Läkartidningen har i en artikelserie »om HIV/aids« genom sin utsände, Björn Ramel, beskrivit sin syn på läget i södra Afrika. Härvid uttalas i svepande ordalag diverse »sanningar« om HIV/aids, och man rör sig med förment exakta siffror om antalet HIV-positiva och döda i aids.
Man ställer JAS Gripen-affären och dess kostnader mot kostnaderna för s k bromsmediciner. Man kritiserar den sydafrikanska inrikespolitiken och efterlyser sådan kritik från officiellt svenskt håll. Man ondgör sig över den svarte mannens promiskuitet och fördömer alla som ifrågasätter det europeiska och amerikanska tolkningsföreträdet i medicinska frågor. I själva verket är de så kallade fakta som presenteras ett gungfly av postulat, gissningar, antaganden och extrapoleringar in absurdum.
De HIV-test som används har inte validerats med någon oberoende metod. Definitionen på aids är inte samma i Afrika som i USA och drabbar inte heller samma typ av populationer. Sambandet mellan HIV och aids har inte heller visats vetenskapligt. I fattiga länder har man inte de resurser för diagnostik som vi är vana vid. Vad som är aids för den ene kan vara tuberkulos för den andre.
Jag arbetade som läkare på landsbygden i Uganda ett år i början på 1980-talet. Det var innan aids var känt och HIV »uppfunnet«. En erfarenhet jag då gjorde var att det finns malaria, tuberkulos och andra vanliga infektionssjukdomar, och därtill fattigdom i länder som Uganda, i en omfattning som knappast kräver nya innovativa förklaringar till sjuklighet och död bland barn och unga vuxna.
Om man kunde utrota svälten, malarian och tuberkulosen i dessa länder så skulle hälsoläget bli ett helt annat, mera likt vårt i Sverige. Här skulle världssamfundet ha en uppgift, eftersom detta skulle kräva en insats på statlig och överstatlig nivå med mycket pengar och mycket förnuft.
Nu har istället Läkartidningen sällat sig till den moraliserande aidskören. Om Bert Karlsson hade svängt ihop ett liknande scenario för TV skulle han ha varit överförtjust. Det har ju allt! Man kan som välmående europé lätt urskilja och avgränsa sig från »de onda«: de homosexuella och de fattiga, promiskuösa afrikanerna. Dessa kan man sedan i en väckelserörelse rädda genom att missionera om kondomer, avhållsamhet och Gud (se Lars Werkö i LT 19/2006, sidan 1527). Man blir på detta sätt särdeles god själv.
Man kan ställa HIV-bekämpningen i motsats till fattigdomsbekämpning och sociala välfärdsprogram (se t ex Ramels första artikel i LT 19/2006, sidorna 1496-9), och man kan på så sätt, genom att hålla kvar de fattiga i fattigdom och ge dem kraftigt toxiska mediciner, få profetian om deras tilltagande ohälsa och död att bli besannad. Det är ju perfekt! Speciellt som det finns så mycket pengar att hämta i konceptet, år efter år, dels för läkemedelsindustrin, dels för alla som etablerat sig som experter i frågan.
Som medlem i Läkarförbundet och tvångsprenumerant på Läkartidningen motsätter jag mig å det bestämdaste dessa artiklar i LT, som utmålar varje tvivel på den enda sanningen som hädiskt, som framför politiska åsikter som om de vore odiskutabla och som ser HIV-/aidsfrågan som färdigutredd ur ett vetenskapligt pespektiv, trots stora luckor i det ventenskapliga underlaget.
Likt en amerikansk kyrklig väckelse drar HIV-profeterna fram med sitt budskap. Ju mindre vetenskap man har i ryggen, desto hårdare dömer man på moraliska grunder dem som ifrågasätter budskapet. Läkarförbundet ska inte ha någon roll i detta spel utan ska istället främja ett vetenskapligt förhållningssätt som innefattar en ständig omprövning av etablerade sanningar.
