Måste avtal gällande kliniska läkemedelsprövningar skrivas om och regleras mer i detalj? Eller är tvivelaktigheter i klinikers användning av överskott från läkemedelsbolagens betalning ett resultat av okunnighet? I vilken utsträckning kan enskilda landsting ”konfiskera” klinikers eventuella överskott från forskning och låta det försvinna in i helt andra budgetar?

Sveriges Radios och Ekoredaktionens rapportering om hur vissa kliniker och landsting har använt överskott från kliniska prövningar, det vill säga pengar från industrin, har väckt både stor uppmärksamhet och många frågor.
— Därför är det bra om huvudmännen och industrin sätter sig ner och går igenom avtalen, säger Hans Hjelmqvist, ordförande i Läkarförbundets delegation för utbildning och forskning.

Fokus i etikdiskussioner och överenskommelser mellan Läkemedelsindustriföreningen, Sveriges Kommuner och Landsting samt Läkarförbundet har gällt individuell läkarnivå, menar han. De avgöranden som sker på verksamhets- och klinikchefsnivå kan möjligen, enligt Hjelmqvist, ha uppfattats som mer tolkningsbara. Samtidigt tror Hjelmqvist, precis som Richard Bergström, vd för LIF, att majoriteten har klart för sig att överskotten ska användas till forskning och/eller fortbildning.
— Om det blir pengar över är det rimligt att de också används till en middag för dem som har arbetat med försöket. Man kan också åka på en kongress, där man kan lära sig mera, relaterat till försöket. Och det är viktigt att skilja sådana middagar och kongressresor från de avarter som Eko-redaktionen rapporterar om, säger Hans Hjelmqvist.
— Kontrakt med läkemedelsindustrin innebär pengar på ett visst konto, det kommer alltid att finnas gråzoner i svårigheter att avgöra vad som är sjukvård och vad som ingår i försöket.

En klinik vid psykiatrienheten vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge nämndes som exempel i Ekots rapportering, vilket verksamhetschefen, professor Nils Lindefors, bland annat uppfattar som orättvist:
— Det är ju tämligen standardiserat när det gäller ekonomisk ersättning och kostnader för sådant som personal, hyra och overhead-kostnader. Och det är helt klart att de pengar som inte går åt uteslutande ska användas till kompetensutveckling och till ändamålsenliga kurser. Problemet när det gäller sådan vidareutbildning är, som vanligt, att det finns för få läkare, att de inte kan vara lediga.

Nils Lindefors säger vidare att han inte känner till den resa till Budapest som nämndes i Ekot.
— Somliga beslut togs innan jag kom hit och när jag precis hade tillträtt (augusti 2006), även om jag naturligtvis får ta ansvar för det också.
— Vi har ett regelverk som tillgodoser med råge. Det går ju olika snabbt att få regelverk att slå igenom på olika nivåer, kanske finns det de som exempelvis inte vet att inte ens ett glas vin godkänns som representation.

Richard Bergström, LIF, menar att det kan finnas brister i pedagogiken kring de avtal som finns. Han har efter Ekots rapportering fått frågor från journalister som ställt sig helt frågande till att industrin alls får sponsra sådant som läkares fortbildning. Han menar att det kan finnas behov av att LIF och Läkarförbundet skriver en gemensam, klargörande artikel.
— Min upprördhet över det som framkommit handlar bland annat om att det, att när man som jag trott att samarbetet fungerar korrekt och genomskinligt, så framkommer sådant som innebär risk för en antiläkemedelsindustriattityd.

Frågan om hur överskott från läkemedelsprövningar får och bör användas har alltså fått förnyad aktualitet. Inte bara i medierna, utan också i den pågående politiskt initierade översynen och genomgången av klinisk forskning; dels en utredning, dels i delegationen för klinisk forskning, som kommer att ta upp denna fråga på sitt nästa möte, måndag 17 december.