Andelen höftproteser som sitter stabilt efter 15 år ligger på 90 procent i genomsnitt. Men på yngre och aktiva patienter under 50 år är andelen under 70 procent. För att komma åt detta har flera nya metoder för att sätta in höftproteser tagits fram.
På riksstämman hölls ett symposium där de fem ortopederna i panelen tillsammans gjort en bedömning av nymodigheterna inom höftproteskirurgin.
Många av metoderna ser lovande ut, men måste tas med en nypa salt innan det finns långtidsresultat och vetenskapliga studier, var slutsatsen.
– De bör helst prövas inom ramen för kontrollerade studier, sa Nils Hailer, överläkare vid protessektionen, Akademiska sjukhuset, Uppsala, när han presenterade panelens rekommendationer på en presskonferens.
Panelens slutsatser:
Ocementerat eller cementerat?
• Protesstam: Förbättrad protesdesign som infördes i början av 1990-talet har lett till längre hållfasthet.
• Särskilt bland patienter under 50 år opererade från 1992 och framåt är resultaten bättre med ocementerad stam än med cementerad.
• Ledskål: Fortfarande leder en cementerad ledskål hos de yngre patienterna till färre omoperationer.
Minimalinvasiv proteskirurgi
• Det finns flera minimalinvasiva tekniker, där alla har specifika för- och nackdelar.
• Kortare vårdtider, mindre ärr och mindre smärta är möjliga fördelar.
• De tekniska svårigheterna vid minisnitt kan vara stora, särskilt i början.
• För små snitt kan äventyra en optimal insättning av protesen.
Ytersättning
• Ytersättning fungerar i medellångt tidsperspektiv, 5 år, hos unga patienter, men långtidsresultat saknas.
• Hos kvinnor över 55 år och män över 65 år är resultaten sannolikt otillfredsställande.
•Fortsatt återhållsamhet och försiktighet rekommenderas, särskilt i högre åldersgrupper.
Ledyta
• Ny plast har hittills uppvisat goda resultat och är sannolikt framtidens ledyta.
• Metall mot metall är enda alternativet vid ytersättning men ska i övrigt användas försiktigt.
• Olika metalljoner ökar markant i kroppen efter metall mot metall-protes, men man vet ännu inte om detta medför risker för patienten.
• Keramik är bra avseende sina slitageegenskaper, men en rad svårigheter gör att det inte rekommenderas som standardmetod.
Panelen bestod, förutom av Nils Hailer, av Johan Kärrholm, ortopedkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Arne Lundberg, enheten för ortopedi, Karolinska institutet, och ortopedkirurgiska kliniken, Lasarettet i Visby, André Stark, ortopedkliniken, Karolinska Universietssjukhuset, och Per Wretenberg, ortopedkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset.
