Den frågan, i svart på vitt, lade Sven Grützmeier, ordförande i Föreningen homosexuella läkare, upp på overheadapparaten under en presskonferens på riksstämman, där föreningen också arrangerade ett symposium med rubriken »Heteronormativitet i sjukvården och på riksstämman«.
Medan synen på homo-, bi- och transsexualitet ändrats mycket i samhället, har de »gammaldags och hierarkiska« universiteten inte hängt med, menade Sven Grützmeier. Homosexualitet avkriminaliserades 1946 och slopades i sjukdomsklassificeringen 1979, nyligen kom Socialstyrelsens beslut att stryka koderna transvestism och fetischistisk transvestism ur den svenska versionen av ICD-10; lagen om registrerat partnerskap kom 1994, 2003 blev det lagligt för homosexuella att adoptera barn, och 2005 blev assisterad befruktning för lesbiska par tillåten. Under tiden har man sovit på universiteten. Fortfarande är undervisningen om både HBT-frågor och sexologi nästan obefintlig på svenska vårdutbildningar, och särskilt bristfällig är den på läkarutbildningarna.
– Det här leder till att patienter och anhöriga känner sig dåligt behandlade, att patienter får fel diagnos, att sjukdomar missas och upptäcks för sent och att patienter inte vågar berätta om sina symtom, sa Sven Grützmeier.
Vad borde då läras ut till läkare?
– Det är väldigt enkelt egentligen, sa Sven Grützmeier.
Det handlar inte minst om att ställa enkla, neutrala frågor som:
»Har du sex med killar, med killar och tjejer eller med tjejer?«
»Lever du ensam, är du sambo eller särbo?«
»Lever du ihop med en kvinna?«
»Lever du ihop med en man?«
Vid misstanke om HIV rekommenderar Sven Grützmeier att man formulerar sig i stil med: »Vill du göra ett HIV-test, det är en rutinåtgärd vid de här symtomen?«