Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
En
långsiktig förstärkning av svensk forskning uppges vara målet för det betänkande Forskarutbildningsutredningen avgett i vår – » En ny doktorsutbildning – kraftsamling för excellens och tillväxta .Det är en förpliktigande titel som bör tåla granskning .En basal fråga är som alltid resurstilldelningen .Utredningen föreslår att lärosätena skall tilldelas medel för forskarutbildningen i proportion till genomförda examina , dvs ersättning efter prestation .Det är en god princip , men den bör även kompletteras med kvalitetskontroll .Vidare föreslår utredningen att 75 procent av forskarutbildningen skall frnansieras via statsanslag och resten via olika externa källor .Det kan nog vara rimligt med en viss extern finansiering av projekt som kan tillfredsställa näringslivets behov av forskarkompetens , men generellt är 75 procent statsanslag ett lågt satt mål .Det finns angelägna forskningsfält som kan ha svårt att hitta kanaler till externa medel i den omfattningen .Heist borde all forskarutbildning
vara helt statligt fmansierad , och externa resurser användas för andra ändamål , t ex på postdoktorandnivå .Men tills vidare kanske man måste acceptera det satta målet .Förslaget till struktur för utbildningsgång fram till doktorsexamen har stora brister när det gäller den medicinska sfären .Det mesta – allt från den rigida examensstrukturen till tidsbegränsningen – är och kommer inte att bli tillämpbart för de medicinska doktoranderna .Detta är olyckligt , inte minst med tanke på att dessa utgör en mycket stor andel av det totala antalet forskarstudenter i Sverige .Läkarutbildningen är en lång och sammanhållen yrkesutbildning , och den stämmer därmed inte in på den föreslagna normala 3-åriga grundutbildningen och 2-åriga s k mastersutbildningen som grand före forskaratbildningen .Det blir svårt , närmast omöjligt , att påbörja och bedriva sin forskarutbildning parallellt med läkarutbildningen .Detta var tidigare vanligt vid prekliniska institutioner och var till stort gagn för överföring av kunskap från naturvetenskapligt orienterad medicin till den kliniska delen .Det blir också mycket svårt att inom ramen för den tänkta tiden fullgöra en doktorsutbildning samtidigt som man verkar kliniskt .Förslaget är därmed ett direkt hot mot det kliniska forskningen .Den stora svagheten i utredningen är således att den inte alls tar hänsyn till der medicinska utbildningens och den medicinska forskningens strakturella särart Sådana längre utbildningar med integrerade forskningförberedande momem bör undantas från de föreslagna rigidj reglerna för allmän behörighet .Läkaratbildningen bör ge direkt behörighet till forskarutbildning .Allmär behörighet bör erhållas efter fyra terminers grandutbildning ( 80 poäng ) , ocr forskaratbildningens längd bör fortsat vara fyra och inte tre år .Annars finns stor risk att den vikande rekryteringen av läkarstuderande till preklinisk forskarutbildning ytterligare förvärras .Förslaget om forskarskolor för art skap£kreativa forskningsmiljöer är en god tanke , men man får inte bortse från vikten av en kritisk vetenskaplig massa .Forskarskolorna måste därför knytas till universitet och fakulteter .Likaså måste ställas kvalitetskrav på de » nya « universitetens möjligheter att erbjuda en fullgod utbildning av doktorander .Utredningen har flera andra goda förslag t ex vad gäller handledning inom forskaratbildningen .Bland annat föreslås fler kvinnliga handledare , men detta låter sig inte göras utan en särskild satsning , och i det avseendet ger utredningen inte så mycket vägledning .En avslutande invändning gäller tanken att ändra benämningen/orskarutbildning till doktorsutbildning .Begreppen läkare och doktor används synonymt i vardaglig svenska , och den föreslagna ändringen kan skapa förvirring .Låt forskaren vara forskare och doktorn vara doktor …anders.ekbom@medks.ki.seTeckning : Magnus Bard
