Den ursprungliga titeln till artikeln var: »Kan benmärgsceller förbättra hjärtfunktionen?« Det är uppenbart att Läkartidningens redaktionella ändring till »Benmärgsceller ger kanske bättre hjärtfunktion efter hjärtinfarkt« journalistiskt har ökat intresset för artikeln. Den är inte heller missvisande, eftersom en av de sex citerade kontrollerade studierna och därtill den största, REPAIR-AMI, visat behandlingseffekt i form av förbättrad ejektionsfraktion [1]. Enligt gängse prövningskriterier måste dock resultaten bekräftas i en större studie med kliniska effektmått.
Uppdraget från Läkartidningen var att skriva en kort kommentar (400 ord). Artikelns längd och summeringsgrad har därför anpassats.

Med de givna förutsättningarna torde det vara av värde att betona vad som falsifierats och vad som bekräftats i hypotesprövningen, för att därigenom försöka klargöra på vilken biologisk grund de kliniska studierna egentligen står och vad deras eventuella resultat egentligen står för. Ytterligare detaljer finns ju tillgängliga via referenslistan.
De kliniska studierna initierades väsentligen på basen av studier rapporterade av Orlic och medarbetare. Där rapporterades det effekter av direktinjektion av lin–ckit+-celler [2] eller mobilisering av dessa genom tillförsel av SCF (stem cell factor) eller G-CSF (granulocyte colony stimulating factor) [3] till möss med inducerad hjärtinfarkt. I typexemplet hade 50 procent av vänster kammare bindvävsomvandlats till en aneurysmatisk vägg.

Någon kvantitativ redogörelse för infarktstorleken i de undersökta grupperna föreligger inte i dessa arbeten med små djurserier. Det framgår inte om studierna utförts med dubbelblind design. Hemodynamik redovisas [4], t ex att LVEDP (vänster kammares slutdiastoliska tryck) i kontrollgrupp (sham-operated, n=11) var ca 7 mm Hg, i infarktgrupp ca 25 mm Hg (lin–ckit–, n=5) och i infarktgrupp behandlad med lin–ckit+-celler (n=9) ca 15 mm Hg. Signifikanser mellan grupperna på P<0,05 anges. Resultaten av de kliniska studierna (Tabell I, referenserna 1, 5-9) samt den vidare experimentella utvecklingen [10-13] har visat följande: • Senare experimentella studier med avancerad teknik har inte kunnat reproducera Orlics och medarbetares resultat att tillförsel eller stimulering till frisättning av hematopoetiska derivat leder till nybildning av hjärtmuskel. • Den marginella nedsättning av vänsterkammarfunktionen som ses i placebogruppen i de kliniska studierna är inte kongruent med den stora myokardskada som genererats i de experimentella studierna. • Hypotesen i de kliniska studierna var att tillförsel av benmärgsderivat intrakoronart eller mobilisering av hematopoetiska stamceller med G-CSF skulle motverka remodellering och derangering av vänsterkammarfunktionen efter hjärtinfarkt. Eftersom det oväntat under observationstiden, med den studiedesign som använts, i placebogrupperna inte förelåg någon derangering av vänsterkammarfunktionen, i stället signifikant förbättring under observationstiden, fanns det inget ursprungligt effektmått att studera effekten på.På så sätt synes den ursprungligt antagna biologiska grunden vara svag för de kliniska studier som genomförts där flera hundra patienter inkluderats. Detta synes mig vara en viktig slutsats. Det framförs också i artikeln att begreppet stamcellsbehandling egentligen är missvisande, eftersom endast någon procent av de injicerade eller mobiliserade cellerna är av stamcellskaraktär. Det stora flertalet celler är leukocyter och i andra hand monocyter. Det är naturligtvis inte uteslutet att dessa kan påverka läkningsprocessen efter en hjärtinfarkt.I och med att den biologiska grunden enligt ovan framstår som svag, har det spekulerats kring att en eventuell effekt skulle kunna vara en parakrin effekt, vilket inte är uteslutet med tanke på den kraftiga cellmobilisering som utförts på dessa patienter. Någon övertygande experimentell evidens för detta senare antagande föreligger dock inte. I en subanalys konstaterar Schachinger och medarbetare att i REPAIR-AMI [1] skedde hela förbättringen (P<0,002) i ejektionsfraktion i den grupp av patienter som låg under medianen för ejektionsfraktion vid baslinjen, medan ingen effekt sågs i patientgruppen med ejektionsfraktion över medianen vid baslinjen. Detta fynd sammantaget med att det inte rapporterades någon ökad frekvens av biverkningar med interventionen gör att det inte är uteslutet att vi i framtiden får se studier med optimering av definitionen av relevant patientgrupp, vilken cellfraktion som skall tillföras och kliniskt effektmått.