Fredag middag
Okej, nu börjar det dra ihop sig. Dagens stora begivenhet är symposiet om global hälsa i Scandinavium kl 12.30. Symposiet samlar en fantastisk panel bestående av Hans Rosling, Jan Eliasson, Göran Hägglund, Anders Nordström (generaldirektör på Sida), sir Michael Marmot (WHO), Richard Horton (chefredaktör på Lancet), Aida Libombo (bitr hälsominister i Moçambique), Thoraya Ahmed (vd UNFPA, FN), Jan Lundberg (Forskningschef AstraZeneca) och Ann-Marie Svennerholm (vaccinutvecklare, GU). Det övergripande ämnet är ”ways to improve global health”. Ska bli mycket intressant att se vad dessa kloka människor har att säga om det. Efteråt är det middag på Börsen, vilket sannolikt kommer bli minst lika trevligt!
Under gårdagseftermiddagen lyssnade jag bland annat på Birgitta Strandvik som talade om fettsyrornas betydelse. Det visade sig att dessa nog var betydelsefullare än vad jag tänkt mig. Okej att de skiljer levande från dött genom att bygga upp cellmembraner, så långt är jag med. Men att man genom att förändra fettfördelningen i kosten på ett fängelse minskade antalet våldsincidenter var en nyhet. Det stämmer ju till eftertanke. Jag känner mig lite stingslig. Vad åt jag igår? Det var inte fisk.
Apropå mat så avslutades gårdagen med en riktigt trevlig middag för ca 1 000 personer, och jag satt mitt emot Göran Johansson! Han var intressant att tala med. Vi har dessutom en sak gemensamt förutom att vi är göteborgare; vi lämnar båda ordförandeuppdrag. Det är förståss en viss skillnad på uppdragen (minst sagt); han slutar som ordförande i kommunstyrelsen och jag som ordförande i Svenska Läkaresällskapets Kandidatförening. Jag frågade om han var orolig över att hans efterträdare inte skulle hålla måttet. Det var han inte. Jag frågade hur man fick folk omkring sig att göra det man ville utan att peka med hela handen. Det tyckte jag inte jag fick något bra svar på. Nåja, Göran är i alla fall en fascinerande person.

Torsdag middag

Har i dag på morgonen bevistat ett symposium som berörde feber hos hemvändande resenärer och invandrare. Varför det då? Jo, eftersom jag ska stafetta i några veckor på en vårdcentral belägen i ett invandrartätt område kändes det påkallat att fräscha upp tropikmedicinen. Matnyttigt således. Och så blir man ju så sugen på att åka utomlands och jobba.
Nu stundar ett symposium om neurostimulering vid kronisk smärta. Eftersom jag har en faiblesse för funktionell neurokirurgi är detta ett måste. Känner ni till Benjamin Libets forskning? Han visade att det tar en sekund för en medveten upplevelse att uppstå vid direkt stimulering av kortex men bara en bråkdel av den tiden vid perifer stimulering. Hans drog slutsatsen att vi hela tiden är »en sekund efter«, vilket är omtvistat och »food for thought« för neurovetenskapligt intresserade filosofer …

Onsdag natt

Så var dag ett till ända, och skönt är det! Inför årets riksstämma har jag haft tre framträdanden att planera, och de gick alla av stapeln i dag; man hade kunnat önska sig en jämnare fördelning. Att hålla tre presentationer och tillhörande powerpointbilder i huvudet samtidigt är ganska påfrestande, kan jag nu konstatera.
Det började med en presskonferrens kl 14 där jag berättade för ett tjugotal journalister om det symposium jag sedan kl 16.30 modererade. Jag har planerat det där symposiet i månader och dessutom haft god hjälp av panelen. Således kunde jag argumentationen utan och innan och rapade upp ”the big picture” (tyckte jag). Inte en fråga från publiken. Jag kan tänka mig två anledningar; antingen var de ointresserade eller så sålde/förklarade jag riktigt dåligt.
14.30 var det dags att sitta i en panel och diskutera ledarskapsutbildningen på grundutbildningen. För att ha något att säga hade jag förberett mig och genom en enkätstudie tagit reda på varför fakulteterna anser ledarskapsutbildningen nödvändig, vilka målsättningar man har och vilken metodik som används. (För den nyfikne kan jag nämna att svaren varierade mycket mellan utbildningsorterna, men det slående var att man knappt reflekterat över varför ledarskapsutbildning ska ingå i curriculum (!), vilket gjorde att målsättningarna och metodiken spretade.)
Nåja, med i panelen var dr Chris Clough från King's College i London, som berättade om hur man i UK har förändrat ledarskapsutbildningen, eller hellre , synen på vad en läkare ska kunna. Han presenterade ett inspirerande program för hur ledarskapsmoment kan ingå i varje del av läkarens utbildning. Motiveringen bakom denna ambitiösa ansats var bland annat och inte minst att läkaren är den som genom sina beslut spenderar mest pengar i vården och därför har ansvaret att se till att dessa används på bästa sätt, vilket förutsätter gott ledarskap. Det var en ny vinkel, tänkte jag.
Vidare menade dr Clough att doktorer stått vid sidan och låtit andra ta över mer och mer av ansvaret för diverse ledaruppgifter i vården, och deras ansats ska ses mot den bakgrunden; ”doctors need to get involved!”. Det gäller nog här med, tänkte jag. Med högst utbildning bland sjukvårdspersonal och förmånen av närgångna patientmöten ser vi doktorer patienters behov, vilket medför ett ansvar att styra sjukvården så att behoven tillgodoses. Att då inte kunna leda resulterar i en oförmåga att se till patientens bästa och medför säkert en känsla av otillräcklighet, vilket leder till vantrivsel, tänker jag. Så bra att vi hade detta symposium om ledarskapsutbildning då.
Efteråt pratade jag med Kerstin Nilsson, som är ordförande i SLS utbildningsdelegation. Arbetet går vidare …
Mitt sista betungande uppdrag för dagen var ovan nämnda symposium. Titel – Normalitetens etik. Nu förstår ni kanske varför jag inte fick några frågor av journalisterna … I korthet handlar det om med vilket mandat man kan säga att något är normalt (vi doktorer säger gärna det!) och vilka konsekvenser det medför, till exempel i prioriteringssammanhang. Som moderator har man till uppgift att se till att panelen håller tre saker:
• tiden
• sig till ämnet
• publiken vaken.
För att lyckas med detta måste man se till att ha rätt panel. Jag hade en genetiker, en barnspykiater, en filosof och en hälsoekonom. Det gick ganska bra med allt utom att hålla tiden, tyckte jag.
Slutsatsen blev: Det normala definieras av värderingar (tro mig, det tog ett tag att vederlägga alternativ till detta!), vilka vi som läkare inte sällan ansvarar för, och för att bibehålla legitimiteten för sjukvården och vårt handlande måste dessa värderingar göras/vara explicita. Våra intentioner vis-à-vis t ex prioriteringar får inte vara dolda …
Sorry om det verkar trist. Det är jag som är filosofinörd.
 
Dagen avrundades på konsert med Göteborgssymfonikerna som VG-regionen och Göteborgs stad bjöd på. Skönt att bara vara lite. I morgon skall jag lyssna mer än jag pratar.

Onsdag förmiddag
Sitter på allmänna mötet och lyssnar på en musikalisk jämförelse mellan Mozart och Beethoven, Hans Persson talar och trakterar flygeln! Det trodde ni inte förekom på riksstämman, va? Tidigare talade Hans Rosling på sedvanligt entusiasmerande och påläst vis. Fenomenalt. Oj, nu kommer ödessymfonin. Over and out.

Tisdag kväll

Så var det riksstämma igen, och som vanligt är man helt slut innan det börjar. Fast det är inte riksstämma riktigt ännu. Men i morgon börjar det, och undertecknad sitter nu på tåget och försöker få ihop diverse ppt-presentationer m m. Huvudet är tungt och ögonen röda, varför blir det alltid så här?

Nåja, jag blev tillfrågad av Läkartidningen i går om jag som AT-läkare ville blogga från riksstämman. Kul, tyckte jag. Hoppas ni tycker det också. Dessutom kände jag mig lite kallad, och det av följande skäl:
 När jag berättade för en AT-kollega att jag skulle till riksstämman frågade han ”vad är det?”. Oj, tänkte jag, hur svarar man på det? Jag gjorde ett försök och sa något i stil med att det är ett av världens största möten för läkare med ett unikt och brett utbildningsprogram som man, inte minst som AT-läkare, inte borde missa. Han verkade intresserad men fattade nog inte riktigt. Och hur kan man begära det? Det är inte lätt att beskriva rikstämman på en kafferast, men kanske det går att ge en något lite fylligare bild i en blogg.
Det var det första skälet till varför jag kände mig kallad. Här kommer nästa. Jag har under flera års tid varit involverad i Svenska Läkaresällskapet (SLS) och sitter nu i dess nämnd, delegation för medicinsk etik och är tillika avgående ordförande i dess kandidatförening. Jag har således god insyn i SLS och har under de senaste åren följt riksstämmogeneralers arbete att ”nå de unga läkarna och studenterna”. Jag kan inte annat än tycka att detta är lovvärt och har ofta, i mina försök att bidra till den goda saken, förundrats över oviljan hos dekaner och studierektorer att inse utbildningsvärdet en riksstämma har. Ingen annan utbildningsaktivitet, vill jag påstå, har samma bredd kombinerat med hög vetenskaplig kvalitet som riksstämman. Den är dessutom riktad direkt till svenska läkarkåren och anpassad efter svenska förhållanden. Att deltagande inte uppmuntras av personer på nämnda positioner är inget mindre än en (liten) skandal. Detta är mitt andra skäl till att blogga; jag vill uppmuntra till en förändrad syn på riksstämmans utbildningsvärde.
 Alla goda ting är tre, och mitt tredje skäl att blogga är att berätta hur roligt det är på riksstämman. Det har kanske låtit lite pretentiöst så här långt men misströsta icke – det finns annat än utbildning och vetenskap. Riksstämman är inte minst en synnerligen social historia där man träffar gamla kursare, kollegor, lärare och arbetsgivare. Man träffar folk från olika specialiteter vilket bidrar till byggandet av en ibland saknad (kan jag tycka) ”kåranda”, och det ger vidgade perspektiv på det lilla område man själv ägnar sig åt. Man träffar kollegor från hela landet (och utlandet) i alla åldrar. Det sociala programmet är intensivt och man lämnar riksstämman full av nya tankar, idéer och mången nyknuten bekantskap.
 Nu räcker det. Nästa inlägg kommer antagligen handla om mitt digra program under onsdagen: allmänna mötet, presskonferens, sittta i panel, moderera, andas ut.
 
Hörs hoppas jag.