Som alla vet blev det en häftig debatt, inte minst i massmedia, efter tsunamikatastrofen om olika myndigheters agerande, eller snarare brist på agerande, samt katastrofkommissionens betänkande. Det senare tydliggjorde behovet av att se över organisation och ansvarsfördelning på nationell politisk och tjänstemannanivå.
Bland annat detta ledde till ett antal utredningar och rapporter som resulterade i att regeringen den 10 april i år överlämnade en proposition till riksdagen med förslag till en ny lag om katastrofmedicinska insatser i utlandet.
Förslaget är välkommet eftersom det offentliga åtagandet för svenskar i utlandet bör ges en annan innebörd till följd av internationaliseringen. Den offentliga förvaltningens ansvar bör alltså sträcka sig utom Sveriges gränser.
Lagen ger en möjlighet för Sverige att genom landstingen genomföra katastrofmedicinska insatser i utlandet, men ingen skyldighet. I dag är det förbjudet för landstingen att ge sjukvård till svenskar som befinner sig utomlands.

Efter flodvågskatastrofen i Sydostasien i slutet av december 2004 blev det uppenbart att Sveriges beredskap för denna typ av allvarlig händelse inte var tillfredsställande. På nationell nivå hade inblandade myndigheter stora svårigheter att finna sina roller och ansvarsområden varför den katastrofmedicinska insatsen kom att bli väsentligen fördröjd. Av olika skäl uppfattade inte svenska myndigheter omfattningen av katastrofen och mycken tid gick förlorad för att man ville ”skaffa sig en fullständig bild” av förhållandena innan man skred till verket med insatser. Det uppstod ett tillstånd av förvirring och förlamning som ledde till att olika organisationer, företag och privatpersoner började agera på egen hand utan styrning och samordning. Inom det katastrofmedicinska ämnesområdet betonar man att det är av avgörande betydelse att man startar insatsen mycket tidigt efter en händelse, det vill säga fattar beslut som i de flesta fall får bygga på ofullständig eller osäker information. Detta är en av grundpelarna inom katastrofmedicinen ochen självklarhet för alla som är insatta i ämnet och har erfarenhet från insatser i dessa sammanhang.

I Regeringens proposition (prop. 2007/08:138) föreslås en ny lag om katastrofmedicin som en del av svenska insatser utomlands för att stödja utlandsmyndigheten och nödställda vid en allvarlig händelse när många människor med hemvist i Sverige drabbas (stor olycka, katastrof). Hur begreppet ”många människor” ska tolkas är inte definierat utan detta får avgöras i det enskilda fallet. Detta kan naturligtvis vara svårt att bestämma men det är nödvändigt att ha flexibilitet här då ett fixerat antal drabbade människor skulle kunna slå helt fel. Hänsyn måste tas till typ av allvarlig händelse och skadepanorama, ställt i relation till resurserna i det land där händelsen inträffat (Norden, EU, utanför EU, länder med vilka Sverige har sjukvårdsavtal).
Beslut om att inleda katastrofmedicinska insatser utomlands ska enligt propositionen fattas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Socialstyrelsen ska leda och samordna insatserna och får besluta om användandet av landstingens resurser.
Sex uttagna landsting (Västerbotten, Uppsala, Stockholm, Östergötland, Västra Götaland och Skåne) ska, mot ersättning, vara skyldiga att upprätthålla en beredskap för katastrofmedicinska insatser i utlandet. Detta är bra och ger underlag för att säkra tillgången på kvalificerad personal som kan tas ut snabbt när behovet uppstår. Övriga landsting kan ges möjlighet att upprätthålla beredskap.
Det är utomordentligt viktigt när flera landsting ska engageras att ledning och samordning av insatserna sker på nationell nivå. Detta förutsätter dock att där finns utbildade beslutsfattare med tillräcklig kompetens inom det katastrofmedicinska fältet.

Det är också viktigt att de nationella insatsteam (som går under beteckningen traumateam men som rätteligen borde kallas katastrofmedicinska team) som finns utbildade i Socialstyrelsens regi, så gott det går, nyttjas för insatser eftersom de är tränade för detta. Dessutom bör insatsteamen vara på det klara med hur den katastrofmedicinska sjukvårdsledningen är organiserad i Sverige i dag eftersom samma struktur ska gälla på plats i utlandet. Här kan man inse att det krävs återkommande uppdatering och repetitionsutbildningar för att inte förlora kompetens.
Någon strukturerad uppföljning av status hos teamen ute i landstingen har dock inte gjorts eftersom centrala medel inte utgått för detta sedan 2003, då det senaste teamet utbildades. Medlemmarna i teamen kanske har bytt arbetsplats/landsting eller har en annan funktion i dag.
Kanske tidpunkten är den rätta nu att se över denna resurs med tanke på lagförslaget, men också med tanke på att vissa landsting är utsedda att ansvara för beredskapen.

Det kan inte nog understrykas att samtränade team med reell katastrofmedicinsk kompetens utgör en utomordentligt god resurs ställt i relation till hastigt sammansatta grupper som ska fungera tillsammans under pressade förhållanden. Att de enskilda medarbetarna var för sig besitter hög kompetens i sitt ämnesområde är nödvändigt, men inte tillräckligt.

Beslut om katastrofmedicinsk insats kan enligt förslaget fattas vid allvarlig händelse under förutsättning att värdlandets, resebolagens eller försäkringsbolagens resurser är otillräckliga samt att värdlandet godtar en katastrofmedicinsk insats från Sverige.
Det betonas dock i detta sammanhang att den enskilde individen, företaget etc. alltid i första hand har ansvar för att skydda sitt liv och hälsa och att vidta förebyggande åtgärder, till exempel genom att skaffa försäkringar. Detta gäller både inom och utom Sverige.
Det är bra att detta framhävs för att undvika missuppfattningen att staten alltid är skyldig att bistå individer vid inträffade olyckor i utlandet. Inte heller ska insatser ges som bistånd till andra länder, även om omhändertagande av ickesvenskar sker av etiska skäl under en insats.

Slutsatser:

1. Det är positivt med ett förslag till lagändring som ger landstingen befogenhet att bedriva sjukvård utomlands (katastrofmedicinska insatser).
2. Det är bra att den katastrofmedicinska aspekten lyfts fram som den centrala funktion den måste ha vid en insats och inte försvinner i det allmänna krishanteringsbegreppet.
3. Ansvaret hos centrala myndigheter har tydliggjorts och det är viktigt att politiker och tjänstemän på denna nivå utbildas och övas regelbundet för att tillgodogöra sig och bibehålla det katastrofmedicinska tänkesättet.
4. För att upprätthålla kompetensen hos personal och kommande generationer av personal måste utbildning i katastrofmedicin prioriteras i grundutbildningen av läkare och sjuksköterskor vid våra universitet (ämnet har har nedprioriterats eller helt tagits bort vid svenska universitet) samt att den involverade personalen (även myndigheter) ges möjligheter att träna och öva regelbundet vid av Socialstyrelsen godkänd och rekommenderad utbildningsenhet.