Författarna har tittat på 382 individer mellan 25 och 70 år med nyupptäckt typ 2-diabetes från nio olika centra i Kina. Patienterna, som uppvisade ett fasteglukos på mellan 7,0 och 16,7 mmol/l vid diagnos, randomiserades till behandling med insulin eller perorala diabetespreparat. Individer lottade till peroral behandling fick gliklazid om de hade BMI under 25 och metformin om BMI var över 25. De som inte uppnådde metabol kontroll genom sin perorala behandling gavs en kombination av preparaten. Insulin administrerades med endera infusionspump eller multipla dagliga injektioner.

Behandlingen stoppades när metabol kontroll, definierat som kapillärt fasteglukos under 6,1 mmol/l och kapillärt glukos två timmar efter måltid under 8,1 mmol/l, upprätthållits i två veckor. Deltagarna följdes därefter kontinuerligt med kost och motion. Under den första tremånadersperioden undersöktes de varje månad och därefter var tredje månad.

Efter ett år befann sig 42 procent av samtliga studiedeltagare i remission, dvs att man inte vid något tillfälle noterat hyperglykemi (fasteglukos över 7,0 mmol/l eller glukos två timmar efter måltid över 10,0 mmol/l) i samband med uppföljningsundersökningarna. Bland patienter som behandlats med insulin var remission i princip dubbelt så vanlig (51,1 procent ) efter ett år som bland de individer som fått peroral behandling (26,7 procent).

Värt att notera är också att fler patienter uppnådde metabol kontroll i insulingrupperna och på kortare tid än de som fick peroral behandling under den inledande interventionen. För drygt 90 procent av patienterna tog det 7,9 dagar.

Betacellernas funktion analyserades med vad som kallas HOMA B-modellen (homeostasis model assessment of insulin resistance) och akut insulinrespons. Funktionen förbättrades signifikant efter den primära interventionen för samtliga grupper. Efter ett år kvarstod effekten i insulingrupperna, medan funktionen försämrades signifikant för dem som fick peroral behandling. Sammantaget tycks alltså insulinterapi vid diagnos ha en skyddande effekt för betacellernas funktion.

Hyperglykemi i sig tros påverka betacellernas funktion negativt. Orsaken till att betacellerna tycks reagera gynnsamt av insulinterapi skulle kunna vara att cellerna får ”vila” i samband med att insulinet tillförts och att detta gör att de bibehåller sin funktion bättre, skriver Lancet i en kommentar till artikeln.

Resultaten ligger i linje med vad andra studier indikerat; nämligen att snabb insättning av insulin redan vid upptäckt av typ 2-diabetes skulle kunna ha en skyddande effekt på betacellerna och öka sannolikheten för en långvarig remission. Dessa studier har dock, i motsättning till den aktuella, inte jämfört effekten av insulin med den av perorala preparat.

Lancet. 2008;371:1753-10; 1725-6.