Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Psykoterapin
är en omistlig del av den psykiatriska verksamheten , men till vilken nytta är den nuvarande detaljregleringen av hur kunskap och kompetens ska uppnås ?Istället för att från min ensliga och nattliga kammare försöka besvara denna intrikata fråga ska jag ge en personlig lägesrapport om hur man överlever som psykiatriskt verksam läkare utan att ha godkänt psykoterapiobligatorium .Började ST 1996I juni 1996 påbörjade jag min ST vid Vrinnevisjukhusets psykiatriska klinik i Norrköping .Där deltog jag i klinikens sedvanliga arbete , möjligen med en viss inriktning på psykosvård och missbruk .Från våren 1997 arbetade jag en dag i veckan på en privat psykiatrisk mottagning i Linköping och fortsatte så till utgången av förra året .Hösten 1998 kom jag in på Roland Bergs SK-kurs i psykoterapi , med osannolika mängder tråkig läsning ( förlåt , Roland ! ) på litteraturlistan , men med många engagerade och intressanta föreläsare som försonande motvikter .I anslutning till kursen skulle en
handledd terapi inledas , med det viktiga måttet 60 handledartimmar .En handledningspatient anskaffas inte hur lätt som helst , åtminstone inte om man ställer vissa etiska krav .Psykopatologin får inte vara så svår att en mer kvalificerad teraput behövs , men inte heller så obetydlig att terapin uppenbart genomförs för terapeutens behov .Min första terapipatient blev så småningom aktuell och cirka 10 timmar genomfördes , vilket tog betydligt mer än 10 veckor med tanke på återbud , uteblivanden och dylikt .När patienten slutligen helt uteblev visade det sig efterhand att såväl min handledare som jag underskattat magnituden i patientens problematik .LäkarbristNorrköpingskliniken imploderade under andra hälften av 1990-talet vad gällde läkarbemanningen .År 1996 fanns femton överläkare på kliniken , fyra år senare var de bara fyra kvar !Ett tag var man nere i tre överläkare .Nu har man åter segat sig upp till fyra samt två-fyra hyrläkarlinjer , beroende på tillgången .Antalet ST-läkare var
under min tid fem .Av dessa finns en kvar och ingen nyrekrytering har skett .Bland annat beroende på ovanstående ( med ty åtföljande brister i arbetsmiljön ) överförde jag från juni 2002 min ST till Mora , där jag arbetade ett år och avslutade mina femåriga ST i maj 2001 .( Från januari 2001 arbetade jag som överläkare . ) Den handledningspatient jag där lyckades uppbringa hösten 2000 hade ett subjektivt önskemål om samtalsterapi , men min preliminära bedömning var att frågorna mera rörde relationsproblem än egentlig psykiatri .Min handledare ansåg dock att man även ur denna magra mull skulle kunna utvinna näringsrika psykoterapeutiska skördar , vilket visade sig tämligen riktigt .Men terapin kunde inte påbörjas förrän en bit in på hösten och sittningarna kunde av olika skäl bara ske varannan vecka .Patienten undrade om terapin behövdesEfter juluppehållet frågade patienten : » Säg mig ärligt , tycker du att jag verkligen behöver det här ? « Och eftersom jag blivit uppfostrad att inte
ljuga kunde jag inte svara annat än : » Nej , jag är tveksam .Du är inte deprimerad , behöver inte sjukskrivning eller läkemedel och våra samtal visar att du kan tänka klart och resonera klokt om dig själv och ditt liv .De frågor du har tagit upp med mig är inte av psykiatrisk karaktär , utan sådana som de flesta av oss i något skede i livet kämpar med .Man har stor glädje av att kunna diskutera dem med andra människor men inte nödvändigtvis med en psykoterapeut . « Vi skildes under vänskapliga former och jag hade inhöstat ytterligare 10 handledartimmar , alltså återstod 40 av de stipulerade 60 .Eftersom min tjänst i Mora var begränsad till ett år , var det emellertid knappast försvarbart att förespegla patienten en psykoterapeutisk kontakt och sedan avsluta den efter några månader .Från juni 2001 till årets slut arbetade jag som överläkare vid psykiatriska kliniken i Karlstad , en tjänst som var tidsbegränsad till årets slut .Även under denna period måste det anses orealistiskt att dra
igång en samtalsterapeutisk kontakt – under sommaren hade både patienter och jag våra semestrar , och när hösten väl kom kunde man redan skymta slutet på min tjänstgöring .Under ett års tid , från januari till december 2001 , hade jag således tagit fullt ansvar som överläkare vid de psykiatriska klinikerna i Mora respektive Karlstad .Jag gick bakjour , handledde AT-läkare och randande ST-läkare , tvångsintog och konverterade patienter och debuterade i länsrätten .Själv var jag ganska nöjd med mina insatser och även omgivningen verkade vara det .Sedan 1997 har jag utöver mina landstingsanställningar även arbetat med egen psykiatiska verksamhet i bolagsform .Från de ursprungliga två dagarna i månaden ökade efterhand omfattningen och från årets början är jag heltidsanställd i mitt eget bolag , som har mottagningsverksamhet och olika former av konsultuppdrag inom habilitering och missbruksvård .Titulaturen blir nu lite problematisk : Jag kan ju inte säga att jag är psykiater , det vore
ju att förespegla att jag är färdig specialist .Jag brukar lösa problemet genom en semantisk fint och säga att jag arbetar som psykiater .Om jag nu inte är psykiater , så håller nog de flesta med om att jag är en rasande skicklig imitation …Ja , denna min drapa slutar varken med en upprörd fråga eller ett tvärsäkert påstående .Den är bara en lägesrapport – så här gör jag …Kommer jag någonsin att bli en riktig psykiater , en som betalat stämpelavgift 1 650 kr och fått det fina diplomet att sätta upp på väggen i mottagningen ?Just nu känns det tveksamt att orka uppbåda energi till att under förmodligen 1,5 år hålla igång en terapi av formella skäl .Visst skulle jag väl samtidigt kunna göra nytta för en patient , men det gör jag ändå i mina nuvarande arbetsuppgifter .Och jag trivs så bra med mitt arbete och mina arbetskamrater .Jag får väl nöja mig med att vara en enkel leg läkare , med håg och viss fallenhet för psykiatri , men utan formell kompetens .Åtminstone i Socialstyrelsens ögon
– patienterna ser förhoppningsvis inte skillnaden mellan mig och en äkta psykiater .Tomas Hvittfeldt legitimerad läkare Psykiatrisk Mottagning AB , Linköping
