och Schuppanzig tycks ha tagit förolämpningarna med jämnmod .Cellister
har naturligtvis inte detta problem .Instrumentet placeras ju mellan knäna och därvid uppkommer andra anatomiska problem , mera direkt knutna till bukfetma .Cellon spelades fram till mitten av 1800-talet genom att musikern höll instrumentet inklämt mellan knäna .Det finns porträtt av till exempel Luigi Boccherini ( 1743-1791 ) spelande på detta sätt .Boccherini var förutom kompositör sannolikt en skicklig cellist att döma av hans kompositioner .Detta sätt att spela var ett arv från cellons föregångare viola da gamban , där gamba är knä på italienska .En revolution i instrumentets historia inträffade genom en insats av den belgiske mästarcellisten Adrien Servais [ 1807-1866 ) , » violoncellens Paganini « .Servais utvecklade en magnifik bukfetma , vilket säkert underlättades av det belgiska kökets läckerheter .Detta fick så småningom till följd att cellon inte längre fick plats mellan hans knän .Men nöden är uppfinningarnas moder .Servais införde nu stacklet , ett stöd , som utgår från instrumentets
undersida , och som gör att cellon kan » ställas « på golvet och spelas med mindre stöd av knäna .Ursprungligen var stacklet gjort av trä , numera oftast av metall .Denna utveckling hade flera fördelar .För det första vad gäller instrumentets ton .I den klassiska positionen , med cellon inklämd mellan knäna , får strängarna en nästan lodrätt lutning , och man har därvid ingen hjälp av gravitationen vid stråkföringen , vilket ju violinister har , där stråken ligger direkt ovanpå strängarna .Genom stacklet blev instrumentets lutning något mindre lodrätt , vilket underlättar stråkföringen , som på det större instrumentet violoncellen kräver mer tryck än vad gäller violinen för att få en stor , klangfull ton .Ytterligare utveckling skedde genom den store nutida violoncellisten Mstislav Rostropovich , som konstruerade ett nytt stackel , som är böjt i en vinkel på mitten , vilket gör att cellon nästan blir vågrät när den spelas .Rostropovich har också modifierat greppet i stråken
, så att mera kraft kan överföras .Instrumentet , som egentligen har en svag ton kan därigenom lättare höras igenom en stor symfoniorkester såsom i till exempel Dvoráks konsert .Slutligen hade denna ganska revolutionerande utveckling av cellon ytterligare en viktig konsekvens .Före stacklet var kvinnor under mindre frigjorda tider än i dag hänvisade till att spela cellon med båda benen på vänster sida , en sorts » damsadel « med instrumentet på en pall .Stacklet gav kvinnor bättre möjligheter att spela också detta ädla instrument .Några av de största cellisterna har varit kvinnor , såsom till exempel Jacqueline du Pré .Så är då inte bukfetma bara » bad news « eftersom den bidragit till utvecklingen av violoncellens konstruktion .Kontrabasister står ofta bredvid sitt instrument och har därför mindre besvär med de anatomiska förändringarna vid bukfetma .Det är ganska slående att det är så många slanka , unga kvinnor som numera spelar kontrabas trots instrumentets fysiska krav .Bland blåsare
kan man naturligtvis spekulera i huruvida oboister har glädje av en ökad bukpress på grund av bukfetma .Sannolikt är det tvärtom eftersom bukfetma ofta höjer diafragmanivån på grund av bukinnehållet av fett , varvid vitalkapaciteten minskar .Oboister måste ju vara mästare i att hushålla med luften .Den mest kände hornisten med bukfetma torde vara Movitz i Bellmans Stockholm , som tydligen ibland spelade under gång , vilket nog begränsade hans förmåga på grund av dyspné .Sångare utgör ett särskilt kapitel .Det berömda stödet från diafragma förbättras säkert av en viss volym bukfett , särskilt om man skall sjunga igenom en massiv orkestersats av Wagner .Luciano Pavarotti har nu en kroppshydda , som gör att han har svårt att röra sig på scenen och kan ju knappast spela hjältetenor och förföra unga kvinnor i operor med någon form av trovärdighet .Pavarotti är matglad och då han utsätts för välmenta dietråd av sina doktorer och går ned några kilo i vikt påstår han sig tappa inte bara
humöret utan också rösten .Å andra sidan är ju José Carreras ett exempel på en smal tenor med stor volym i rösten .Ävenså komponister utgör en speciell grupp .Bukfetma förekom hos såväl Rossini som Brahms .Rossini var en känd gourmet och hans skicklighet i köket ansågs ha varit jämförbar med professionella köksmästare i det samtida Paris .Vi har ju fortfarande tournedos Rossini som en kulinarisk standardrätt .Brahms bukfetma kan kanske ha berott på hans ungkarlsvanor och brist på den mest elementära kunskap om hur och när man äter bäst .Annars slås man av att många tonsättare var ( och är ? ) påfallande smala , vilket kanske kan bero på usla ekonomiska förhållanden .En intressantare aspekt kan vara , att ett liv i musikens endorfinalstrande värld kanske ger en förbättrad aptitreglering .Man känner till den så kallade » Mozart-effekten « , som visar hur regioner i hjärnan tänds upp i PET-undersökningar då till exempel Mozart eller annan tilltalande musik avlyssnas .Dessa regioner ligger
nära centra för stress och aptitreglering .Bukfetma följs ofta av sömnapné genom att vitalkapacitet och fettmassor i halsregionen försvårar andningen .Det finns en anekdot om hornisten i Hovkapellet , sannolikt med bukfetma , som under ett hundratals takters paus föll i sömn .Tor Mann dirigerade och fick inget gensvar då han slog in hornet . » Sover herrn ? « röt dirigent upprört . » Ja « svarade den olycklige hornisten » men det vill inte bli någon riktig vila « .Slutligen har bukfetma en olycklig tendens att vara förknippad med svår flatulens .Exempel på detta är Karl X Gustaf , som efter häftiga kalas var oförmögen att sova och i stället gick runt i sängkammaren under högljutt , illaluktande oväsen .Den åldriga drottning Viktoria , som också rundade upp sig mot slutet , lär ha haft samma problem .I en nyskriven bok finns en episod , som beskriver detta fenomen liksom exempel på hur man uppförde sig i de yppersta av societetens kretsar .Drottningen hade audiens för ett antal diplomater
.Efter varje olycka bad den franske diplomaten om ursäkt å drottningens vägnar .Tysken tröttnade på detta som han tyckte onödiga fjäskande och sade till slut : » Jag tar på mig nästa fem ! « Även om dessa episoder handlar mera om oljud än musik kan de möjligen vara av historiskt intresse vid bukfetma .En direkt koppling finner man emellertid i den berömda limericken om den vadslående bukfete oboisten , från en ort av okänd lokalisation , som tydligen hade en oanad begåvning då man planerade att spela Mozarts kvartett för oboe , violin , viola och violoncell :There was a fat oboist from Demayor , who as a result of a wager consented to fart the oboe part of Mozart´s quartet in B majorKrönikör : Per Björntorp professor , Hjärt-lunginstitutionen , Sahlgrenska Akademin , Göteborgs Universitet
