När Södersjukhuset invigdes 1944, som det största och modernaste sjukhuset i norra Europa, fanns ordningsregler för inlagda patienter. En sådan regel var att patienterna skulle undvika onödigt tal och buller under läkarronderna.
Det berättade Åsa Rundquist, förvaltningschef vid Patientnämnden i Stockholms läns landsting, på symposiet ”Människovärdet i vården”, som leddes av Läkartidningens medicinske chefredaktör Josef Milerad.
– I dag har patienterna mer att säga till om, konstaterade Åsa Rundquist.
Symposiedeltagarna verkade eniga om att detta är positivt för människovärdet, även om Jan Halldin, socialläkare från Stockholm, påpekade att det gäller för människor som kan bestämma. Inte för till exempel förvirrade och dem som inte förstår språket.
Att visa respekt för en människas rätt att bestämma över handlingar och beslut som rör henne själv ingår också i en av de definitioner av människovärde som Niels Lynöe, professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet, presenterade vid symposiet.
– Under 2000-talet har det växt fram en politisk insikt om att äldre är individer och att deras värdighet och självbestämmande måste respekteras, sa Barbro Westerholm, profesor emeritus och riksdagsledamot, fp.
Äldres värdighet i vården är kopplad till självbestämmande, menade Barbro Westerholm, till att få bestämma hur man vill bo, vilken hjälp man behöver och att man bara ska få de läkemedel man har nytta av. Man ska också få vara med och bestämma om döden.
– Ska vi behandla allt vi kan? undrade Barbro Westerholm. Ibland kan livsförlängande insatser överordnas lidandet. Det kanske är tvärtom för den gamla.

Författaren Carl Henning Wijkmark, som var inbjuden till symposiet, var glad över att inläggen präglades av en stram syn på människovärdet.
– På 1970-talet fanns en utilitaristisk syn på människovärdet. Människovärdet var förhandlingsbart, relativt och i vissa fall bruksvärde, sa han.
Även om den synen inte märks i dag, handlade symposiet mycket om ett annat hot mot de delar av människovärdet som rör lika behandling och respekt för människor: ekonomistyrningen.
För samtidigt som patientens inflytande ökat, har ekonomistyrningen i vården också ökat. Jan Halldin menade till och med att personalen i vården de senaste 10–15 åren känt att det viktigaste är att hålla budgeten.
Han refererade till Carl Henning Wijkmark som påpekat att förr var patienten läkarens främsta arbetsgivare, nu är det sjukvårdsapparaten.
Själv fick Jan Halldin erfara det som klinikchef vid beroendekliniken vid Danderyds sjukhus, där han började 1987 och stannade 9 år.
– Det var då den ekonomiska styrningen i vården började på allvar, sa Jan Halldin
Patienten skulle bli kund. Jag och andra klinikchefer fick åka till SAS och Ikea och studera deras affärsmetoder.
Nu är Jan Halldin orolig över Vårdval Stockholm: ”det värsta som hänt de senaste 4–5 decennierna”.
– I Vårdval Stockholm blir det vårdefterfrågan som styr, inte vårdbehov, och produktivitet, inte effektivitet, som ersätts, sa Jan Halldin.
– Det är stor risk att patienter med lätta vårdbehov prioriteras och att utsatta patienter med sammansatt vårdbehov prioriteras bort.
Thomas Flodin, ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, och ordförande i Stockholms läkarförening, delade oron över Vårdval Stockholm.
– Inte minst för att det sker utan eftertanke och samråd med vårdpersonal och patientföreningar.
Carl Henning Wijkmark påpekade att lojaliteten med arbetsgivaren blir ett ännu större problem när vården privatiseras, eftersom yttrandefriheten inskränks då.
– Det är också ett hot mot patienten, vars talan inte kan föras i allmän debatt utan att man blir avskedad, sa Carl Henning Wijkmark.
Chefskontrakt var ett av de etiska dilemman för läkare som Thomas Flodin gav exempel på. För vem ska man vara lojal mot, patienten eller organisationen?
– Kan man alls vara chef och läkare och fortfarande vara lojal mot de etiska reglerna undrade Thomas Flodin.

Symposiet avslutades med att Lars Nevander, barnpsykiater i Lund och ledamot i Läkarförbundets centralstyrelse, från åhörarplats tog upp det internationella perspektivet.
– På den internationella arenan vet vi att det inte går att få lika behandling, speciellt inte i utvecklingsländerna, sa Lars Nevander.
Niels Lynöe underströk med ett exempel: i Burkina Faso har man sagt att man inte har råd med onkologi.