– Läkemedelsgenomgångar har blivit något politiker slänger ur sig i debatter när äldre har för många läkemedel, konstaterade Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm inledningsvis vid ett symposium som tog upp både frågan om läkemedelsgenomgångars vara eller icke vara och samverkan mellan läkare och farmaceuter i vården.
Läkemedelsgenomgångar i bemärkelsen att komma i efterhand och städa är helt fel, menade Eva Nilsson Bågenholm och fick medhåll av övriga auditoriet.
– För mig är det självklart att alla patienter ska ha rätt läkemedel i rätt dos under rätt tid, sa Eva Nilsson Bågenholm. Detta är den behandlande läkarens ansvar.
Men förbättringar måste till på flera områden för att vi ska komma dit, konstaterade Eva Nilsson Bågenholm och drog några exempel: Mer forskning om hur läkemedel interagerar behövs, liksom samlad information om patientens läkemedelslista, en gemensam läkemedelsjournal som ska finnas i sjukvården och bättre obunden läkemedelsinformation. Farmaceutens roll i vården, då?
– Farmaceuten vet vad som händer, på molekylär nivå, när man tar olika läkemedel. Den kunskapen kan tas tillvara bättre, sa Cecilia Bernsten, avgående ordförande i Sveriges Farmacevtförbund.
Eva Nilsson Bågenholm menade att farmaceuten kan stötta både läkare och sjuksköterskor, men på ett sådant sätt att både farmaceut och läkare känner att man vet vad som gäller, nämligen att läkaren har ansvaret för behandlingen. Farmaceuten kan också stå för en hel del av den oberoende läkemedelsinformationen. Om farmaceuter också ska informera patienter är det viktigt att det sker i samverkan med läkaren, menade Eva Nilsson Bågenholm. Är man oense får det inte synas inför patienten.
Eva Nilsson Bågenholms slutsats var att farmaceutens roll kan se olika ut inom olika vårdformer och på olika ställen. Ett exempel på hur farmaceuter arbetar i vården presenterades av Ulrika Gillespie, farmaceut vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.
I ett projekt, som började med pilotstudier 2002, ingår 10 apotekare som en del av vårdteamen på både vårdavdelningar och i primärvården i Uppsala. Apotekarna står för information till läkare och gör läkemedelsgenomgångar direkt på avdelningen. När patienterna skrivs ut kan de få träffa ett trehövdat team med läkare, sjuksköterska och apotekare.
– Jag tror inte på modeller där apotekare inte jobbar ihop med patienten och ihop med förskrivaren, sa Ulrika Gillespie.
Men hon underströk samtidigt att det är läkaren som har ansvaret för förskrivningen.
– Vi kan inte diagnostisera, sa hon. Vi kan inte tolka EKG, och vi kan inte läsa röntgenbilder.
Uppsalamodellen har utvärderats i en randomiserad kontrollerad studie, och en artikel har precis skickats in till en tidskrift.
– Studien visar att apotekarnas insatser i vårdteamen lett till en minskning i återinläggningar, sa Ulrika Gillespie.
Hon konstaterade att samverkan går väldigt bra i Uppsala. Där finns en öppenhet, hela tiden med ett ökande fokus på patientsäkerhet och läkemedelsfrågor, som gör att man inte fått något revirtänkande. Uppsalaprojektet har också haft universitetet som en samarbetspartner, vilket underlättat, eftersom där finns klinisk vidareutbildning för apotekare och forskning.
Ulrika Gillespie presenterade också en behovsinventering hon gjort för en akutmedicinavdelning med 30 vårdplatser, där medelvårdtiden är 5 dagar, medelåldern 80 år och antalet läkemedel per patient i genomsnitt 10. Här behövs, enligt Ulrika Gillespie, en klinisk apotekare på heltid.
Det är inte konstigare än att det finns en sjukgymnast på ortopeden, menade Ulrika Gillespie
Men en apotekare per vårdavdelning, har vi råd med det? undrade Ulrika Gillespie och svarade själv med ett exempel på hur det ser ut i skotska Edinburgh.
– Där har det största sjukhuset fler apotekare än det finns på sjukhus i hela Sverige.