Redan en begränsad användning av kärnvapen skulle få globala klimateffekter med allvarliga konsekvenser för människors liv och hälsa. Med nya datasimuleringsmodeller har man kunnat visa fler mekanismer för kärnvapnens ödeläggande förmåga. Om data från dessa beräkningar och simuleringar stämmer, sätts dagens kärnvapensituation och dess möjliga effekter för folkhälsan delvis i nytt ljus.

Klimateffekter
På åttiotalet pågick en levande debatt om begreppet »atomvinter«. Termen syftade på det mörker och den temperatursänkning som skulle bli följden av ett stort kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen. Redan då visste man att massiva bränder till följd av ett stort kärnvapenkrig skulle medföra att sotpartiklar spred sig i atmosfären och skulle hindra solens värmande strålar att nå jorden, och därmed orsaka mörker, kyla, missväxt och massvält. Det skulle räcka med att en liten andel av kärnvapenarsenalen användes, det avgörande var att en stor del av städerna i USA och Sovjetunionen brann [1].
Enligt professor Alan Robock, klimatforskare vid Massachusetts Institute of Technology, har kunskapen inom den klimatologiska forskningen utvecklats avsevärt sedan åttiotalet, delvis som en följd av klimatdebatten [2].
Likaså har möjligheterna att göra datasimuleringar av komplicerade skeenden utvecklats. De data som Robock presenterar baserar sig på simuleringar av ett scenario där två länder under en begränsad tid detonerar sammanlagt 100 sprängladdningar av Hiroshimastorlek mot storstadsområden. Det motsvarar vad som skulle kunna hända t ex i en konflikt mellan Indien och Pakistan och handlar om mindre än en procent av världens totala kärnvapenarsenaler. Följden skulle bli omfattande bränder och bildande av enorma mängder sotpartiklar.
Enligt Robock kommer en stor del av sotpartiklarna att lyftas upp till stratosfären, vilket man tidigare inte räknat med, och därmed få längre tid på sig att påverka klimatet. Förekomsten av sotpartiklar minskar infallet av solstrålar, och därmed ljus och värme, till jorden. Resultatet blir en kraftfull temperatursänkning, under de första åren i genomsnitt -1,25 °C och efter tio år -0,5°C. Effekten på klimatet kvarstår mer än ett decennium, dvs betydligt längre än vad som förmodats i äldre rapporter. Temperaturförändringarna blir störst över land; nedkylningen över Nordamerika och Eurasien antas bli flera grader.

Den nedkylning som simuleringarna påvisar är nästan dubbelt så stor som det senaste århundradets växthuseffekt. Jordbruket skulle påverkas av att flera klimatfaktorer förändras, t ex nederbörd, temperatur och solbelysning.
Enligt Robocks beräkningar skulle odlingssäsongen i Sverige, räknat som frostfria dagar, under det första året efter ett »begränsat« kärnvapenkrig i Indien-Pakistan minska med tio. Missväxten blir global och inte lokal; antalet frostfria dagar som förloras under första året varierar på de flesta ställen mellan tio och trettio.
Robocks slutsats beträffande sotmoln och klimateffekter stöds av Mills och medarbetare i en nyare artikel publicerad i PNAS i april 2008 [3].
Mills lyfter därtill in de konsekvenser som ett kärnvapenkrig på motsvarande 100 Hiroshimabomber i ett tätbefolkat område som Indien–Pakistan skulle ha på det ozonlager som skyddar biosfären mot alltför omfattande skadlig UV-strålning. Enligt Mills skulle ett regionalt kärnvapenkrig resultera i omfattande ozonhål. Mills menar att dessa ozonhål under de fem första åren efter detonationerna skulle bli mycket omfattande. Resultatet av detta skulle bli att mer UV-strålning når hela ekosystemet med bl a DNA-skador som följd.

Hälsoeffekter
Först kommer de lokala effekterna av en kärnvapendetonation. Effekter av bränder, strålning, tryckvåg, orkanvindar och flygande föremål enskilt och i kombination är väl kända. Antalet döda skulle räknas i miljoner om detta ägde rum i storstäder i en tätbefolkad region som Indien–Pakistan.
Panik, massflykt, sönderfallen infrastruktur och lokal civilisationskollaps skulle skörda ytterligare dödsoffer.
Politisk oro kan sprida sig regionalt och globalt.
Den minskade solinstrålningen, den sänkta temperaturen och den förkortade odlingssäsongen kommer att medföra ett drastiskt produktionsbortfall och därmed en globalt minskad mattillgång under många år.
Världens samlade reserver av spannmål i augusti 2007 uppges vara 322 miljoner ton, vilket motsvarar 49 dagars förbrukning. 800 miljoner människor på jorden beräknas redan i dag ha tillgång till färre kalorier per dag än de behöver. Vad ett drastiskt fall i jordbruksproduktion skulle innebära kan vi endast spekulera i, men enligt dr Ira Helfand [4], akutmedicinare i Northampton Massachusetts, kommer de som redan nu lever med energibrist att ha minst chans att klara denna omställning.
Helfand anför tre historiska exempel på svält, två av dem orsakade av vulkanutbrott: dels Tamora 1815 och dels en svältperiod som inträffade mellan 536 och 545 orsakad av ett vulkanutbrott mellan Java och Sumatra.
Dessutom hämtar han erfarenheter från den bengaliska svälten 1943. I alla tre fallen gäller att svälten följts av epidemier som ytterligare skördat offer.
I fallet med 1943 års svält förvärrades den av hamstring till följd av krig i risexporterande områden. Enligt Helfand kan vi förvänta oss att spannmålspriserna stiger i anslutning till hot om utebliven skörd eller stoppad handel. Dessutom är odlingssystem som redan drabbats av instabilitet orsakad av klimatförändringar pga växthuseffekten extra känsliga för ytterligare katastrofer. Och slutligen används en del av världens spannmål i dag till drivmedel i syfte att minska oljeberoendet, en strävan som kan antas bli ännu större i politiskt oroliga tider.
Vidare påpekar Helfand att vi inte heller får glömma bort att omfattande svält i sig kan förväntas framkalla hungerupplopp, inbördeskrig och eskalerande konflikter.
Ovanstående illustrerar alltför tydligt WHO:s uttalande från 1983 att »kärnvapen utgör det största direkta hotet mot mänsklighetens hälsa«.