Nej, jag avsåg inte evidensbaserad psykoterapi när jag skrev att psykosociala interventioner inte visats vara effektiva för att förebygga upprepat självdestruktivt beteende. Jag avsåg alla de typer av interventioner som tar sin utgångspunkt i att dessa patienter ofta har en svår psykosocial situation med utanförskap eller trassliga relationer, låg funktionsnivå, allmän torftighet etc.

Detta väcker hos behandlare alltför lätt en »förståelse« om att detta är orsaken till det självdestruktiva beteendet och att en intervention ska fokuseras kring dessa problem. Detta har dock inte visats effektivt mot det upprepade självskadebeteendet. Jag uppfattar »vykortsinterventionen« som ett av dessa välmenande projekt (aktuellt vykort, se Figur1). Dessa interventioner behöver inte vara fel i sig under förutsättning att man också diagnostiserar och behandlar de psykiska sjukdomstillstånd, främst depression, missbruk och personlighetsstörningar, vilka oftast är orsak såväl till det självdestruktiva beteendet som till den psykosociala misären.

Endast tre studier av förebyggande interventioner mot upprepat självdestruktivt beteende har kunnat demonstrera signifikanta effekter enligt en Cochranegranskning [1]. I dessa tre var studiegrupperna homogena avseende diagnos (borderline personlighetsstörning) och kön. Två gällde farmakologisk terapi (flupentixol, paroxetin), den tredje »dialektisk beteendeterapi«.
Enbart studier fram till och med 1999 var analyserade. De senare studier Ankarberg citerar inger en viss optimism även om de inte är konklusiva. Ingen av vare sig senare eller tidigare studier är invändningsfri och ingen har replikerats. Det finns starkt stöd för att litium förebygger suicid hos patienter med depression eller bipolär sjukdom [2] men litium har veterligen inte studerats på heterogena grupper av patienter med självdestruktivt beteende.

Vad gäller terminologin torde Ankarbergs egna uppgifter om att 53 procent av patienter med självskadebeteende förnekat dödsönskan räcka för att beteckna termen »självmordsförsök« som olämplig. Två iakttagelser gör det troligt att det är cirka 15 procent av de självdestruktiva akter som kommer till sjukvårdens kännedom som var försök att begå självmord, nämligen: 15 procent utgörs av mer letala handlingar än läkemedelsförgiftning eller ytliga rispningar och cirka 10–15 procent avlider till följd av självmord efter 15 års uppföljning [3].
Detta innebär naturligtvis att patienter med självskadebeteende är en högriskgrupp för självmord. Om man respekterar medicinska elementa – korrekt diagnos och evidensbaserad behandling – bör såväl upprepat självskadebeteende som självmord kunna förebyggas.