Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
I
stort är Protosgruppens förslag till familjeläkarmodell genomtänkt .Det krävs dock en omfattande diskussion och , kanske framför allt , en genuin lokal förankring , anpassning , innan den kan omsättas i praktiken , anser Lars Arne Söderberg .LARS ARNE SÖDERBERG distriktsläkare , Ålidhems vårdcentral , Umeå ; styrelseledamot i Västerbottens läns läkareförening larsarne.soderberg.us@vll.seProtosgruppens utkast till familjeläkarorganisation spänner över ett brett fält , däri ligger allmänmedicinens utmaning och potentiella dilemma .Att definiera primärvårdens åtagande är förvisso av fundamental betydelse , lika viktigt är att anpassa uppdraget efter förutsättningarna .Grundproblemet för primärvården i Sverige har under de senaste åren varit av kapacitetskaraktär – det råder en klar underdimensionering .Förslaget – fritt valEn grundtes är att varje medborgare ska lista sig hos en familjeläkare .Denna strategi , den aktiva listningen , har hos en del kolleger mötts med tvivel .Den medförde
i samband med Husläkarreformen , som konsekvens av skiftande listningsutfall och därmed varierande arbetsbelastning , en tendens till splittring .Att ett fördelningssystem är nödvändigt är dock helt klart och kan enklast lösas genom passiv listning , där flera modeller är tänkbara : geografisk , » födelsetalsmodell « etc. Dessa modeller utesluter på intet sätt det fria valet .Det visar sig dock , erfarenhetsmässigt , att de flesta gärna går kvar hos den » tilldelade « doktorn – den aktiva listningen blir i praktiken marginell .Enligt Protosutkastet ska distriktsläkarens åtagande gälla alla årets dagar – denna skrivning är väl tuff , kan ge en känsla av livegenskap , även om grundtanken , totalansvar , är god .Indirekt blir detta en arbetsmiljöfråga – är man ledig från arbetet ska det vara utan förbehåll , arbetet ska givetvis helt kunna läggas åt sidan .Ansvarsfördelningar vid t ex ledighet måste lösas kollektivt , ur ett , för enheten , helhetsperspektiv .SamverkanI Protosförslaget betonas
vikten av samsyn mellan primärvård och sjukhusspecialiteter , i högsta grad väsentligt .Allmänläkarkonsulter finns redan och uträttar ett betydelsefullt arbete inom ramen för detta samsynsmål .Mycket talar för , vilket man i förslaget också pläderar för , att antalet » specialistkonsulter « kommer att öka inom primärvården , kanske inom ramen för s k närsjukvård .Denna strategi borde ha en positiv potential . » Utlokalisering « av sjukhusspecialister får emellertid inte medföra att man tappar fokus på det stora behovet av distriktsläkarförstärkning nationellt , inte heller att denna decentralisering av sjukhusspecialister finansieras med medel från nationella hälsovårdsplanen ( NHP ) .Att , som framkastas i utkastet , distriktsläkaren aktivt ska delta i utredningsarbetet på sjukhuskliniken känns tveksamt ; låt oss först definiera , mäkta med , det egna uppdraget !PrioriteringarI förslaget betonas tesen vård efter behov – mycket viktig grundprincip , som våra sjukvårdspolitiker dock
haft svårt att acceptera .Vi har , inom ramen för t ex 8-dagarsregeln , parallellt tvingats arbeta med potentiellt kolliderande strategier .Våra politiker hävdar å ena sidan att vi aktivt ska arbeta med medicinska prioriteringar , dessa ska lägga grunden för vårt arbete – gott och väl .Å andra sidan ska vi , inom ramen för 8-dagarsregeln , ge samma tillgänglighet för alla , oavsett medicinsk indikation .Här krävs förtydliganden – dessa finns i utkastet , saknas från politikerhåll .Som läkare vill man självklart helst enbart ha de medicinska prioriteringarna som bärande grundtanke .Läkarförbundets VD Lars Andåker ser ( enligt intervju i Distriktsläkaren 8/2002 ) ingen tänkbar konflikt i ovan nämnda .Jag vet inte om jag håller med .BudgetFörslaget pläderar för en 50/50-strategi avseende kapitering/åtgärdsersättning .Troligen gynnas helhetstanken av kapiteringsmodell , under förutsättning av jämn arbetsfördelning enligt ovan .Åtgärdsersättning kan på individplanet utgöra en » morot «
, dock med viss risk att motverka denna tanke .Avsnittet Sjukvård är i stort bra .Dock finns ingen anledning att binda upp med obligatorier avseende listningsprinciper – t ex visavi särskilda boenden .Listning av hela familjer hos samma läkare behöver inte heller med automatik vara optimal norm , vilket somliga förfäktar .Under avsnittet Rehabilitering är det mycket positivt att man hänvisar arbetsrelaterad rehabilitering till arbetsgivare/företagshälsovård .Detta förutsätter dock en utbyggnad av den senare med klart fastställda och fullständiga rehabiliteringsåtaganden , vilket inte är fallet idag .Följden är , som nog de flesta erfarit , att rehabiliteringsfall hänvisas till primärvården , som torde ha sämre förutsättningar än en fungerande FHV att handlägga detta .Detta förhållande är paradoxalt och tyvärr bristfälligt betonat i den nationella satsning som nu är initierad avseende långtidssjukskrivningar/rehabilitering [ 1 ] .ListningUnder avsnittet om listningsprinciper , som delvis
avhandlats ovan , kan man fundera över hur det fria vårdval som nationellt infördes den 1 januari 2003 kommer att interferera med principen om listning i det geografiska närområdet .Det närmaste året lär ge indikationer om detta .Att listning och listningsregister skulle skötas nationellt , t ex via Riksförsäkringsverket , låter som en administrativ utmaning av svåröverskådlig dimension , i värsta fall ett Sisyfosarbete .LäkemedelNär det gäller läkemedelskostnader har strategin på senare år ju inneburit en decentralisering av budgetansvaret , bl a för att uppnå en större kostnadsmedvetenhet .Denna strategi verkar i förslaget ha förkastats .Någon alternativ strategi beskrivs dock inte avseende dennna kraftigt kostnadsdrivande sektor .I stort är Protosgruppens förslag till familjeläkarmodell genomtänkt .Det krävs dock en omfattande diskussion och , kanske framför allt , en genuin lokal förankring , anpassning , innan den kan omsättas i praktiken .
