Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
När
en blivande mamma och pappa får ett dödfött barn kan det innebära en traumatisk upplevelse även för läkaren .- Gynekologen har en mycket utsatt och ensam roll där det ofta är upp till läkaren själv att skaffa den hjälp som hon eller han kan behöva efteråt .Det säger Karin Säflund , socionom och kurator , som i sin avhandling » An analysis of parents? experiences and the caregivers? role following the birth of a stillborn baby « , konstaterar att endast fyra av tio gynekologer får den handledning , som nästan alla ( 90 procent ) efterlyser .Varje år föds i Sverige mellan 90 000 och 100 000 barn .Av dessa föds runt 350 döda .På alla kvinnokliniker i landet finns rutiner för det medicinska omhändertagandet .Sämre ställt kan det vara med det psykosociala stödet till föräldrarna .Men allra sämst verkar det organiserade stödet för läkarna själva att vara .Ulla Björklund , överläkare på Södersjukhusets kvinnoklinik i Stockholm , är ordförande i en arbets- och referensgrupp för psykosocial
obstetrik och gynekologi inom SFOG , Svensk förening för obstetrik och gynekologi .Hon är medveten om behovet av handledning för läkarna och säger att det är en eftersatt fråga .- Den brukar komma upp när vi pratar arbetsmiljö .Men nej , det här är ingenting som vi driver som en facklig fråga .Det är nog upp till varje läkare att påtala sitt eget behov av eventuellt stöd .Men handledning behövs , och skulle ge bättre läkare , säger Ulla Björklund .Ett problem är att finna tid för handledning .Ett annat är att läkaren själv kan ha svårt att tillstå eventuellt behov av samtalsstöd av exempelvis en psykolog i en miljö där » bra karl reder sig själv « .Kanske vill läkaren inte » bråka « eller prioritera sig själv .Ulla Björklund säger att det här ett ansvar som bör delas mellan klinikledning och facket .Men hon tror att det också finns andra och kanske enklare sätt att uppnå en förbättring , och förespråkar ett mer organiserat och tätare samarbete mellan läkare , barnmorska , kurator och sjukhuspräst
.Ett sådant kollegialt team kan utgöra ett avgörande stöd och en tillräcklig handledning där man inte minst kan ge och få medmänskligt stöd och förståelse .Karin Säflund , som har arbetat som kurator vid kvinnokliniken på Danderyds sjukhus i 15 år , vände sig till landets samtliga gynekologer i sin avhandling .Hon är inne i liknande tankebanor .- I en grupp av nära kolleger kan var och en tillföra kunskaper och tankar som alla kan dra fördel och nytta av .Hennes avhandling är den första av sitt slag , där någon studerat just läkarens roll i dessa sammanhang .Karin Säflund ville också koncentrera sig på pappans ofta bortglömda situation .Hennes studie visar hur viktigt det är att pappan inte glöms bort .- De är lika berörda som mammor när de möter och håller i sitt döda barn , säger hon .Och att föräldrarna delar sorgen och att den inte enbart görs till kvinnans , är läkande och har stor betydelse för nästa graviditet och hur man kan knyta an till nästa barn .- Pappor är lika
intuitiva och har stort behov av samtal , gärna enskilda sådana , men kände sig ofta förbisedda och lämnade i en stor ödslighet .Vårdpersonalen talade inte till pappan , utan fokuserade på mamman .Kanske kan det vara svårt att bry sig om mer än en patient , men det är viktigt att komma ihåg att både mamman och pappan är patienter .Karin Säflund anser att organiserad , psykosocial handledning bör finnas .Nio av tio gynekologer som ingick i studien – totalt 594 – efterlyste handledning men få ( 40 procent ) fick det .- För att kunna bottna tillsammans med föräldrarna i den här sorgen måste vi som vårdpersonal ha god självinsikt .Det här är svårare samtal än de flesta andra , och den som skyggar för tårar och smärta ska inte vara den som möter dessa patienter , säger hon .Karin Säflund hade väntat sig större attitydskillnader mellan kvinnliga och manliga gynekologer i bemötandet av föräldrarna .Nästan alla gynekologer ( 92 procent ) och särskilt de yngre , kvinnliga läkarnai undersökningen
gav beskedet om att barnet var dött direkt till kvinnan utan att invänta en anhörig .Männen uppgav att de hade haft fler fall av dödfödda barn än sina kvinnliga kolleger .En bropelare i omhändertagandet av föräldrar är att ge stöd i att möta barnet och sedan skiljas från det .Detta kan innebära en balansakt , där det alltid måste vara föräldrarna som avgör .Nästan alla föräldrar i studien ansåg att personalen visat stor förståelse , empati och respekt .De flesta gynekologer ( 55 procent ) ansåg det inte vara viktigt för syskon att se det döda barnet .Särskilt kvinnliga läkare poängterade vikten av en nedre åldersgräns ( 3-5 år ) för att se det döda syskonet .Deras manliga kolleger tyckte att 5-7 år var lämpligare , och en tyckte att gränsen borde gå vid 18 år .Nästan alla läkare accepterade direkt ett nej till obduktion .Endast tre ( 28 procent ) av tio ställde frågan en gång till .Dock tyckte så gott som alla de tillfrågade läkarna att det var viktigt att kunna ge en diagnos .Så gott
som alla gynekologer gick igenom vad som hänt med föräldrarna , oftast tillsammans med annan personal .Gunnel Åhlander
