Han arbetade under tsunamikatastrofen. Nyligen kom han hem från norra Syrien där han hjälpt till att evakuera svenskar från kriget.
Martin Wahl, infektionsläkare, har ingått i ett av de medicinska team som bistått över 1 100 svenskar som kommit med bussar från Libanon till en uppsamlingsplats i syriska staden Aleppo. Svenskarna har fått medicinsk hjälp, stöd, mat och logi innan de fått hemtransport på flyg till Arlanda. Sammanlagt har 6 800 svenskar kunnat evakueras, de flesta sjövägen efter att hamnen i Beirut öppnats.

Martin Wahl sändes ut på Socialstyrelsens begäran via Västra Götalands katastrofmedicinska organisation, som skickat ut två olika team bestående av en läkare och en sjuksköterska vardera. Som en av 10–15 personer som ingår i Socialstyrelsens bedömningsenhet måste Martin Wahl vara ständigt beredd på att åka ut. Myndighetens nya enhet var ett resultat av kritiken efter tsunamikatastrofen.

Hur var situationen när du anlände till Aleppo?
– Vi var en av de första mottagande teamen som kom ned. Först var tanken att vi skulle åka till Damaskus för att ta emot, men vägen var bombad så gick det inte. Därefter var det tal om Cypern. I Aleppo var det oerhört väl ordnade förhållanden, logementsliknande lokaler där man kunde sova och matsal med dukade bord. På platsen fanns en ansvarig kontaktperson, som hade arbetat som flyktingsamordnare i Sverige, och han höll samman hela hjälparbetet. Allt flöt oerhört bra.

Hur mådde svenskarna?
– Under omständigheterna ganska bra. Ingen hade några krigsskador, men de mådde psykiskt dåligt. Det var mycket psykiska trauman och några som fick kollapser. Det värsta var nog att leva mitt i det, när det smällde omkring dem hela tiden. En person hade lämnat landet i barnaåren och nu återvände man själv med egna barn, det var svårt.

Vilken medicinsk hjälp krävdes av er?
– Det var få kroppsliga skador. En anekdot är dock att vi fick in flera kvinnor som var blåslagna i ansiktet som visade sig bero på att de hade plastikopererat sig i Libanon. En liten grabb hade genomgått omskärelse och fått en infektion.
– Men det fanns även personer med kroniska tillstånd, någon som behövde dialys, en annan som behövde insulinbehandlas. Från början hade vi bestämt att barn och kvinnor skulle prioriteras först, men eftersom det var så lugna förhållanden valde vi att ta de med störst medicinskt behov först.

Var du väl förberedd?
– Ja, det tycker jag. Jag är van vid att hantera liknande situationer från arbete i olika utvecklingsländer. I botten är jag infektionsläkare, smittskyddsläkare, men har jobbat med andra specialiteter också. Nu ingår jag i Socialstyrelsens bedömningsenhet och vi har fått utbildning, utrustning och tränat i katastrofövningar.

Du var ju utsänd katastrofläkare till tsunamihjälpen i Thailand. Även om den händelsen var extraordinär – gjorde du några jämförelser?
– I Thailand var allt ofattbart. Då krävdes det fullt stöd och hjälp med kroppsliga skador. Det var mycket mer psykiskt belastande, här var folk mer skrämda.

Med tanke på den hårda kritiken efter tsunamiarbetet – fanns det nu riktlinjer att följa?
– Ja, det var oerhört mycket bättre nu. Det verkar ändå som att det inte spelar så stor roll. Man måste ändå improvisera i varje situation.

Hur tacklade du dina egna reaktioner i Syrien?
– Man bara agerar hela tiden, man försöker stötta och hjälpa. Jag är tacksam över att kunna hjälpa till. Men ingen hjälpsituation är den andra lik, i Aleppo visste vi inte om kriget skulle bryta ut totalt, om det skulle komma en andra våg med svenskar.

Vilka lärdomar har du fått?
– Att hantera paniksituationer. Jag har fått erfarenhet i hur man tar emot flyende människor, och framför allt, hur viktigt det är att informera på ett på ett lugnt och adekvat sätt.

Vad minns du mest?
– Barnen blev väldigt rädda på kvällarna så fort det smällde till i dörrarna. De trodde att det var bomber.