Fredag eftermiddag
»Kandidaten – svans, slav eller medarbetare?« hette symposiet som jag nyss kom ut ifrån. Det är intressant att få perspektiv från hela landet – och från USA – på de tankar man har efter en placering på en sjukhusavdelning eller vårdcentral.
Föreläsaren, som pluggat medicin i USA, berättade om att läkaryrket där verkligen är ett kall, och om man inte är beredd att offra sitt liv för medicinen har man inget på utbildningen att göra.
Där han studerade börjar kandidaten sitt pass på sjukhuset klockan sex på morgonen och slutar … ja … typ aldrig. Det finns inga fasta tider utan man fortsätter tills allt jobb är klart. Studenten jobbar i team sex–sju dagar i veckan och pluggar in »sina« patienters labvärden under natten för att kunna rabbla dem utantill på morgonen. Undrar just vad en amerikansk överläkare skulle säga om någon student andades ordet dagishämtning.
Jag är evigt tacksam för att mina kursansvariga i Göteborg har pusslat och trixat för att vi (ganska många) småbarnsföräldrar till exempel inte ska behöva bli utlokaliserade till Skövde, som ligger flera timmars restid bort. De har verkligen gjort allt de kan för att hjälpa oss som har fler plikter i livet än en blomkruka på studentrummet. Vi som är jobbigt oflexibla på eftermiddagen men som sätter oss och läser superfokuserat halva natten när barnen väl har lagt sig.
En amerikansk student som spenderar så mycket mer tid på sjukhuset än vad vi gör i Sverige borde ju bli en kunnigare och bättre läkare. Man står ju inte direkt och repeterar Cushings syndrom när man kämpar med treåringens overall. Men i ett sådant utbildningssystem passar bara en typ av studenter. Kanske är det så det borde vara? Att man inte ska börja läsa till läkare om man är äldre eller har barn?
Frågan är nog vilket samhälle vi vill ha. Konflikten jobb–familj fortsätter ju sen när man gör AT och ST och till sist är färdig specialist.
I ett samhälle där både män och kvinnor kan bli läkare, få barn och kanske till och med göra allt i fel ordning får vi nog stå ut med föräldralediga och hämta-på-dagis-stressade föräldrar inom läkaryrket och ibland även inom medicinutbildningen. Precis som i alla andra samhällssektorer. Eller ska läkaryrket vara skiljt från övriga yrken, ska det vara ett gränslöst kall?

Torsdag eftermiddag
Har gått en sväng och tittat på alla postrar. På affischerna står namn på flera av mina gamla kurskamrater (jag har bytt klass på grund av mammaledighet). Tänk att slutet är så nära! Eller början, beroende på hur man ser det.
På en poster kan man läsa om en undersökning som gjorts på oss läkarstudenter i Göteborg. Om vilka attityder vi har till läkaryrket. Det står att tidigare undersökningar visar att kvinnliga sökande till läkarlinjen är mer altruistiska medan män i högre grad har sociala och ekonomiska motiv. Kvinnor ska också vara mer patientcentrerade. Men i denna Göteborgsundersökning fann man inga könsskillnader.
Det får mig att tänka på en TYK-föreläsning vi hade i läkarutbildningen för några år sedan. I kursen TYK, tidig yrkeskontakt, ingick ett antal seminarier där olika »mjuka« ämnen skulle diskuteras. En del av klassen såg fram emot dessa halvdagar. Andra tyckte det verkade intressant men prioriterade bort seminariet om det inte var obligatoriskt, för innehållet kom ju inte på tentan. Och en grupp tyckte att diskussionen var flummig och ointressant.
Just denna gång berättade en kvinnlig läkare och forskare om sin undersökning om hur patienter vill bli bemötta. Traditionellt »kvinnliga« egenskaper, som lyssnande och empati, värderades mycket högt av patienterna jämfört med många andra faktorer, vill jag minnas. Föreläsningen provocerade några få unga killar i klassen, de blev riktigt arga och dömde ut hela föreläsningen som ovetenskaplig. En av dem menade att bara naturvetenskap är vetenskap och all annan medicinsk kunskap är ovetenskaplig. Då ryckte några tuffa tjejer i klassen ut och sa emot. Hela havet stormade. Jag satt och tänkte vilken möjlighet detta kunde vara. Nu hade vi fått igång en debatt på riktigt, en debatt om hur vi själva förhåller oss till läkaryrket. En diskussion där de som inte vill diskutera dessa flummiga frågor faktiskt är med. Tänk om det hade funnits ett organiserat sätt att fortsätta på!
Men nästa dag var allt som vanligt igen. Biokemi. Vi satt tyst och antecknade flitigt namn på olika receptorer och undrade om de skulle komma på tentan.

Onsdag eftermiddag
Jag vandrar runt bland utställningsmontrarna och norpar kolor. Tänker på vad intressant det är att se alla slags aktörer inom det medicinska området på en och samma gång.
Här finns universitet, patientföreningar, läkarorganisationer, medier, myndighetsorganisationer och företag som vill sälja allt från plasthandskar till mobil teknisk utrustning. Lite som ett ekosystem med stora elefanter (stor monter med flera sittgrupper), små myror (pyttemonter med en köksstol), alerta lejon (lockar med dignande fruktfat) och loja gräsätare (har på sin höjd en informationsbroschyr att erbjuda).
Alla har sin egen agenda. Alla vill ha sin del av kakan. Hur påverkar dessa aktörer tillsammans vår medicinska forskning och vård? Läkaryrket rör sig i gränsområden på många sätt. Mellan naturvetenskap, humanvetenskap och samhällsvetenskap. Mellan idealism och kommersialism.

Onsdag förmiddag
Sitter här och smälter första symposiet med en vaniljbulle. ”Säker vård” hette det och handlade om patientsäkerhet. Just denna fråga grubblar jag och många andra kandidater ofta på. Kommer jag att klara av jobbet? Tänk om jag gör något förskräckligt fel och blir anmäld? Inte blir det bättre av att var och varannan föreläsare, när de tycker att våra ögonlock ser tunga ut, säger: ”Det här måste ni kunna för annars kan patienten dö!” Att det sedan handlar om ett ytterst sällsynt syndrom, som man ser en gång på hundra år på en vanlig vårdcentral, spelar mindre roll.
Det slog mig på symposiet hur oproportionerligt mycket jag har funderat över om jag har tillräckliga kunskaper (läs: pluggat tillräckligt mycket). En lika viktig faktor för patientsäkerhet är ju om man får den tid och organisation som krävs. Om journalsystemet fungerar. Om tillräckliga resurser finns. Därför tycker jag att patientsäkerhetsutredningens förslag låter vettigt. Att första frågan man ställer när något händer är varför det hände och inte vem som har gjort fel.
En annan sak som slår mig är hur olika saker och ting fungerar på olika avdelningar på ett och samma sjukhus. Ska det vara så? Jag kan ge ett litet tips till alla organisationskonsulter. Vill ni veta allt om varenda liten vrå på sjukhuset – fråga oss kandidater! Nämn en plats där vi inte har placerats ut. Vi vet precis var man spritar sig noggrant ända upp till armhålorna. Och vi vet precis var man har ringar på vartendaste finger. Fast en duktig kandidat är lojal och säger bara sånt som överläkaren vill höra …