Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
N
ågra gånger har jag mött läkare som ingenting gjorde.En fanns i norra Albanien vid den tid då Slobodan Milosevic beordrat fördrivning av kosovoalbanerna.Det var ett magert och skorvigt litet sjukhus,och i en sal låg en rad kvinnor på madrasser. En del av dem visade fram sår och svullnader som vittnesmål inför min fotograf Torbjörns kamera. Men en av dem sov djupt.Bredvid henne låg ett spädbarn,tätt lindat,stilla. Dess ansikte var vaxblekt. Läkaren,tröttögd och skäggig,sade: – Flickan var död när de kom..De har gått över bergen.Genom snön. Torbjörn böjde sig över barnet för att ta en bild med den sovande mamman i bakgrunden.Som den människa han är,smekte han barnet på kinden. Då spratt modern till och stönade i sömnen,slog med ena armen. Läkaren sade att så var det.Det gick inte att väcka kvinnan,vad man än gjorde,men om man rörde vid hennes döda barn spratt hon upp som beredd att kämpa.Han förstod inte hur detta gick till,sade han,men man måste acceptera faktum. Så han gjorde
tills vidare ett människovänligt ingenting. Läkare utan gränser hade ett tält på vägen upp i gränsbergen mellan Irak och Iran.Där passerade en evig karavan av kurdiska flyktingar som Saddam Hussein bombat iväg.Det fanns gott om skadade och sjuka,chockade och frusna,hungrande och törstande att ge den möjliga nödhjälpen i tältet. En rätt ung och filmstjärnesnygg fransk läkare skötte ruljangsen.Han hade just besök av en kvinna och hennes späda dotter,som var döende,avmagrad och apatisk,på väg att somna bort från alltihop. Barnets armar var så spetiga och torra att det inte gick att få in en kanyl för dropp,ingen som fanns i tältet i alla fall. Läkaren satt och talade vänligt med kvinnan på ett språk hon inte förstod. Hon lyssnade och tummade på sin huvudduk,hon såg oavvänt på sitt barn. De väntade tillsammans,och tältduken dämpade ljuden från den sakta och ryckvis pågående flykten utanför. Läkaren kunde ingenting göra.Men det gjorde han på ett sätt som gav värdighet åt situationen,åt
barnet och dess mor. Det är de två läkare jag minns bäst, han i Albanien och han i Iran.Och så personalläkaren på mitt jobb,som jag rätt uppskrämd besökte för länge sedan efter vad jag trodde var en hjärtattack. Jag hade stått hemma i köket kvällen före när det plötsligt kramade till i bröstet.Jag kunde inte andas och segnade kvidande ner med pannan mot elementet nedanför köksfönstret. Efter en stund lättade det.Jag reste mig svettig och lovade min förfärade fru att gå till jobbdoktorn direkt nästa morgon.Han lyssnade och petade och tog prover.Han sade att såvitt han förstod hade jag en prima pump,inget fel alls. Detta kändes mycket bra, ända tills jag åratal senare besökte den nye personalläkaren för att få en spruta inför någon utlandsresa,och det visade sig att han var en gammal skolkamrat.Han berättade för mig att den förre läkaren skrivit mig såsom »hypokondriker « i journa-len. Jag blev så fruktansvärt sårad,att det egentligen inte har gått över än.Han kan mycket väl ha rätt,den
där läkaren. Jag tenderar att känna symtom på de flesta sjukdomar jag läser om. Men det kunde han inte veta,och jag har varken förr eller senare känt av en så skrämmande smärta som den gången i köket. Nu är jag som de flesta människor inte rädd för döden,men jätteskraj för döendet.Jag vill som de allra flesta dö medan läkarna gör ingenting.Inte trycker in nålar och kopplar slangar till flaskor, inte sladdar från elektroder till avläsare, inte alls spänner på mig en elektriskt flåsande respirators munstycke. Sveriges främste kriminalförfattare, Arne Dahl,skildrar i sin roman »En midsommarnattsdröm « en död som jag skulle vilja beställa,om det går för sig. Så här skriver han: »Det påstås emellanåt i den medicinska facklitteraturen att det finns smygande hjärtinfarkter.Man märker inte att man plötsligt avlider.Livet bara rinner bort,utan ett uns av smärta. Övergången sägs vara mycket diffus. Man kan tro att man lever ett bra tag efter sin död.« Och läkarna kan ingenting göra. Jan
Lindström 1976 Läkartidningen .Nr 21-22 .2004 .Volym 101 Redaktör: Kristina Räf 08-790 34 75 kristina.raf@lakartidningen.se IInlägg utifrån Inlägg utifrån Redaktör: Kristina Räf 08-790 34 75 kristina.raf@lakartidningen.se JAN LINDSTRÖM Jan Lindström är ledarskribent på Expressen. Han har ett förflutet som korrespondent i USA och Östeuropa. Mina möten med läkare som ingenting gjorde ? Läkaren kunde ingenting göra. Men det gjorde han på ett sätt som gav värdighet åt situationen, åt barnet och dess mor.
