Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Hypertoni
är en av de enskilt största riskfaktorerna för slaganfall , kranskärlssjukdom och hjärtsvikt samt olika njurskador .Dessa komplikationer hör sedan länge till de vanligaste dödsorsakerna i västvärlden , och insjuknandet ökar globalt .Hypertoni brukar anses föreligga om det systoliska trycket överstiger 140 mm Hg och det diastoliska 90 mm Hg .Ju högre blodtrycket är , desto större är risken att drabbas av hjärt-kärlsjukdom .Blodtrycksmätning är emellertid en metod omgärdad av potentiella felkällor .Värdena kan variera kraftigt mellan olika tidpunkter på dygnet , patientens kroppsläge , och vem som utför mätningen .Enstaka blodtrycksvärden skall därför inte vara vägledande för behandling , utan följas upp minst ett par gånger .Ett standardiserat förfarande vid blodtrycksmätning krävs sålunda för att man på bästa sätt skall kunna jämföra olika resultat och studier .Allra viktigast är dock att reda ut det höga tryckets bakomliggande orsaker , tillsammans med en analys av övriga riskfaktorer
.Eftersom hypertoni sällan är ett isolerat tillstånd bör en helhetssyn utgöra grunden för behandlingen .Livsstilsintervention ( fysisk aktivitet , förbättrade kostvanor , minskat alkoholintag , rökstopp etc ) som påverkar flera olika riskfaktorer samtidigt är därför en viktig del av terapin .Lägre kostnader och mindre biverkningar är jämfört med farmakologisk behandling andra tänkbara positiva konsekvenser .Ett antal observationsstudier och kliniska försök har genom åren belyst blodtryckssänkande effekter av olika livsstilsåtgärder , men studiedesignen , patientgrupperna och även resultaten i studierna har präglats av stor heterogenicitet .För att kunna dra generella slutsatser utifrån denna forskning är det angeläget med systematiska analyser av dessa studier .De blodtryckssänkande effekterna av fysisk aktivitet har nyligen granskats i en metaanalys [ 1 ] .Den baseras på 54 randomiserade kontrollerade studier och omfattar totalt 2 419 patienter .De ingående kliniska studierna
genomfördes 1986-2000 och involverade mellan 8 och 247 män och kvinnor ( median 28 deltagare ) .Både patienter med normalt och högt blodtryck deltog , liksom såväl normal- som överviktiga .Patienterna bedömdes vid studiernas början vara » stillasittande « , dvs inte aktiva motionärer .Försökens uppföljningstid varierade från 3 veckor upp till 2 år ( median 12 veckor ) .Metaanalysen visar att aerob fysisk aktivitet har en signifikant blodtryckssänkande effekt : det systoliska trycket sjönk med i genomsnitt 3,84 mm Hg ( 95 procents konfidensintervall ;- 4 , 97- -2 , 72 mm Hg ;P < 0,001 ) och det diastoliska med 2,58 mm Hg ( -3 , 35- -1 , 81 mm Hg ;P < 0,001 ) .Den kliniska relevansen av dessa , relativt måttliga , genomsnittliga sänkningar kan naturligtvis ifrågasättas för den enskilde individen .På populationsnivå har dock även små sänkningar av blodtrycket stor betydelse för incidensen av hjärt-kärlkomplikationer .Blodtrycksänkningen påvisades både hos normotensiva och normalviktiga
, även om de största effekterna naturligt nog sågs hos hypertoniker .Det fanns ingen tydlig koppling mellan en minskning av kroppsvikten och en samtidig blodtryckssänkning - möjligen kan således den blodtryckssänkande effekten vara oberoende av förändringar av kroppsvikt och BMI .Blodtrycksminskningen var mindre uttalad i studier med längre uppföljningstid ( över 6 månader ) , troligen på grund av svårigheter att regelbundet följa motionsprogram på lång sikt .Detta är värt att särskilt betona , då bristande följsamhet kanske utgör det största hindret för en framgångsrik icke-farmakologisk behandling .Vidare indikerar metaanalysen att typen av aktivitet inte var avgörande för blodtryckssänkningen .Inte heller påverkades resultaten nämnvärt av hur ofta eller hur intensivt man motionerade .Det väsentligaste var , med andra ord , att man överhuvudtaget ägnade sig åt regelbunden fysisk aktivitet .Vilka är då de bakomliggande mekanismerna för den fysiska aktivitetens effekter på blodtrycket
?Metaanalysen lyfter fram insulinresistens och hyperinsulinemi som viktiga komponenter för hypertonins patogenes .Kliniska försök har också visat att motion ( särskilt uthållighetsträning ) reducerar insulinresistensen och insulinnivåerna i blodet hos hypertensiva patienter .Dessutom torde bl a påverkan på endotelfunktion och vasoaktiva substanser , sänkta halter av katekolaminer samt renala effekter tillmätas betydelse .För att intervention med fysisk aktivitet skall kunna bli en effektiv och etablerad livsstilsterapi krävs ökad kunskap om hur man på individnivå motiverar och stimulerar till fortsatt aktivitet över tiden samt hur man anpassar nivån och typen av aktivitet till olika grupper i samhället ( framför allt gäller detta särskilt utsatta grupper , såsom handikappade , överviktiga och äldre ) .Det är avslutningsvis viktigt att påpeka att farmakologisk och icke-farmakologisk terapi vid behandling av hypertoni inte utesluter varandra utan i stället kompletterar varandra .* Potentiella
bindningar eller jävsförhållanden : Inga uppgivna .
