Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Jag
vill först på författarnas vägnar tacka professor Lars Erik Böttiger för den välvilliga och sakkunniga recensionen av boken » Viljans frihet och mordets frestelse – Iakttagelser angående Doktor Glas « i Läkartidningen 38/2003( sidorna 2958-60 ) .Böttiger betvivlar med anledning av min ena artikel trovärdigheten av cyankalium som gift i Hjalmar Söderbergs roman .Två litterära kemister har bedömt giftpillrens fräschör .Gustaf Mattsson ansåg att det var » ganska säkert att doktor Glas gamla cyankaliumpiller i själfva verket voro förlegade och att pastor Gregorius fick en sats pottaska « .Ebbe Linde , filosofie licentiat i kemi och lärare i elektrokemi vid Chalmers , förutsatte däremot » att pillerna var dragerade och sådana kan utan vidare hålla sig i åratal « .Båda förhöll sig legärt till Hjalmar Söderbergs text .Jag analyserar vad texten egentligen säger om pillrens ålder , skydd och förvaring och hamnar närmare Lindes uppfattning än Mattssons .Texten utesluter nämligen inte så kort
förvaringstid som 2-3 år , men antyder dragering och utsäger fuktskyddande inmjölning samt förvaring i sluten dosa .Jag ger också ett eget exempel på att cyankalium kan vara ganska hållbart .Här vill jag korrigera Böttiger .Burken var en liten apoteksburk av brunt glas med bakelitartat skruvlock .Nu hävdar Böttiger att även romanens skildring av pastorns död skulle tala mot cyankaliumförgiftning .Den kortfattade texten medger knappast den slutsatsen .Enligt sina dagboksanteckningar iakttar Glas inte den förgiftade och beskriver inte heller dennes dödskamp .Han har mentalt distanserat sig från mördandet .Romanen skildrar endast det som han vill anförtro sin dagbok . » Doktor Glas « tillhör inte detektivromanens genre med dess krav på dokumentär exakthet och realism och ger ingen naturalistisk skildring av förgiftningen ; textens naturalism är i stället psykologisk och framhäver den aggressionshämmade mördarens ambivalens och alienation inför handlingen .Tidsramen för händelserna i vattenbutiken
kan för övrigt mycket väl ha uppgått till drygt 20 minuter , vilket täcker de 10-15 minuter som Böttiger anger som snittintervall mellan giftintag och död i fallet med självmordssekten .Hjalmar Söderberg har själv medgivit att han inte gjorde några medicinska studier inför romanen och konsulterade därför knappast farmaceutisk , kemisk eller toxikologisk litteratur .I stället glider han i sin text skickligt förbi sådana avsnitt , där en riktig deckarförfattare skulle varit precis .En utförligare replik finns på Läkartidningens hemsida ( lakartidningen.se ) .Nils O Sjöstrand ordförande i Söderbergsällskapet , professor emeritus i fysiologi vid Karolinska institutetNils.Sjostrand@fyfa.ki .se
