Året var 1981. Relationerna mellan USA och Sovjetunionen präglades av misstänksamhet och fruktan. En kall fred upprätthölls genom MAD, alltså avskräckning genom säkerställd ömsesidig förstörelse. En amerikansk och en sovjetisk kardiolog, Bernard Lown och Jevgenij Tjasov, hade under flera år samarbetat i frågor rörande förebyggande av hjärtinfarkt. De hade funnit att problemen var likartade, oberoende av de politiska systemen. Lown var sedan länge engagerad i frågor rörande konsekvenserna av kärnvapenkrig och hade skrivit artiklar om följderna av en kärnvapenattack mot en amerikansk storstad. I ett berömt sammanträffande i en hotellhiss diskuterade Lown och Tjasov kärnvapenhotet. De var överens om att detta var ett gemensamt problem. Endast i samarbete kunde faran avlägsnas. Men människor hade inte tillräckliga kunskaper om kärnvapenkrigets verkliga innebörd – man visste inte att det kunde innebära att hela den mänskliga civilisationen förintades. Att informera om detta hot mot människors hälsa och överlevnad måste vara en uppgift för läkare, menade Tjasov och Lown. År 1981 bildades föreningen International Physicians for the Prevention of Nuclear War, IPPNW.

Nobels fredspris
IPPNW etablerades snabbt i många länder, till slut ett sextiotal, och blev välkänt. Särskilt påtaglig var föreningens framgång i Sovjetunionen. Läkare från USA framträdde tillsammans med sovjetiska läkare i de viktigaste nationella TV-programmen med sitt budskap:
Det finns inget skydd i kärnvapenkriget och inga medicinska åtgärder är meningsfulla, förebyggande arbete är det enda som kan göras. Jag fick personligen i Sovjet vid den tiden vittnesbörd om att detta budskap – vilket gick helt emot den officiella inställningen – hade spritt sig.
I många länder i Europa blev föreningen också mycket aktiv. År 1985 fick vi Nobels fredspris för vårt arbete med att informera om kärnvapnens medicinska konsekvenser. Världshälsoorganisationen WHO sade tydligt i sina rapporter 1983 och 1987 [1] att kärnvapenkriget var det största hotet mot mänsklighetens hälsa och arbetet mot kärnvapenhotet var en angelägenhet för läkare och medicinsk personal.

Det fanns mycket och mycket viktig medicinsk kunskap att förmedla:
• strålningens effekter
• det omöjliga i att ta hand om de tiotusentals svårt brännskadade som skulle bli följden av en enda kärnvapenexplosion
• flyktingströmmar och epidemier.

Vid diskussioner med civilförsvarets ledning fann vi, såväl i Sverige som i USA, att man omedvetet utgått från att sjukvården skulle fungera efter en nukleär attack! På något magiskt sätt skulle sjukhus och läkare överleva och börja ta hand om de skadade.

Som läkare uppfattades vi som trovärdiga genom vår opartiskhet. I sin bok »Perestrojka« skriver Michail Gorbatjov att läkarrörelsen mot kärnvapen gav honom en ny insikt som var den direkta orsaken till att han, unilateralt, inställde kärnvapenproven under en längre tid. President Reagan såg år 1985 filmen The Day After – som inte producerats av IPPNW, men som i hög grad använde samma information som vi – som kom honom att radikalt ändra uppfattning om kärnvapenkriget. »Ett kärnvapenkrig kan inte vinnas och får aldrig inträffa«, blev hans nya slutsats. När sedan Gorbatjov och Reagan möttes i Reykjavik var man överens om att avskaffa alla kärnvapen före år 2000. Tyvärr lyckades några av Reagans rådgivare omintetgöra överenskommelsen, som för övrigt knappast skulle ha accepterats av de militära ledarna i Sovjet eller USA.

Hotet kvarstår
Situationen i dag är förändrad, men ändock i mycket densamma. De flesta människor tänker inte på att Ryssland och USA fortfarande har tusentals interkontinentala missiler beredda för ögonblicklig avfyrning. Om den amerikanske eller ryske presidenten får beskedet »Vårt land är under attack av missiler« har han 10–15 minuter på sig för att avgöra om larmet är sant eller falskt. En väska med »knappen för kärnvapnens avfyrande« finns alltid i presidentens närhet. Eftersom systemet med omedelbar avfyrningsberedskap fortfarande består har båda sidor tydligen en föreställning om att ett överraskande förintande angrepp från den andra stora kärnvapenmakten är en verklig möjlighet. Den amerikanske och den ryske presidenten, endast dessa två, kan förstöra hela den mänskliga civilisationen, kanske genom ett misstag.

Att denna vår belägenhet under hotet om utrotning diskuteras så litet av journalister eller politiker – är det ett exempel på förnekande, ungefär som när en patient inte vill acceptera sin cancerdiagnos? Jag har inte stött på någon svensk journalist – fast någon måste väl finnas? – som haft ett klart begrepp om hur nära vi var det stora kärnvapenkriget år 1983. Att inte vilja veta – det beror kanske på att man känner sig maktlös?

IPPNW lanserar nu International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN, en förkortning som också kan uttydas »I can abolish nuclear weapons«. SLMK har också producerat ett omfattande material, »Lär om kärnvapen«, användbart både för journalister och för skolor. Kunskap minskar maktlöshet.

Ökad risk för regionalt kärnvapenkrig
Med det kalla krigets slut minskade uppmärksamheten på kärnvapenfrågorna, liksom på IPPNW. Hotet om ett stort kärnvapenkrig har rimligtvis minskat, men faran kan komma att öka igen. Vi vet inte hur stormaktspolitiken i världen ser ut om tjugo år. Om ett nytt kallt krig utvecklar sig, mellan Ryssland och USA eller mellan »väst» och »islam«, vore det bäst om kärnvapnen är avskaffade. Faran ökar för att kärnvapen kommer till användning i regionala konflikter, eller används av terrorister. Vi måste fortsätta att tala om detta, men det har blivit allt svårare att få medial uppmärksamhet. Som exempel kan nämnas att de uppgifter om de globala effekterna av ett regionalt, »litet«, kärnvapenkrig som refereras i Frida Sundbergs artikel Förödande globala hälsoeffekter av ett regionalt kärnvapenkrig har väckt mycket lite uppmärksamhet.

IPPNW har också på sin agenda tagit upp andra frågor än kärnvapen, frågor som på något sätt relaterar till risken för krig, som till exempel den enorma spridningen av handeldvapen i världen och sambandet mellan klimatförändringarna och väpnade konflikter. I flera länder, t ex i USA, heter IPPNW-föreningen Physicians for Social Responsibility, Läkarens sociala ansvar, och dessa föreningar arbetar med många andra problem än kärnvapnens avskaffande.

Den svenska föreningen
Den svenska föreningen inom IPPNW, Svenska läkare mot kärnvapen, SLMK, bildades 1981 en kort tid efter IPPNW. Ett upprop till läkarkåren att gå in i föreningen skrevs under av ett stort antal ledande professorer vid de medicinska fakulteterna. Föreningen fick snart 8 000 medlemmar.

SLMK har minskat sedan 1980-talets storhetstid, men är fortfarande den största ideella föreningen inom läkarkåren med ungefär 3 000 läkare och ett hundratal studenter som medlemmar. Vi har i hög grad inriktat vårt arbete internationellt. SLMK har energiskt stött den ryska föreningen och anordnat ett stort antal seminarier och uppvaktningar av politiker i Ryssland. När några av oss besökte kommandocentralen i Moskva, där man övervakar landets gränser med radar och satelliter, fick vi veta att personalen där arbetade i 24-timmarsskift! Detta ledde till att vi arrangerade seminarier i Moskva och Stockholm om sambandet mellan sömnbrist, misstag och olyckor, uppenbarligen ett viktigt medicinskt problem. I Nepal, Nordkorea [2], Centralasien, Iran m fl länder stöder vi IPPNW-arbetet, särskilt studentarbetet. Vi deltar också som oberoende organisation i många internationella konferenser.

Medicin och politik
Det framgår nog av dessa exempel att vårt arbete ofta går en bit in på politikens område. Detta är oundvikligt. Då är det viktigt att vi hela tiden kommer ihåg, och redovisar, den medicinska bakgrunden till allt vad vi gör. När vi protesterar mot att Storbritannien beslutat att förnya sina kärnvapenmissiler, påminner vi givetvis om att landet därigenom bryter mot sina utfästelser i internationella avtal, men vi bör också tala om hur mycket trygghet som kunde »köpas« om man investerar i sjukvård i stället för i kärnvapen. De indiska läkarna har ofta diskuterat begreppet säkerhet, security. Är det »security« för en kvinna i en indisk by att Indien manifesterar sig som en kärnvapenmakt, eller innebär trygghet snarare tillgång till rent vatten och en hälsovårdscentral i byn?

Vi i IPPNW och SLMK menar att läkare bör engagera sig mot kärnvapenhotet. Detta är det största hotet mot mänsklighetens hälsa i dag, och när man ska informera om detta hot är medicinska kunskaper en stor tillgång. Vår information kan vara av värde för andra samhällsmedborgare som vill engagera sig. Vi måste också informera politikerna, som ofta visar samma förmåga till förnekande som övriga människor.

Ett engagemang behöver inte innebära att man lär sig allt om kärnvapeneffekter, vapenavtal eller strålningseffekter. De flesta medlemmar i SLMK är passiva, betalar sin medlemsavgift och stöder genom sitt medlemskap verksamheten. Att vara passiv medlem är också en aktiv handling.


Vid demonstrationerna »Target X« placeras ett rött X på en central plats i en stad. I diskussioner med förbipasserande ställs frågan: Har du tänkt på vad en atombombsexplosion på denna plats skulle kunna innebära? Här studenter i Nagpur, Indien.



»Nuclear free My cup of tea« är en idé som lanserats av SLMK-studenter. Man bjuder på en kopp te på en populär central plats i en stad och föreslår att besökarna skall diskutera möjligheten till en kärnvapenfri värld nästa gång man dricker te. Här Thomas Silfverberg, Stockholm, tillsammans med borgmästaren i Hiroshima, Tadetoshi Akiba, president för Mayors for Peace.



»Den kärnvapendoktrin som President Putin har deklarerat, att ryska kärnvapnen kan användas som ett vapen bland andra, även mot länder som inte har kärnvapen, strider mot internationella lagar och avtal«. Gunnar Westberg i ryska Duman.