Här nedan följer en maskininläst version av artikeln. Observera att det saknas styckeindelning, radbrytningar, mellanslag efter skiljetecken och att det kan förekomma stavfel.
Förbundet vågade inte ta det ekonomiska ansvaretLäkartidningen betraktades vid starten som ett riskföretag .Förbundet vågade inte ta något ekonomiskt ansvar för den men tog initiative !:till ett bolag , i vilket 175 läkare tecknade andelarå 50 kronor .Ett försök av läkaresällskapet ett decennium senare att inordna tidningen isin egen tidskrift Hygiea möttes med irritation : » Har Läkarföreningen hittills ägt behov av att förfoga över ett eget tidskriftsorgan för dryftandet av sociala och professionella frågor , så lärer detta behov icke i framtiden bliva mindre kännbart . »Sedan 1976 inryms Läkartidningens redaktion i det vackra jugendhuset på Östermalmsgatan 40 , byggt 1905för fabrikör Johan Bern och ritat av arkitekt Gustaf Hermansson .Foto : Lars-Olof NihlénRedaktör Yngve Karlsson , med dr h c , var medarbetarei Läkartidningen 1980-1999som redaktionschef och samordnarei den medicinska redaktionen .Läkartidningen kunde ha hetat Eira och räknat sina anor till 1877 ( om inte Eiras redaktör Moritz Jakob Simon dött av hjärnblödning den 27 juni 1903 , när han höll på att packa läkarväskan för en sjukresa i Gnesta ) eller kanske Läkartidningen Hygiea , med anor ända från 1829( om Svenska läkaresällskapets nämnd inte satt sig på sina höga hästar , när man 1912 försökte slå samman sällskapets problemtidskrift Hygiea med Allmänna svenska läkarföreningens husorgan .Då hade föreningen nyligen övertagit också det ekonomiska ansvaret för Allmänna svenska läkartidningen , som drivits av ett aktiebolag sedan det första provnumret kom ut den 9 december 1903 ) .Tidningens namn kortades med tiden i två omgångar .Sedan läkarföreningen bytt namn till Sveriges läkarförbund slopades » Allmänna « också i tidningens namn 1920 . » Svenska « försvann vid den stora omläggningen 1965 , då tidningen moderniserades och blev en journalistisk produkt .Nedan används i regel de aktuella benämningarna läkarförbundet respektive Läkartidningen även för tiden före namnskiftena .Redan vid det första styrelsemötet i Allmänna svenska läkarföreningen i januari 1903 tog överläkare Sten Algot Pfannenstill , Falun , upp tanken på ett eget medicinskt organ , där också lokalföreningarnas förhandlingar kunde publiceras .Tillsammans med ordföranden Oskar Medin och överläkare John Rissler fick han i uppdrag att utreda frågan .Eftersom man talade om att » förvärva « en tidskrift var det sannolikt den Provinsialläkarföreningen närstående Eira man tänkte på .Där trycktes också förbundets förhandlingar , dvs styrelse- och fullmäktigeprotokoll , tills Eira gick ur tiden med sin siste redaktör i juni 1903 .Den sista artikel Moritz Simon signerade blev hans testamente – och visade vilka ambitioner han hade för förbundet [ 1 ] .Under rubriken » Allmänna svenska läkareföreningens mål och medel « föreslog han bl a en codex ethicus och redovisade varför det behövdes en ny sammanslutning för svenska läkare :Den stora ökningen av antalet läkare i andra europeiska länder , sjukkassornas kraftiga tillväxt , reklamen
för patentmediciner samt kvacksalvarnas framfart – allt innebar en fara för läkarståndet .Ett riskföretagLäkartidningen betraktades vid starten som ett riskföretag .Förbundet vågade inte ta något ekonomiskt ansvar för den men tog initiativet till ett bolag , i vilket 175 läkare tecknade andelar à 50 kronor .Med ett aktiekapital på 16 150 kronor konstituerades Aktiebolaget Läkartidningen den 22 november 1903 .Samma dag antogs tidningen till Allmänna svenska läkarföreningens organ .Bolagsordningen garanterade föreningen rätt att överta salubjudna aktier till nominella värdet , och dess representant Johan Edvard Bergwall blev ordförande i tidningsbolagets styrelse .Han hade varit en av de flitigaste skribenterna i Eira och tidigare ordförande i Provinsialläkarföreningen .Att Läkartidningens första provnummer kunde sändas ut till alla svenska läkare så tidigt som den 9 december 1903 berodde delvis på att man köpt Eiras kvarlåtenskap av den siste redaktörens änka , för l ooo kronor
.Kontakter med annonsörer och tryckeri var därmed etablerade .Det första numretLäkartidningens första nummer var också i mycket en kopia av den ett halvår tidigare avsomnade tidskriften .Tidningen skulle stå öppen för diskussioner om läkarnas sociala och ekonomiska intressen , deras ställning till allmänheten och varandra samt för referat och smärre vetenskapliga uppsatser .Att läkarförbundets protokoll skulle publiceras var självklart .Offentliga underrättelser om lediga tjänster , sökande , förslag och förordnade , liksom personalia ( dödsfall och läkares högtidsdagar ) och epidemiöversikter ( främst nerv- och scharlakansfeber , difteri och rödsot ) var stående avdelningar .Under vinjetten » Nyheter för dagen « redovisades allt från notiser om sjukhusbyggen till medicinalstatistik , riksdags- och myndighetsbeslut samt meddelanden om möten .Veckotidning för tjänsternas skullEira kom ut varannan vecka , men läsarna hade upprepade gånger klagat över att de för sent fick information om lediga
tjänster och ansökningstid .Därför blev Läkartidningen veckotidning , men omfånget bantades från Eiras 32 sidor till i regel 16 sidor text per nummer i » rockficksformat « , motsvarande dagens A5 .Sista korrekturet lästes på onsdagen , ett dygn senare levererades upplagan till postverket för att nå prenumeranterna på fredagen .Prenumerationspriset , 10 kronor per år , motsvarade vad läkaren vid den tiden kunde få för en undersökning inför livförsäkring ( 7,50 kronor för en mindre , 15 kronor för en mer omfattande undersökning ) .Förbundet blir ägareStartkostnaderna ledde till att Läkartidningen under det första året gick med kraftig förlust , men 1909 hade fern års överskott eliminerat skulden .Läkarförbundet , som då ägde endast två skänkta aktier , ansåg det därmed riskfritt att överta tidningen .Formaliteterna klarades av under 1910 .Bolaget överlät tidningen till förbundet från 1 januari 1911 .Något mer än hälften av aktierna löstes in med det gamla aktiekapitalet , men någon
utdelning till ägarna var det inte tal om .Resten av aktierna skänktes till läkarnas nybildade understödsfond .Redaktionen och tidningens målsättning ändrades inte – Knut Kjellberg fortsatte som förste redaktör och Hjalmar Forssner som andre .Tidningen fick också behålla en egen verkställande direktör ( järnvägsläkaren Conrad Sundell , tillika annonsansvarig ) , tills tidningen 1914 helt inordnades i förbundet genom nya stadgar .Styrelsen skulle därefter sköta såväl Läkartidningens redigerande som ekonomi , och redaktören blev medlem av styrelsen .I fall där redaktören var tveksam till publicering av text eller annonser skulle styrelsen avgöra .Att Läkartidningens första provnummer kunde sändas ut till alla svenska läkare så tidigt som den 9 december 1903 berodde delvis på att man köpt Eiras kvarlåtenskap av den siste redaktörens änka , för 1 000 kronor .Kontakter med annonsörer och tryckeri var därmed etablerade .Hygiea fick korgenUnder flera decennier kring år 1900 hade Svenska läkaresällskapet
haft problem med sina skriftserier .Sällskapets handlingar och den fristående Nordiskt medicinskt arkiv ( som 1920 blev Acta Medica Scandinavica ) hade svårt att svälja den växande floden av medicinska originalartiklar och avhandlingar .Alltför många sådana alster drabbade sällskapets tidskrift Hygiea , och redaktören klagade över de svenska läkarnas spatiösa framställningssätt .Publiceringstiderna växte – och förlusterna ökade [ 2 ] .Det var dags för en genomgripande reform .Höjda avgifter skulle garantera ekonomin , men då skulle ledamöterna få alla sällskapets skrifter gratis .När detta förslag lades fram i december 1911 väckte Hjalmar Forssner tanken på att slå samman Hygiea och Läkartidningen .En kommitté kom fram till att en gemensam tidskrift skulle innebära avsevärda fördelar .Landet hade jämförelsevis få läkare , och medicinska arbetskrafter splittrades på två med varandra tävlande tidskrifter , som var ungefär lika spridda .Läkartidningen hade då ca 935 prenumeranter
.Sällskapets nämnd utgick emellertid från att förbundet skulle överlåta sin tidskrift till sällskapet .Namnet skulle bli » Hygiea .Medicinsk tidskrift , utgiven af Svenska Läkaresällskapet « .Den skulle komma ut i två delar : en månadstidning för originaluppsatser och en veckotidskrift med smärre uppsatser , förhandlingar , översikter , referat samt redogörelse för möten , kårfrågor , offentliga underrättelser etc.Veckotidningen skulle alltså i mycket likna Läkartidningen , men sällskapet skulle styra genom att tillsätta huvudredaktör och tre av de övriga fem redaktörerna .Nämnden påpekade att Hygiea var äldst och därför borde få förverkliga tanken på en för alla svenska läkare gemensam tidskrift .Dessutom ansåg sig sällskapet ha större förmåga än förbundet att ekonomiskt hålla liv i en sådan tidskrift .Läkarförbundet tackade nej till erbjudandet .Slutklämmen i svaret tyder på att sällskapets sätt att argumentera som » storebror « väckt irritation : » Har Läkarföreningen hittills
ägt behov av att förfoga över ett eget tidskriftsorgan för dryftandet av sociala och professionella frågor , så lärer detta behov icke i framtiden bliva mindre kännbart .Den snart åter stigande frekvensen å läkarbanan , kvacksalveriets och humbugmedicinens alltmer ohämmade framträdande samt de stora sociala reformer som under den närmaste tiden torde komma att bliva aktuella och vid vilka läkarkåren har många och viktiga intressen att bevaka , fordra , om icke läkarkårens sociala och ekonomiska ställning skall rubbas , lika mycket en god organisation som ett välskött och stridsdugligt tidningsorgan .Styrelsen tillåter sig betvivla att Svenska läkaresällskapet , med sin i övrigt obestridda höga ställning , kan anses ägnat att ta ledningen i dessa frågor . « Läkartidningen var ekonomiskt trygg , den gav till och med vinst , förklarade förbundet .Att överlåta den skulle innebära en ekonomisk förlust och ett svek mot de ursprungliga aktietecknarnas intentioner .[ Läkartidningen 1912 ;9:65-9
] .Statsbidrag för läkares praktiska behovUnder Läkartidningens tio första år var koncentrerade medicinska översikter och korta notiser av praktiskt värde en bristvara .Ett avtal 1905 med en apotekare som skulle skriva om läkemedelsnyheter gav ganska liten utdelning , och författare till översikter som utlovades för följande år svek i många fall redaktionen .Inte hjälpte det mycket att referat och översiktsartiklar från 1911 skulle honoreras med 5 kronor per trycksida , dock högst 50 kronor per artikel .I november 1913 beslöt läkarföreningens styrelse att höja prenumerationsavgiften från 10 till 12 kronor samt att be om statsbidrag för att tidskriftens vetenskapliga avdelning bättre än tidigare skulle kunna motsvara läkarnas praktiska behov [ Läkartidningen 1914 ;11:38-41 ] .Svenska originaluppsatser ger inte någon god överblick över den medicinska forskningens utveckling , konstaterade styrelsen .Referat av det viktigaste ur den internationella fackpressen skulle hjälpa alla läkare
att tillägna sig förbättrade undersöknings- och behandlingsmetoder , men referat kräver mycken tid och möda och måste därför betalas .Argumenten gav utdelning : 1 000-3 000 kr per år i bidrag från 1914 till 1922 .Med tanke på beredskapen i landet under krigstiden stärktes förstås statens benägenhet att bidra till den medicinska informationen till läkarna via tidningen .För att svara för referatavdelningen tillsattes inför 1915 två nya biträdande redaktörer , Adolf Lichtenstein och Göran Liljestrand .Tidningen knyts starkare till förbundetÅr 1914 inkluderades tidningens verksamhet även formellt i förbundets nya stadgar .[ Läkartidningen 1914 ;11:15-25 ] .De detaljerade regler som skrevs innebar i övrigt inga väsentliga ändringar i kursen .Under aktiebolagstiden hade Läkartidningens omfång successivt vuxit till över 1 000 textsidor per år .Ökningen fortsatte till en topp på 1 752 sidor år 1918 , dvs 32 sidor i snitt per nummer .Under åren 1916-1922 tryckte tidningen därutöver separata ark
med alla medicinalförfattningar , vilket tycks ha varit en dålig affär .Fördyringen av papper och tryck under kriget slog hårt så att 1918 och 1919 blev förlustår .Åren 1919-1923 hölls textomfånget nere vid 932-1 280 sidor per år , men prenumerationspriset höjdes i ett par omgångar till 25 kronor , ett högt pris för tunna häften , tyckte styrelsen , som inför 1924 återgick till 20 kr.De sista åren av Läkartidningens två första decennier innebar också principiella förändringar i redaktionen .Förste redaktören Knut Kjellberg avled i juni 1921 och efterträddes tillfälligt av Adolf Lichtenstein .Ombudsmannen Erik Åberg i Medicinalstyrelsen tog hand om offentliga underrättelser , en ordning som fortsatte många år framöver .Ny tradition med ny utgivareVid valet av ny utgivare för Läkartidningen för 1922 och 1923 inleddes i praktiken en tradition som med små justeringar kom att bestå till 1940 .Befattningarna som redaktör och sekreterare i läkarförbundet förenades , och förbundets verkställande
utskott kom att fungera som redaktion .Från 1920 hade nämligen tidningens andreredaktör Hjalmar Forssner varit ordförande i förbundet och den för 1922 nyvalde redaktören Gustaf Neander sekreterare .Skattmästaren Johan Wilhelm Nordenson och dr Harald Kjerrulf ingick också i redaktionen .Därmed hade centralstyrelsen direkt kontroll över tidningens redigering och ekonomi .
