Det är det tolfte året som Nationella diabetesregistret, NDR, presenterar sina siffror. I dag har registret uppgifter från 180 000 diabetiker, vilket innebär att 200 000 diabetiker fortfarande står utanför registret. Ett antal kvalitetsmått används i registrets så kallade landstingsindex för att jämföra diabetesvården: andel som uppnått behandlingsmålet HbAIc <6 procent, blodtryck <130/80 mm Hg och totalkolesterol <4,5 mmol/l. Dessutom mäts andel icke-rökare, frekvens av diabetesnefropati och frekvens av fotkontroll. För att komma med i index ska deltagandegraden, andel rapporterade av alla patienter med diabetes i landstinget, vara minst 40 procent.Överst på årets lista hamnar Jönköping, därefter Östergötland och Gävleborg. De sista platserna upptas av Sörmland, Gotland och Örebro. Ofta har de landsting som får goda resultat en hög inrapportering till registret kombinerat med kunskap, intresse och stöd från sjukvårdshuvudmannen, menar registerhållare Soffia Gudbjörnsdottir. Hon arbetar även som diabetesläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. – Ett exempel är Östergötland, som flera år fått höga poäng. Rapporteringen ligger på cirka 85 procent. Landstinget har haft en sköterska som åkt runt och utbildar, alla kliniker kan rapportera online och diabetesvården har en bra organisation och struktur, säger hon.Men i fem landsting, Stockholm, Skåne, Uppsala, Halland och Västmanland, är rapporteringen så låg, mellan 29–35 procent, att de inte ens kommer med i landstingsindex. Allra sämst är Stockholm. Alexandre Wajngot, diabetesläkare i Stockholm och koordinator för registret, anger troliga förklaringar. – Stockholm är svårpåverkat och det pågår omorganisationer. Vårdvalsreformen kan ha bromsat primärvården även om beställarna nu också kräver att man rapporterar ett visst antal till registret. Journalsystem som inte kan tala med registret är en annan förklaring. I Stockholm är det också ont om diabetesansvariga läkare och sköterskor, DAL och DAS, säger han.Antalet registrerade i Stockholm ökar ändå från år till år. Soffia Gudbjörnsdottir är glad över denna trend som pågår i de flesta landsting och att det »sakta men säkert« blir en bättre riskfaktorkontroll i landstingen. Men hon ser det som anmärkningsvärt att det finns stora variationer i behandlingsresultaten mellan landstingen. Skillnaderna är större än vad som kan förklaras med olika befolkningsunderlag. Ett exempel är målet för behandling av blodtryck hos patienterna med diabetesdebut efter 30 år. Bland landstingens medicinkliniker är det som lägst bara 34 procent (Västmanland) av patienterna och som mest 60 procent (Östergötland) som når måluppfyllelsen. Ett annat tydligt exempel är behandlingsmålet för totalkolesterol där resultaten inom primärvården i landet visar på stora skillnader i patientresultat. På Gotland når 32 procent målet och i Skåne 52 procent. – Inom primärvården når bara 50 procent av vårdcentralerna målnivån för kolesterol, säger Björn Eliasson, ordförande för Svensk förening för diabetologi, SFD, samt docent vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. – En orsak kan vara de stora skillnaderna mellan olika regioner i hur man använder sig av blodfettsänkande behandling, i första hand statiner. Det kan bero på kunskap och intresse, att man helt enkelt inte jobbar med detta, säger Eliasson. Han menar att det verkar finnas en oenighet i hur man ser på dessa läkemedel, att tyckanden och lokala terapitraditioner förmodligen styr. Ändå finns svenska och internationella målnivåer och nya behandlingsriktlinjer ska presenteras av Socialstyrelsen 2009.I primärvården i Västra Götalandsregionen når färre kolesterolmålet jämfört med riksgenomsnittet. Där varierar också bruket av lipidsänkande läkemedel mellan vårdcentralerna: på vissa håll får 20 procent av patienterna läkemedlen, på andra håll nästan 80 procent. Stig Attvall, docent vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, tycker att det är en oacceptabel skillnad. – Medelstatinanvändningen i landstingen är låg, man borde komma upp till cirka 60–70 procent. I Västra Götaland har vi haft en kampanj där vi åkt runt till alla diabetesmottagningsläkare på vårdcentraler och medicinkliniker för att göra dem medvetna om behandlingen, vi hoppas att det ger effekt under 2008, säger han. Den stora turbulensen inom primärvården i VG-regionen är en annan förklaring till att få tagit till sig en ny terapi. Till detta kommer bristen på 120 distriktsläkare i regionen.I Stockholms primärvård når däremot många målnivån för kolesterol – och fler använder sig av blodfettsänkande behandling. Tomas Fritz, allmänläkare vid Gustavsbergs vårdcentral på Värmdö samt koordinator för registret, tycker att det finns starka skäl för att behandla med läkemedel även om han gärna talar för förändringar av mat- och motionsvanor. Underbehandling kan enligt honom bero på att det finns en skeptisk inställning inom delar av allmänläkarkåren till polyfarmaci och den ökande utvecklingen att behandla riskfaktorer med läkemedel. – Jag tror att många allmänläkare, och även många patienter, har en ifrågasättande hållning till den omfattande medicinering som ofta blir aktuell vid behandling av typ 2-diabetes.Debatten kring lågkolhydrat- och högfettkost har pågått under året. Förespråkare för kosten har också menat att nyttan av statinbehandling är tveksam. Kan debatten ha påverkat läkare att inte förskriva statiner?
– Nej, jag tror att svenska läkare vet att kolesterolnivåerna bara delvis påverkas av kosten och att värdet av lipidsänkning med statiner är odiskutabel för att minska kardiovaskulär risk för diabetes, säger Björn Eliasson.