Så här en dryg månad efter min examen jobbar jag nu som vik distriktsläkare. Jag har under det senaste året från och till vikarierat på Transplantationscentrum på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det var ett drömvikariat för mig. Jag har alltid varit intresserad av transplantationskirurgi. Jag trivdes mycket bra och gick in 110 procent i arbetet. Stod med på operationer även utanför min ordinarie jourtid, åkte med på organuttag innan jag senare fick åka med som primär- eller hämtjour med erfaren överordnad kollega. Stämningen på avdelningen och i hela teamet var mycket bra, alla var väldigt hjälpsamma och jag kom snabbt in i arbetet. Jag vikarierade heltid ganska länge både under sommaren och senare under året samt gick hämtjourer på helger ibland. Det var ett superintressant jobb.

När jag sedan skulle söka nytt vikariat inför sommaren visste jag ju inte om jag skulle få något. Det var svårt att binda upp sig tidsmässigt och säga när jag kunde jobba.

Min sista kurs på utbildningen var en kurs som hette »individ och samhälle«. I den ingick rättsmedicin, yrkes- och miljömedicin, ledarskap och allmänmedicin. Vi hade 4 veckors primärvårdsplacering. Under denna kurs och av olika anledningar behövde jag vara i Göteborgsområdet. Jag fick genom en överordnad kollega från mitt gamla vikariat på Transplantationscentrum ett tips om en vårdcentral i Bollebygd som har väldigt gott rykte, både gällande vård, organisation och speciellt handledning av läkare under utbildning (grund- AT och ST). Jag tog chansen och ringde upp den ansvariga läkaren. Jag insåg att det eventuellt skulle bli svårt då de redan har mycket studenter. Jag fick ett väldigt gott intryck vid samtalet och jag nämnde även att jag var intresserad av ett vikariat under sommaren. Man får inte vikariera som underläkare inom primärvården innan man är examinerad läkare och därför tror jag att få tänker på vik inom primärvården som ett alternativ även efter examen. Just i dagarna hade jag också varit på intervju för AT på SÄS Borås, som Bollebygds VC tillhör, och detta kanske skulle kunna öka mina chanser, både för placering och vikariat. Läkaren, tillika handledare för studenterna, var väldigt positivt inställd. Hon skulle kontrollera datumen som var aktuella för mig så att de inte skulle krocka med studenterna från Göteborgs Universitet.

Jag fick komma på ett möte med chefen för vårdcentralen och de två ansvariga läkarna. Det visade sig att det skulle fungera och att jag hade tur med datumen. Dessutom tyckte de att det var en bra idé att jag sedan kom och vikarierade över sommaren. Trots att jag inte kunde uppge exakt tid var de väldigt hjälpsamma och jag fick anställning till dess att min eventuella AT skulle börja. Tyvärr ska jag nu börja min AT i Borås redan den 28/7 och det gjorde att min tid som vik läkare bara blir drygt 4 veckor. Tack vare att jag hade 4×4 dagars »inskolning« som kandidat under min placering tyckte de att det kunde fungera ändå.

I början var det svårt att komma ifrån »slutenvårdstänkandet«. Där jag vikarierat tidigare är ju alla redan utredda och klara. Här på vårdcentralen kan vem som helst söka vård. Dödssjuk eller väsentligen frisk med botbar åkomma. Det kändes nästan lite skrämmande i början. Efter någon vecka på kandidatplaceringen adapterade jag mig till »primärvårdstänkandet«, där man dels är styrd av tid på ett annat sätt och därför måste lära sig att fokusera på det aktuella problemet, dels ska skaffa sig en helhetsbild av vem det är man har framför sig. Att remittera in akut eller inte kan vara ett svårt val för en nykläckt läkare. För att inte tala om att hålla alla ämnen i färskt minne och tänka på alla möjliga diffdiagnoser.

Då fick jag dra mig till minnes konsultationskunskapskursen. De tre F:en: Farhågor, Föreställningar och Förväntningar (eller nio som de faktiskt är) [1]. Plötsligt trillade polletten ner och jag insåg vilken hjälp man har av dessa för att fokusera på patientens aktuella problem när han/hon söker i primärvården. När jag gick den kursen ska jag erkänna att jag tyckte att det var lite flummigt. Tänkte att det var någon käck pedagog som tänkt till lite extra och sedan skulle detta plötsligt läras ut på läkarutbildningen. Men vilken hjälp jag har haft av dem! Och av en helt otroligt kompetent handledare. Jag har verkligen hittat en person som jag ser som en verklig förebild. Jag har tidigare bloggat om vikten av god handledning och detta är verkligen värt att tas upp igen. Utan alla er engagerade handledare skulle vår utbildning inte vara vad den är i dag. Ett stort tack till er alla! Speciellt till dig, Gunilla!

Jag har tidigare nämnt i bloggen att det numera finns s k primärvårds-AT, men man kanske ska börja med en lightversion genom att lägga om nuvarande upplägget av AT?
Jag tror att det skulle finnas mycket att vinna på att lägga om så att man har primärvårdsplaceringen först. Kanske 3 månader först, så att man hinner komma in lite i det hela, och sedan slutenvårdsplaceringarna för att sedan gå tillbaka till primärvården igen de sista 3 månaderna? Jag vet att det har prövats i Östergötland bland annat att börja med en månad inom primärvården. Hur har det fungerat? Finns det någon som vill berätta om den erfarenheten? Är det för kort tid så att man inte riktigt hinner komma in i det hela innan man ska sluta? Är det en bra start? Ska man rent av gå ännu längre och lägga hela primärvårdsplaceringen i början av AT? Jag tror personligen att det finns mycket att vinna på detta då de flesta läkarstudenter har vikarierat inom slutenvården och dessutom gått där som kandidater länge. Man har en god inblick i vad som händer på sjukhusen, men primärvården är ju den som patienten faktiskt söker till först. Det är där den största andelen patienter strömmar igenom. Vore det då inte viktigt att få en god inblick i detta också och förberedas för att ibland ta snabba beslut om patienter som inte behöver remitteras in till sjukhus? Kanske behöver man som ung läkare öva på detta tidigt? På ett akutintag handlar det mer om att lägga in eller inte lägga in men i primärvården kan man faktiskt också använda sig av den ibland effektiva »behandlingen« aktiv exspektans. Det kan vara guld värt och spara många akutbesök och på så sätt få ner väntetiden på akutintagen. Då menar jag förstås inte att man ska förlänga tiden till att ställa diagnos och på så sätt orsaka patienten skada och lidande genom att fördröja handläggningstiden. Jag tror att det skulle vara en god idé att pröva primärvårdsplaceringen i början av AT, i alla fall 3 månader. Dessutom tror jag att det skulle kunna få fler unga läkare att få upp ögonen för denna väldigt varierande och spännande specialitet. Här kan verkligen vem som helst söka vård. Vem vet, det kanske skulle lösa problemet med att det saknas så många specialister i allmänmedicin? Vad tycker du?
(Och till sist, kom ihåg att detta trots allt är skrivet av tjejen som alltid haft siktet inställt på kirurgi, kirurgi, kirurgi …)

Referens: [1]
Wingren M, Haffling AC, Beckman A, Håkansson A. Utbildningen av handledare fördjupar undervisningen i samtalsmetodik. Ökad tonvikt på allmänmedicinen. Läkartidningen. 2007;104:1230-3.

Kognitiva sjukdomar försummas på läkarutbildningen

2008-06-02

Nu när grundutbildningen för mig leder mot sitt slut kan jag inte låta bli att bli lite sentimental. Varje promenad upp mot »blocket« eller BMC (Biomedicinskt centrum) genom ett grönskande Lundagård gör mig nostalgisk. Det är vackert.
Jag kommer ihåg den första gången jag gick där, höstterminen 2002, då jag började min utbildning, om än bara för att sluta 48 timmar senare … Det är en annan historia.
Jag ska i stället se tillbaka på utbildningen ur ett mindre, personligt perspektiv. Inför stundande AT kommer det upp frågor inom vissa områden som inte belysts så mycket som de kanske borde under utbildningen. Ett sådant område är kognitiva sjukdomar.

Alla kommer vi att hamna i följande situation: Man är AT-läkare på en vårdcentral och in kommer gamla tant Agda i sällskap med sin dotter Astrid. Astrid tycker att mamma börjar bli glömsk. Då är frågan: Är det normalt åldrande eller lindrig kognitiv svikt? Kan du hjälpa Agda? Att utreda eller inte utreda? Handen på hjärtat: Vet du indikationen?

Under grundutbildningen ägnas mycket lite tid åt såväl geriatriska sjukdomar i allmänhet som kognitiva sjukdomar i synnerhet. Vi hade enbart en föreläsning om kognitiv svikt. Under AT förväntas vi kunna handlägga fall av typen som beskrivits ovan.
Medellivslängden blir längre och längre, och därmed blir populationen av människor som lever med kognitiva sjukdomar större och större. I Sverige finns i dag ca 150 000 patienter med diagnosen demens, 120 000 patienter lever med Alzheimers sjukdom, 90 000 med lindrig till medelsvår Alzheimers sjukdom och ca 100 000 med lindrig kognitiv svikt (MCI). Kostnaderna för demensvården i Sverige uppgår till ca 40 miljarder kronor, enligt Bengt Winblad, professor och överläkare vid Neurotec-institutionen, Karolinska institutet. Det är lika mycket som hjärt– kärlsjukvården och cancersjukvården tillsammans! Varför ägnas då detta ämnesområde så lite tid på läkarutbildningen?

Som ovan nämnda data visar är detta en växande och kostsam patientgrupp. Demens är en av de stora folksjukdomarna. Forskningen går snabbt framåt, och sjukvården skulle besparas stora kostnader om effektiv bromsmedicinering kom fram. Viktigast av allt, det skulle förbättra livskvaliteten för hundratusentals patienter och deras anhöriga.
Det är en ständig fråga hur vi ska få plats med undervisning i alla nödvändiga ämnen på läkarutbildningen. Jag tycker att de kognitiva sjukdomarna borde få större plats, en eftermiddags föreläsning är inte acceptabelt.

Den allmänna kunskapen om demenssjukdomar hos läkare bör öka. På så sätt kan vi handlägga de patienter som lider av kognitiv svikt på ett riktigt och bra sätt.

Är det kanske dags att utöka utbildningen till de sex år som är standard i övriga Europa? Eller är det bara önsketänkande från min sida för att få gå genom Lundagård ytterligare en termin?

Examensarbetet − ett nödvändigt ont eller första steget mot Nobelpriset?

2008-05-14

Någon gång under grundutbildningen till läkare ingår ett vetenskapligt arbete. På de flesta studieorter ligger det på termin 10 eller 11. Det har fram till nu varit 10 veckor långt. Enligt den nya svenska Hhögskoleförordningen skall läkarutbildningen innehålla minst 20 veckor vetenskapligt arbete [1]. På vissa universitet kommer det till och med att bli fler.
Vid Lunds universitet är examensarbetet förlagt till termin 11, och jag har precis klarat av mitt. Jag vet många kursare som blev lite svettiga och stressade redan då vi fick informationen på termin 9 om det kommande examensarbetet. I julas mötte jag sönderstressade äldrekursare som tillbringade dag och natt med att febrilt justera den sista knorren på arbetet. Då får man prioritera bort det mesta, mat och sömn till exempel. Socialt umgänge finns inte ens på kartan …
All denna stress över arbetet, och ändå får man kanske inte ens några vettiga resultat! Man kanske motvilligt valt ett projekt bara för att få det ur världen och är ”sådär” intresserad av forskning. Skall det vara obligatoriskt med ett vetenskapligt arbete under läkarutbildningen? Är det slöseri med tid som vi borde använda till kliniska placeringar i stället? Vad tycker du?
Personligen ser jag det som ett gyllene tillfälle att få ett smakprov på den medicinska forskarvärlden. Enligt en rapport från regeringen i februari 2008 [2] är 80 procent av den forskarutbildade läkarkåren över 45 år! Medelåldern för disputation är 41 år. Det finns alltså anledning att oroa sig för framtiden.
Universiteten jobbar med rekryteringen av forskare på olika sätt på de olika studieorterna. I Göteborg har man t ex ett ”amanuensprogram” som är framgångsrikt.
Eftersom examensarbetet är obligatoriskt borde det utnyttjas bättre som källa för rekrytering. Det är ett utmärkt tillfälle att fånga upp studenter som visar intresse för forskning. Här kan man locka och uppmuntra dem som kanske inte själva tänkt på en forskarkarriär. Med fler motiverade handledare som inser vilken rekryteringspotential det medicinska examensarbetet har skulle det säkert bli många fler forskningsengagerade studenter.
Inte nog med att många tycker att det är roligt, det gör mycket för självförtroendet om man får beröm för sin insats. Handledarna borde också uppmuntra fler studenter till att sikta på publikation eller kanske presentera arbetet som en poster på en kongress. Det är ju också en morot och inte minst en merit inför AT. Det kan även finnas goda chanser att fortsätta som doktorand och så småningom till disputation.
Engagerade och entusiastiska handledare kan få den minst forskningsintresserade student att få upp ögonen för forskningens förtrollade värld. Och vem vet, de kanske rekryterar en blivande Nobelpristagare!
[1] Högskoleförordningen 1993:100.
[2] http://www.regeringen.se/sb/d/10005/a/97905.

Ledarskapsutbildning åt läkarstudenterna!

2008-04-23
SYLF har under 2007 satt upp riktlinjer för ST-utbildning med inriktning på ledarskap. Den riktar sig främst till dem som vill satsa på chefskap och ska motivera fler unga läkare att axla chefsrollen. På flera håll i landet har man nu ledar-ST-block.
Men även om man inte väljer att bli chef är man som läkare en ledare, både mot patienter och mot andra yrkeskategorier inom vården. Därför borde ledarskap vara ett mer prioriterat ämne på läkarutbildningen.
MSF har under de senaste åren lyft fram ledarskap på läkarutbildningen som en viktig fråga. Man anordnar till och med en ledarskapskurs som är öppen för alla medlemmar. SLF och chefsföreningen bidrar med pengar så att deltagare bara behöver betala en mindre summa. Kursen är mycket populär, vilket vittnar om behovet. Tyvärr finns bara ett begränsat antal platser.
Jag har själv under den senaste veckan genomgått en ledarskapskurs som ingår i termin 11 på Lunds Universitet. Den var väldigt givande. Det är många situationer som man måste kunna hantera professionellt när man kommer ut i arbetslivet. Som ung, nyutbildad läkare har man redan fullt upp med att försöka komma ihåg alla viktiga fakta som man lärt sig under utbildningen. Därutöver förväntas man leda ronder, förhålla sig till annan vårdpersonal och kanske hantera knepiga situationer på arbetsplatsen. Det är inte helt lätt ibland. Hur ska man förhålla sig till sjuksköterskorna till exempel? Som ung, grön läkare kan det vara svårt att bestämma över äldre, erfarna sköterskor. Eller så kanske man i sin iver att bli omtyckt går över till att »kompisprata« i stället.
Under utbildningen har vi haft enstaka dagar med ledarskap, men först nu på termin 11 en sammanhängande vecka. Sådana borde finnas vid ett flertal tillfällen under grundutbildningen och även följas upp under AT. Kanske kan man ha några dagar tidigt under utbildningen och sedan en vecka på termin 9 eller 10, innan man skall ut och vikariera. Denna vecka skulle kunna följas upp av ytterligare någon dag där man samtalar om erfarenheter från ett vikariat.
Hur som helst tror jag att man skulle känna sig mer förberedd inför ledarrollen om man fått mer undervisning och tid att diskutera och reflektera kring ledarrollen under grundutbildningen. Detta borde vara lika självklart och prioriterat som den rent medicinska utbildningen.

Varken jämställda eller rättvisa löner …

2008-04-16
Nyligen publicerade Läkartidningen 2007 års lönestatistik. Ingen munter läsning.
De kvinnliga läkarnas löner ökade i genomsnitt 2,7 procent. Männens löner steg med 3,1 procent. Män tjänar också i snitt 5 700 kr mer än kvinnliga kollegor.
Vi i Sverige brukar ofta tala om att vi bor i ett av världens mest jämställda länder. Men varför får vi då inte lika lön för lika arbete? Är vi kvinnor sämre på att löneförhandla? Vågar vi inte framhäva våra starka sidor på samma sätt som männen? Vi har ett ansvar inte bara för oss själva utan för hela kåren att förhandla om vår lön.
Samma lönestatistik har jämfört olika läkargruppers löner, och AT-läkarnas har stigit med 2,3 procent under 2007. Det kan jämföras med konsumentprisindex, som ökade med 2,2 procent mellan åren 2006 och 2007. Detta innebär att AT-läkarlönen näst intill har stått stilla.
Då det råder en begränsad arbetsmarknad för AT-läkare är det inte lätt att ställa krav, och många vågar nog inte förhandla upp sin lön. De attraktiva sjukhusen har kanske 50 sökande på 10 block. Själv har jag som blivande AT-läkare just genomfört min första löneförhandling. Eftersom jag redan hade tackat ja till blocket, dock inte skriftligt, hade jag inte mycket att sätta emot. Jag lyckades dock få upp lönen ett antal hundralappar, bl a genom att hänvisa till att jag arbetat extra inom vården på sommarloven. Dessutom har jag forskat lite och sedan vikarierat som läkare.
AT-läkare har sedan 2004 haft möjlighet att förhandla om sin lön individuellt, men trots detta finns minimilönen kvar. Jag tror att det skulle finnas ett värde i att ta bort den helt och hållet. Är inte detta något att fundera på inför 2010 års avtalsrörelse? Fram för ett nytt lönesystem för AT-läkare där man helt och hållet slopar minimilönen och var och en får förhandla om sin lön individuellt! Vad tycker du? Har du några löneförhandlingstips? Egna erfarenheter från löneförhandling?
Jag vill också passa på att önska Yosef Tyson, som nyligen valdes till ny ordförande för MSF vid fullmäktigemötet i Umeå, och hans nya styrelse lycka till.

Påtvingat vikariat före AT – ett förhalande av legitimation

2008-04-02

På sina håll måste man ha jobbat som läkare innan man kan slutföra utbildningen som läkare. Märkligt.
Jag har just sökt AT och har därför extra mycket satt mig in i förutsättningarna. AT och godkänt AT-prov ska leda till legitimation och rätt att påbörja specialistutbildning.
Landstingen erbjuder innehållsmässigt i princip samma typ av block. De flesta är 21 månader, alltså längre än de 18 månader som är minimum enligt Förordningen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (SFS 1998:1513).
Men att få AT på universitetssjukhus kräver oftast att man vikarierat som underläkare. Och sådana vikariat kan vara svåra att få, till exempel i Stockholm, om man inte är examinerad. Varför skulle ett vikariat efter termin 9 eller 10 vara mindre värt än ett bara några månader senare?
Att många sjukhus alls kräver erfarenhet av läkarjobb före AT är ett större problem.
Det förlänger utbildning och tiden till legitimation. Och gynnar det egentligen patientsäkerheten? AT är förmodligen en mer organiserad introduktion till den kliniska verksamheten än ett underläkarvikariat.
I andra länder i Europa är läkarutbildningen som standard sex år lång. I Sverige är den drygt sju år, eftersom den inkluderar AT. Med vikariat före AT kan tiden fram till legitimation förlängas ytterligare något år.
Varför inte ge alla studenter som vill möjligheten att påbörja AT i anslutning till examen genom att utöka antalet block? De som vill vikariera före AT kan gärna få göra det, men ingen bör tvingas till det. Det gagnar varken studenten eller samhället, precis som Heidi Stensmyren, ordförande för Sylf, påpekar i en ledarartikel i Läkartidningen nr 9/2008.
Hon kritiserar även det som kallas ”primärvårds-AT”, som ett mindre bra sätt att försöka lösa problemet med bristen på specialister i allmänmedicin. Själv kan jag se både för- och nackdelar.
För dem som är intresserade av allmänmedicin kan blocket – som innehåller extra tjänstgöring i primärvården – ge en god inblick i vad specialiteten innebär. Men de extra månaderna borde få tillgodoräknas för den som går vidare med ST i allmänmedicin. Det får man inte i dag.
Vi har redan ”forskar-AT”, som ger läkarstudenter möjlighet att kombinera AT med forskning. Det förhalar också legitimationen. Men jag har inte hört någon opponera sig mot detta. Tvärtom verkar det finnas en mycket positiv inställning.
Sylf ställer sig negativt till dessa typer av ”special-AT”. Jag kan se vissa fördelar.
Kommer vi i framtiden att få fler typer av AT? Hur skulle det påverka vägen till legitimation? Ska vi ha samma AT för alla eller specialiserade typer där man kan kombinera med sina respektive intressen? Vad tycker du?

PS. Studentredaktionen är naturligtvis på plats under AT-stämman. Hör av dig med synpunkter på studentsidorna! Eller skriv en kommentar här på nätet!