Företagshälsovården utreds gång på gång, men direktiven varierar över tid. Från ”det är arbetsmiljön som ska vara patienten” (SOU 1983:32) till dagens fokus på individen.
Ska företagshälsvården ägna sig åt vård av enskilda, eller förebygga skada inom hela organisationer? Behövs en lagstiftning om anställdas rätt till företagsvård, och ska i så fall vården subventioneras? Staten har genom åren haft problem med att definiera företagshälsovårdens roll i samhällsbygget.
Det var i samband med den ekonomiska krisen i början av 1990-talet, som företagshälsovården kastades ut på den fria marknaden. Riksdagen avskaffade det statliga bidraget om drygt en miljard kronor 1993. Men det var inte bara ekonomin som svajade. Även klimatet mellan parterna på arbetsmarknaden hade försämrats. När det centrala arbetsmiljöavtalet mellan LO, PTK och SAF (i dag Svenskt Näringsliv) löpte ut 1992 så tackade arbetsgivarparten för sig och drog sig ur samarbetet. Resultatet av förändringarna gav snabbt utslag. På två år, mellan 1992 och1994, tappade företagshälsovården var tionde kund och en fjärdedel av sin personal. Men så här i efterhand verkar de flesta vara överens om att en reform var nödvändig, men att den borde ha genomförts under mer ordnade förhållanden.
– Systemet med 30 procent av budgeten i statsbidrag utan krav på motprestationer var ineffektivt. Men det är inte heller bra när företagshälsovården är helt kommersialiserad, som den är i dag. Det är inte rimligt att arbetsgivaren ska stå för alla kostnader själv, säger Jan Rosén, ordförande i Svenska företagsläkarföreningen och verksam vid försvarsmakten.
Det havererade samarbetet mellan arbetsmarknadens parter lämnade företagshälsovården till marknaden. Det som tidigare avtalsvägen kommit att bli ett obligatorium, företagshälsovård åt alla med kollektivavtal, stod nu arbetsgivare fritt att välja om – och i så fall vilka tjänster – man ville köpa in.
– Vi har i dag en segregerad företagshälsovård, där det kommunalanställda skolköksbiträdet får nöja sig med företagshälsovård motsvarande 300–400 kronor per person och år, medan ingenjören i det teknikintensiva framgångsföretaget kan nyttja tjänster för motsvarande 5 000–6 000, säger Lars Bohlin, senior konsult vid Föreningen Svensk företagshälsovård.
Hårdraget så har företagshälsovården efter omläggningen kommit att få ägna mer tid åt att sälja in tjänster än åt att gå ronder ute på företagen. Företagsläkaren syns allt mer sällan på golvet ute i företagen och organisationerna.
– Det anses i dag för dyrt att ha läkare som ”går rond”, men det är effektivt att ha inbyggd företagshälsovård. Vården fungerar bäst när den bedrivs i en sammanhållen kedja, i en företagsnära primär sjukvård med hälsokontroller där alla känner alla och där man kan uppmuntra till samarbete, säger Jan Rosén.
Vad gäller de senaste aviserade planerna, en stärkt roll för företagshälsovården i kampen mot ohälsotalen, är Jan Rosén en försiktig optimist. Inte minst personalförsörjningen blir en utmaning:
– De flesta av oss företagsläkare går snart i pension, och påfyllningen har varit svag. Det tar lång tid att utbilda sig till företagsläkare. För att gå företagsläkarutbildning krävs att man har en specialistutbildning i botten.
Det är inte bara i Sverige som företagshälsovården förändras. Danmark, Storbritannien, Holland och Frankrike är i gång med olika omvälvande förändringar.
