För knappt ett år sedan skrev Lars H Gustafsson en debattartikel i Läkartidningen om vilka lärdomar som kunde dras av den då nyligen inträffade massakern i Jokela i Finland och av tidigare skolmassakrer: i Columbine i USA 1999, i Erfurt i Tyskland 2002, i Minnesota, USA, 2005 och i Virginia, USA, i april 2007. Nu har något liknande hänt igen, i Kauhajoki i Finland.
Mönstret går igen. En ung man med en total känsla av utanförskap begår något som kan ses som ett utvidgat självmord med hämndinslag. Och det finns en rad likheter mellan dåden och vad som föregått dem, enligt Gustafsson.
LT: Går det att identifiera dessa personer och förebygga liknande händelser?
– Inte helt, men man måste göra det man kan. Man måste, så gott det går, förstå det manuskript som de här pojkarna följer. Vi är skyldiga att göra vad som står i vår makt, säger Lars H Gustafsson.
Det finns en rad åtgärder att ta till. Den åtgärdskatalog som han föreslog i artikeln förra året håller, även i relation till den senaste massakern, anser han.
– Det viktigaste är att ha ett mycket nära samarbete med ungdomarna själva. De har en bättre känsla för det här. Vi har mycket att vinna på ett förtroendefullt samarbete mellan ungdomar och vuxna. Det saknas ofta, säger han.
En väl utbyggd och samordnad elevhälsa och skolhälsovård har en nyckelfunktion, anser han.
