Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Diskussionen
om psykoterapiobligatoriet i psykiatrins specialistutbildning bör ses mot bakgrund av de senare årens allt intensivare möten mellan neurovetenskap , psykoterapi och psykoanalys .Vi har i vår praktik upplevt det stora värdet av att kombinera medicinskt psykiatrisk kunskap med psykoterapeutisk kunskap .I stället för att slopa obligatoriet bör man , om det behövs , öka kvaliteten på kurserna .Psykiatrin befattar sig med människans psykiska liv och med störningar i detta .Kunskap om människans psyke når vi från två håll : dels inifrån , genom människans subjektiva rapport från den inre verkligheten , hennes känslor , tankar och associationer , dels genom ett yttre studium .Inre och yttre studium av människanMänniskans subjektiva upplevande och berättelse om den inre världen studeras sedan länge genom olika psykoterapeutiska metoder .Det yttre studiet sker dels genom många olika former av psykiatrisk klinisk iakttagelse och psykologiska testmetoder , dels genom ett studium av aktiviteten
i det organ , hjärnan , som medierar det psykiska livet .Bredden i det psykiatriska kunskapsområdet är mycket stor , och måste vara det .Den blivande specialisten måste få en tillfredsställande orientering över hela fältet för att också i framtiden kunna vidareutveckla sin kunskap och göra ett gott kliniskt arbete .MetodikSom ett exempel ( av många möjliga ) på denna bredd vill vi beskriva möten mellan psykoterapi , däribland psykoanalys , och neurovetenskap – två tidigare vitt skilda poler inom det psykiatriska kunskapsområdet .Den internationella kunskapsnivån är i dag högre än någonsin tidigare , både inom hjärnforskning och psykoterapi .Vi har idag avancerade ( men ändå ganska grova ) mätmetoder som PET ( positronemissionstomografi ) , rCBF ( regionalt cerebralt blodflöde ) , MR ( magnetresonans ) och olika psykofarmakologiska och biokemiska undersökningar .Psykoterapin har i sin tur genom decennier utvecklat och förfinat sina metoder att undersöka människans inre verklighet
genom hennes subjektiva rapport och i samspelet med terapeuten .Här finns två rika kunskapsfält , två synsätt , två modeller för att beskriva och förstå människans psykiska verklighet .Länge har utbytet dem emellan varit minimalt och den ömsesidiga misstänksamheten stor , inte minst från psykoterapins sida .Behov integrera synsättenVi står nu inför behovet att integrera dessa båda synsätt , och det öppnar sig också tidigare oanade möjligheter .Runt om i världen sker sedan några år spännande möten mellan neurovetenskap , psykoterapi och psykoanalys , möten som förefaller kunna befrukta båda kunskapsfälten [ 1 , 2 ] .Vid American Psychiatric Associations årliga möte i maj 2001 , där några av oss deltog , var huvudtemat » Mind meets brain « – ett tema som formulerats av APAs ordförande , Daniel Borenstein .I en lång rad seminarier och föreläsningar om » the presidential theme « möttes psykiatrer , neurovetare , neuropsykologer , psykoterapeuter och psykoanalytiker .Det var spännande att
se vilket intresse just dessa programpunkter mötte – trängseln var stor , stämningen förväntansfull och ofta entusiastisk , en del anföranden möttes till och med av stående ovationer .Strävan till kunskapsutbyte och kanske integration ligger verkligen i tiden [ 3 ] !Kombination helt nödvändigVi som skriver detta är ett nätverk av privat verksamma psykiatrer med lång och bred , sinsemellan mycket olika , klinisk erfarenhet från offentlig och privat psykiatri .Vi är också psykoterapeuter , med olika inriktning , skolning och praxis .Vi har alla i vår psykiatriska praktik upplevt värdet , ja den absoluta nödvändigheten , av att kombinera medicinskt psykiatrisk kunskap med psykoterapeutisk kunskap .Detta menar vi gäller oav-I centrum för intresset .sett om man vill arbeta som psykiater med en god modern psykiatri , med all den kunskap som finns och kommer att utvecklas inom fältet , eller om man , som en minoritet av psykiatrerna , vill vidareutbilda sig till psykoterapeut .Har inte råd
med revirstriderMänniskan kan inte reduceras till antingen det ena eller det andra , själ eller kropp , mind or brain .Vi har i psykiatrin inte råd med fortsatta revirstrider och uppslitande konflikter mellan discipliner som utforskar samma område : människans medvetande [ 4 , 5 ] .Det räcker inte att psykiatrin artigt bedyrar värdet av psykoterapi .Vi måste äntligen på allvar närma dessa båda kunskapsfält till varandra , låta dem berika varandra , våga se var de bekräftar varandra , och var de faktiska frågetecknen eller motsättningarna finns .Båda synsätten är ju modeller för att beskriva en komplicerad verklighet , de är inte själva verkligheten .Genom ett sådant närmande kan vi uppdatera vår kunskap om den komplicerade människan .Sådana strävanden ligger i dag långt framme i internationell forskning och idédebatt .Obligatoriets sammanhangVi vill sätta in diskussionen om det s k särskilda obligatoriet för psykoterapi i den svenska specialistutbildningen i psykiatri i detta sammanhang
.Detta särskilda obligatorium avser att säkerställa att den blivande psykiatern får en grundläggande kunskap om psykoterapeutiska metoder och tänkande , dels för att kunna få nödvändigt djup och bredd i det egna undersöknings- och behandlingsarbetet , dels för att kunna leda det psykiatriska teamarbetet , med nödvändig kunskap om och respekt för andra yrkesgruppers synsätt och behandlingsmetoder .Förbättra kvaliteten om det behövsSka då blivande svenska psykiatriska specialister , genom ett slopande av obligatoriet , riskera att undandras grunden för att kunna förstå och följa med i det viktiga , spännande och synnerligen aktuella integreringsarbete som pågår inom det psykiatriska fältet ?Det särskilda obligatoriet innebär att utbildningen står under tillsyn av Socialstyrelsen .Om innehållet i kurserna inte har tillräcklig kvalitet , bör man verka för bättre kvalitetskontroll , i stället för att riskera att kurserna i tider av resursbrist lokalt prioriteras ner .Täcka en brist med en
annan ?Ska man täcka över en brist genom att skapa en annan ?Vi ser då en stor risk att man i stället för att bredda rekryteringen gör specialiteten mindre intressant , och att psykiaterns kompetens liksom hans eller hennes trovärdighet som ledningsansvarig i ett brett psykiatriskt teamarbete med moderna metoder minskar på ett katastrofalt sätt .Ett av svensk psykiatris största problem i dag är den klena återväxten .Alltför få unga läkare söker sig till denna specialitet .Vi befarar att situationen försämras ytterligare om psykoterapins utrymme i specialistutbildningen inte garanteras .
