Tuberkulos (tbc) har på senare tid åter fått stor uppmärksamhet. Dels har HIV-pandemin lett till en hög förekomst av aktiv tbc, framför allt i Afrika söder om Sahara, dels har en ökning av antibiotikaresistenta stammar noterats. Viss oro, som synts även i medier, finns för att stora flyktingströmmar skall leda till att sjukdomen åter breder ut sig i numera tbc-fria delar av befolkningen. Spridning av tuberkulos bland invandrare efter ankomsten till Sverige har konstaterats i Stockholm.
Vid S:t Görans sjukhus/Astrid Lindgrens barnsjukhus bedrivs sedan 1980-talet en mindre tbc-mottagning. Under 2000-talet har omfattningen av verksamheten där ökat, beroende på en mer aktiv uppsökande verksamhet och förebyggande behandling av friska barn och ungdomar med så kallad latent tuberkulos (LTB).
Vi har under detta arbete blivit medvetna om att det bland såväl lekmän som medicinsk personal finns många missuppfattningar om tuberkulos naturalhistoria, om tolkning av tuberkulinreaktionen (särskilt hos BCG-vaccinerad person) samt om BCG-vaccinationens effektivitet. Detta leder ibland till att LTB inte behandlas adekvat och att diagnosen försenas hos tbc-sjuka (se Fakta). Vi vill i denna artikel uppmärksamma dessa missuppfattningar samt redovisa våra erfarenheter av utredning och behandling av LTB hos barn.

USA-erfarenheter
Efter en stabil, exponentiell nedgång av antalet anmälda tuberkulosfall under decennier, sågs i början av 1990-talet åter en klar ökning i USA. Den i förstone givna förklaringen till detta var HIV-epidemin, men det visade sig att andra riskgrupper, i första hand invandrare från högendemiska områden, stod för den kvantitativt största ökningen. Detta kunde inte förklaras av en ökad invandring, utan av minskande resurser för tuberkuloskontroll med åtföljande demontering av tidigare fungerande organisation. 1992 kunde expertgrupper från Centers of Disease Control and Prevention och American Thoracic Society enas om en handlingsplan. Den innebar koncentration på riskgrupper (targeted testing) och aktiv behandling av latent tuberkulos hos barn, nysmittade vuxna samt personer med av andra skäl ökad risk för reaktivering [1, 2]. Därefter har incidensen åter sjunkit exponentiellt.
Det vore inte förvånande om vi står inför en liknande utveckling i vårt land, bland annat sedan nedläggningen av tbc-dispensärerna lett till en utspridning av resurserna för (och erfarenheten av) tbc-kontroll. I Danmark har en ökning av tbc i inhemska riskgrupper konstaterats [3].

Exposition
Exposition sker framför allt genom inhalation av svävande aerosol (storlek 5–20 µm) kring hostande, smittsam vuxen [4]. Rummets ventilation har stor betydelse. I en genomgång av ett utbrott i en engelsk skola fann man att alla som exponerats mer än 135 timmar var smittade [5]. Sannolikt behövs för små barn med outvecklat immunsförsvar och immunsupprimerade patienter betydligt lägre smittdoser än för andra.
Eftersom små barn snabbt kan utveckla disseminerad tbc, inklusive meningit, är exposition tillräckligt skäl för behandling (se nedan).

Primärinfektion
Efter (4–)6–8(–12) veckor blir tuberkulinreaktionen positiv. Ofta sker detta utan symtom. Tidigare rapporter visade att långvarig (flera veckors) feber, ofta med hög SR, förekom hos minst hälften av nysmittade [6]. Denna bild tycks numera vara mindre vanlig. I detta tidiga skede förekommer ingen hosta. Förloppet är godartat hos 80–95 procent av de smittade. Hos de återstående har primärinfektionen ett mer elakartat förlopp, man talar här om primärprogressiv (tidigare benämning postprimär) tbc.

Vidareutveckling av primärkomplexet: Spridning per continuitatem, bronkogent eller lymfogent inom lungan kan ske under veckor till månader efter primärinfektionen. Hosta tillkommer men auskultationsfyndet förblir ofta helt normalt (ronki från bronker som komprimerats av förstorade lymfkörtlar är klassiskt, men sällsynt).

Disseminering: Lymfohematogen spridning inom lungan eller till CNS, skelett eller andra organ kan dominera och ge helt andra kliniska bilder. Miliär (av latin milium, hirsfrö) spridning i lungan eller hela kroppen kan ses. Disseminerad tbc är vanligast hos späda och små barn, och kan hos dessa ske före tuberkulinomslag!

Latens
Det är inte känt om primärinfektionen kan läka ut helt, men i praktiken anses alla som obehandlade genomgått primärinfektion, med eller utan symtom, ha LTB. Undersökningar med PCR har påvisat mykobakteriellt DNA i lungvävnad hos sådana personer [7]. Följande kriterier gäller för LTB:
• personen har exponerats för tuberkulos – från känt indexfall i hem eller skola eller genom uppväxt i högendemiskt land (speciellt hög incidens, >300/100 000, i Afrika söder om Sahara, Afghanistan och Kampuchea);
• tuberkulinreaktionen är positiv;
• det finns inga symtom på tbc;
• status är normalt;
• lungröntgen visar inga tecken på aktiv tbc.

Reaktivering
Vid reaktivering uppträder ofta den klassiska lungtuberkulosen, med apikala infiltrat (till skillnad från primärtuberkulosen som inte har sådan predilektion till viss del av lungorna), kavernutveckling och hög smittsamhet. Mindre barn har i allmänhet primär eller primärprogressiv tbc. Klassisk ålder för reaktivering är 15–30 år, medan barn i tidiga skolåldern tycks vara mindre benägna att utveckla sjukdom. Både vid primärinfektion och reaktivering är perifert lymfkörtelengagemang, speciellt supraklavikulärt och på halsen (»skrofler«), vanligt.

Diagnostik av LTB
Anamnes: Vissa för anamnesen viktiga förhållanden är speciella när det gäller nyanlända från högendemiska länder, och förtjänar att påpekas här.
Tbc betraktas i många länder som en »skamlig« sjukdom, och trots att sjukdomen är en av de vanligaste dödsorsakerna i till exempel Etiopien är det sällan man får anamnes på dess förekomst i släkten.
BCG-vaccination vid födelsen är regel även i fattiga länder, och kan i många fall bekräftas med synligt ärr (oftast över vänster deltoideus, ibland höger, mer ovanligt på underarmarna eller låren).
Inte sällan har barnet bott hos olika släktingar i hemlandet eller bekanta i annat land (från Somalia ofta via Etiopien eller Kenya) under månader till år på väg till Sverige. Hotelliknande förhållanden, sannolikt med trångboddhet och kontakt med många okända personer, förekommer. Vistelse i flyktingläger tycks vara mer sällsynt bland dem som lyckas ta sig till Sverige. »Våra« flyktingar kommer oftast från städer, där tuberkulosförekomsten såväl historiskt som idag är betydligt högre än på landsbygden.
Anamnestiskt föreligger nästan aldrig tbc-kontakt vid återbesök i hemlandet, men tuberkulinkonversion efter besök på mer än några månader är inte helt ovanlig. I en holländsk studie uppskattades risken för konversion till 0,3 procent per månad för holländare i u-landsarbete, vilket bedömdes vara ungefär samma risk som för inhemsk befolkning [8].
I Sverige är asylsökandes sociala situation ofta mycket rörlig, med ideliga flyttningar och boende i olika familjer. Ibland föreligger hot om utvisning och rädsla för myndighetskontakt. I vissa fall har detta lett till omfattande smittspridning före diagnos, och försvårat kontaktspårningen därefter.

Tuberkulinprövning
Historik: Innan BCG-vaccination kom i allmänt bruk var en positiv tuberkulinreaktion hos en frisk person ett »kvitto« på lyckligt överstånden primärinfektion. Naturligt förekom hos sådana personer reaktivering av latent tuberkulos i vanlig frekvens, det vill säga cirka 0,5 procent per år. Denna risk var dock nästan försumbar jämfört med om en tuberkulinnegativ person utsattes för smitta, då risken för primärprogressiv tuberkulos var upp till 20 procent och mortaliteten hos dessa uppemot 50 procent. En positiv tuberkulinreaktion var därför snarast att betrakta som ett slags livförsäkring, vilket också visades i flera studier av sjuksköterskor som började arbeta på sanatorium. Efter några år hade en tredjedel av de vid starten tuberkulinnegativa sköterskorna blivit sjuka i tuberkulos (och 5 procent avlidit av sjukdomen), medan 3–4 procent av de tuberkulinpositiva blivit sjuka (och ingen avlidit).
Under 1950-, 1960- och 1970-talen kvarstod synen på tuberkulinreaktionen som något önskvärt. Nu hade BCG-vaccination införts och reaktionen ansågs vara en garanti för att BCG-vaccinationen hade »tagit« och synonym med skyddande effekt. Så fort tuberkulinreaktionen försvunnit skulle revaccination ske. Denna syn har numera övergetts på de flesta håll. Den anses inte längre vara ett mått på skyddande immunitet. Enligt WHO skall revaccination aldrig utföras. Man vet att 80 procent av BCG-vaccinerade är tuberkulinnegativa efter några år, och att induration över 10 mm är sällsynt (utom hos revaccinerade). En positiv tuberkulinreaktion skall i stället ses som ett tecken på att patienten är smittad, speciellt om känd exposition finns.
I f d Sovjetunionen och de länder som byggde upp sin hälsovård under sovjetiskt inflytande lever den gamla synen på tuberkulinreaktionen kvar. Personer därifrån är därför ofta vaccinerade både två och tre gånger, och kan sannolikt ha tuberkulinreaktioner med över 15 mm svullnad på grund av det.
BCG-vaccinationen har en skyddande effekt, men den varierar starkt i olika studier. Visserligen är ovaccinerade överrepresenterade, men av alla världens tbc-patienter är den absoluta majoriteten BCG-vaccinerade. BCG-vaccinationens största värde anses av många ligga i ett gott skydd mot disseminerad tbc, inklusive meningit, hos späda och små barn.
Hos HIV-smittade är tuberkulinreaktionen oftast negativ även vid utvecklad tbc, och ingen skyddande effekt ses av BCG-vaccination [9].

Nuvarande missuppfattningar: Bland dem som arbetar inom vården, många uppvuxna och skolade under inflytande av tidigare paradigm, är den gamla inställningen, med tuberkulinreaktionen som något önskvärt, fortfarande vanlig. Det är förståeligt att det kan vara svårt att så radikalt byta uppfattning om innebörden av positivt tuberkulinprov – från livförsäkring till tickande bomb! Inte så få tuberkulospatienter som vid tidigare test fått en stor reaktion, har därför fått beskedet att den var »bra«. Många har också missuppfattningen att tuberkulinreaktionen inte går att tolka om patienten är BCG-vaccinerad. Åter andra tror att miljöundersökning/smittspårning av BCG-vaccinerade inte behövs, eftersom patienten är skyddad (se Fakta).

Vem skall testas, och när? Nyinvandrade från land med hög tuberkulosförekomst testas snarast efter ankomsten. Hög
förekomst har vi i Stockholm valt att definiera som en incidens på 100/100 000. Aktuella siffror och kartor finns
på WHOs webbplats (http://www.who.int/gtb/publications/
globrep/contents.html).
Familjemedlemmar eller andra nära kontakter till smittsam patient testas snarast och efter utgången inkubationstid (2–3 månader). Även kring icke smittsamma tbc-fall hittar vi ofta (cirka 20 procent av de undersökta) fler smittade barn. Speciellt för syskon, som kan ha exponerats för samma smittkälla, tycks detta vara vanligt (hos oss 59 procent, 10/17).
Minsta misstanke om tidigare exposition skall leda till tuberkulinprov före BCG-vaccination. Det är mycket viktigt att undvika vaccination under inkubationstiden efter exponering. Dels hinner ingen skyddseffekt utvecklas, dels frånhänder man sig möjligheten att genom tuberkulinprövning avgöra om barnet smittats eller inte. I sådana fall skall vaccination ske först efter det att negativ tuberkulinreaktion konstaterats 2–3 månader efter sista expositionstillfälle. Det har också diskuterats om BCG-vaccination kan försvåra förloppet hos en smittad person. Vi har sett två fall av tbc-meningit hos sådana barn. Någon dokumentation har vi emellertid inte lyckats finna i litteraturen. Däremot blir reaktionen på vaccinationsstället helt annorlunda med en mycket snabbt (efter 1–3 dagar) uppträdande papel/
pustel som också snabbt försvinner. Tidigare användes denna snabba reaktion som diagnostiskt kriterium på smitta.

Tolkning: Tolkningen av tuberkulinreaktionen varierar beroende på risken för att personen är exponerad för tbc-smitta. En falskt positiv reaktion uppträder hos några procent av testade, sannolikt som ett uttryck för immunitet mot miljömykobakterier. Hos en infödd svensk från normala förhållanden (LTB-prevalens <1 promille) har en positiv reaktion därför ett positivt prediktivt värde på endast några procent. Personer utan riskfaktorer skall därför normalt inte testas. Hos en person från familj där tuberkulos förekommer (LTB-prevalens 15–50 procent) är en positiv reaktion däremot nästan säkert uttryck för smitta (positivt prediktivt värde >90 procent). Sannolikheten för LTB, och troligen också risken för reaktivering, är större ju större reaktionen är.
Andra riskfaktorer för utvecklande av tbc är:
• de första två åren efter känd smitta eller ankomst från högendemiskt land;
• »gamla« lungröntgenförändringar, rester efter »utläkt« primärinfektion;
• immunsuppression (HIV, andra förvärvade eller medfödda defekter, behandling med immunmodulerare, särskilt Remicade);
• låg ålder (<5 år) • vissa kroniska sjukdomar (diabetes, uremi, silikos med flera).Övrig utredning
Klinisk undersökning: Noggrann palpation av halskörtlar skall göras. Halskörtlar med tbc, som skall ses som lymfogen spridning från primärkomplexet i lungan, är ofta belägna strax över nyckelbenet eller gömda bakom nedre delar av m sternocleidomastoideus. Konsistensen är fast till hård, och de är i tidigt stadium oömma. Lokalisationen ner mot klaviklarna, den hårda konsistensen och det låga antalet skiljer små (5 mm), ofta solitära, tuberkulösa körtlar från de »bönadeniter« som är vanliga hos barn. Adherens mot underlaget är vanlig. Körlarna kan också kännas (och synas) som en diffus utfyllnad av fossa supraclavicularis. Även andra stationer bör kontrolleras, axillkörtlar kan till exempel förekomma. Cytologisk punktion av tuberkulösa körtlar påvisar granulomatös inflammation, och ibland är också odlingen positiv.
Auskultationfyndet är ofta helt normalt hos barn med lungtuberkulos. För att citera en av de stora experterna på barn-tbc från 1900-talets första hälft (Dorothy Price, Dublin): »The more you hear from a small child’s chest, the less likely it is to be tuberculous!« Det är därför ytterst viktigt att medicinering inte startas utan föregående lungröntgen. Skulle patienten ha aktiv lungtuberkulos är bakterieantalet flera tiopotenser högre och därmed risken för resistensutveckling överhängande vid monoterapi av förmodad LTB. Ventrikelsköljning måste göras hos barn med lungröntgenförändringar. Bronkoskopi blir aktuell hos barn som närmar sig puberteten.

Behandling
Exponering för direktpositiv indexpatient: Spädbarn och ovaccinerade äldre barn lungröntgas och behandlas sedan profylaktiskt till utgången inkubationstid. Tuberkulinreaktionen är ofta falskt negativ före sex månaders ålder. Inte sällan behandlar vi även vaccinerade barn under 5 års ålder utan föregående tuberkulintest fram till utgången inkubationstid, för att undvika förstärkning av tuberkulinreaktionen på grund av upprepad testning. Hos dem som då är tuberkulinnegativa kan BCG-vaccination ske.

Latent tuberkulos: Hos barn och ungdomar med LTB föreligger i princip alltid indikation för medicinsk behandling på grund av outvecklat immunsförsvar hos de minsta, ofta kort tid sedan smittotillfället samt lång kvarvarande livstid, inkluderande den typiska åldern för reaktivering (15–30 år). Syftet är inte bara att förhindra sjukdom hos den behandlade, utan också att han/hon inte skall bli smittsam för sin omgivning. Enligt vår erfarenhet tycks det ofta vara det förra som är viktigast för föräldrarna, men det senare för barnet själv.

Egna erfarenheter
Det finns ännu ingen samsyn bland svensk expertis på hur LTB skall handläggas. Nya råd och anvisningar är under utarbetande av Socialstyrelsen. I väntan därpå har vi utvecklat en barnpraxis, grundad på de väl genomarbetade amerikanska riktlinjerna och relativt stor egen erfarenhet [10]. Våra resultat presenteras här i korta drag.
Sedan 2000 erhålls drygt 100 remisser per år för miljökontroll av barn. Under samma tid fick vi sammanlagt 170 remisser på barn, befunna tuberkulinpositiva vid screening i skolhälsovården.
Av 444 undersökta barn bedömdes 182 ha LTB, det vill säga vara smittade, på basis av en stor tuberkulinreaktion. Sju hade aktiv tbc. Vid miljökontroll kring smittsamma indexfall var ungefär häften av de undersökta smittade.
Barn med LTB erbjöds medicinsk behandling (Tabell I), vilket accepterades av de allra flesta. Efter behandling eller klinisk uppföljning i två år släpps patienten utan ytterligare kontroller.
Av 134 slutbedömda med LTB har 70 procent fullföljt medicinsk behandling, 10 procent uteblivit och 20 procent har avskrivits med LTB efter två års uppföljning. I tre fall avbröts isoniazidbehandling på grund av transaminasstegring, alla kunde senare fullfölja behandlingen med rifampicin.

Diskussion
Vår mottagning betjänar en efter skandinaviska förhållanden stor befolkning, och ett stort antal huvudsakligen friska personer skall passera. För att den inte skall svämma över är det angeläget att se mottagningen som en hälsovårdande inrättning, som skall klara en hög genomströmningstakt. Vi strävar efter att snabbt bestämma oss för om patienten skall betraktas som smittad eller inte, inte ägna för mycket tid och resurser åt de svåra gränsfallen, återremittera barn med svårtolkade symtom till den ordinarie sjukvården och koncentrera insatserna till dem med högst risk att insjukna. Detta ställer stora krav på förtrogenhet med det mångfacetterade problemkomplex som tbc utgör. Det pågår en utveckling av nya testmetoder som enkelt och objektivt skiljer personer som sensibiliserats mot Mycobacterium tuberculosis från dem som bara är BCG-vaccinerade. Sådana test kommer förhoppningsvis att väsentligt förenkla diagnostiken av LTB [5].
Huruvida våra insatser kommer att märkas på den framtida förekomsten av tbc i Stockholm återstår att se, men hittills (observationstid 183 personår) har, enligt vad vi vet, ingen som behandlats för LTB insjuknat, vilket däremot flera obehandlade har gjort. Den aktuella invandrarpopulationen är mycket rörlig, men om några år bör vi med hjälp av Smittskyddsinstitutets nationella registrering av tuberkulosfall kunna få åtminstone en viss uppfattning om effektiviteten av våra insatser.
Matematiska simuleringar och även en Cochrane-rapport [11] kommer till slutsatsen att behandling av LTB hos barn är kostnadseffektiv och en viktig del av tbc-bekämpningen i länder med låg förekomst i den infödda befolkningen. Innan ett sådant förebyggande arbete kan genomföras i större skala måste vi emellertid uppnå en samsyn på betydelsen av BCG-vaccination, tuberkulinreaktion och LTB.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.