Forslin och medarbetare diskuterar i en artikel i Läkartidningen könssmitta i äggledarna som orsak till infertilitet och andra komplikationer [1]. Man refererar förtjänstfullt till longitudinella studier i Örebro, vars tidsspann är exceptionella i internationellt perspektiv. När man sett att salpingiterna blivit en närmast ovanlig diagnos på landets kvinnokliniker försöker författarna förklara detta genom att spekulera över att salpingiterna numera är så lindriga att de inte blir diagnostiserade. Vidare att de behandlas av allmänläkare och därför inte blir noterade i kvinnoklinikernas diagnosregister. Man framför indirekt att kvinnor skulle ha ändrat sökbeteende inom sjukvården. Varför skulle kvinnor vara mindre benägna att uppsöka kvinnoläkare i dag än för några årtionden sedan? Särskilt då informationsnivån i befolkningen (särskilt hos yngre) om könssjukdomarnas följdverkningar, inklusive risken att bli steril, torde vara högre i dag. Intensiva informationskampanjer har skett under HIV-eran. Att salpingiterna i själva verket minskat förefaller inte som en naturlig förklaring för författarna.
Att utomkvedshavandeskap i dag diagnostiseras i ökad omfattning noteras också i artikeln. Om det beror på salpingit i anamnesen så borde det vara tvärtom. Den tidsfördröjning som föreligger mellan smittotillfället och när en ektopisk graviditet inträffar stämmer inte heller med frekvensen smittade under senare decennier [2]. Att antalet klamydiafall inte ökat utan tvärtom minskat under senaste året (2006) verkar ha förbigått författarna. Beror det på publiceringstiden? Eller passade det inte in i budskapet om att det föreligger ett »starkt nationellt hot« mot kvinnors reproduktiva hälsa?
Forslin och medförfattare [1] refererar flera gånger till en studie av Herrmann och medarbetare [3] från Uppsala, som gör gällande att de som får PID är lågutbildade. Man har använt deklarerad årsinkomst för påståendet. Det känns närmast genant att påpeka att det nästan uteslutande är unga kvinnor i en uttalad studentstad som drabbades av PID. Herrmann och medarbetare påstår [3] att man fått tillstånd att samköra utfallet av klamydiatest med det nationella sjukhusdiagnosregistret för salpingit. Hur detta är möjligt utan att bryta sekretesslagar förefaller oförståeligt. Remisser till laboratoriet för test av könssmitta skall inte ange namn respektive alla födelsedata. Slutligen blir diagnosen salpingit utan laparoskopi, som i merparten av fallen, endast en kvalificerad gissning.
Forslin och medförfattare [1] vill införa ny terminologi, nämligen »cervicit med bäckeninflammation« (med förkortningen CBI) istället för PID. Att ha krav på påvisad cervicit gör dock inte saken lättare. Diagnosen av cervicit är inte lätt. Det bästa diagnostiska testet är nog »the swab test«. Vem bland läkare vet vad det är för ett test? Att byta terminologi blir mest en lek med ord.
När man talar om hotet mot »den svenska kvinnans reproduktiva hälsa« bör man ha demografiska proportioner på sättet att se på hotet. Man diskuterar gonorré och att de gonokocksmittade under senaste decenniet utgjort 50–300 individer årligen. Merparten har dock varit män och inte sällan män som haft sex med män; vidare har smittan oftast överförts utomlands. Det påstådda nationella hotet bör ses i relation till landets befolkning om ca 9,1 miljoner individer. Även om de klamydiasmittade är fler än gonorréfallen får endast få klamydiasmittade salpingit, och av dessa blir få sterila.