Med anledning av min artikel Kultursjukdomarna – den subjektiva ohälsans olika ansikten [1] skriver dr Rolf Nilzén i webbversionen av sitt debattinlägg i Läkartidningen nr 9/2009 att »det är fråga om en kunskapsbrist (min kursiv) som ger så stort utrymme för spekulationerna kring kultursjukdomsbegreppet«. Så var standarden satt för den diskussionen – när de vetenskapliga argumenten tryter misstänkliggör Nilzén skribentens kunskaper. Men låt oss syna kunskapsbristen, om den finns och i sådana fall hos vem!

Nilzén: »… det är högst tvivelaktigt om fibromyalgi över huvud kan beskrivas som ett ’funktionellt syndrom’. Tillståndet är i första hand ett kroniskt smärttillstånd av tills vidare oklar etiologi.« Slut Nilzén. En sökning i PubMed, den största medicinska databasen, med den exakta söktermen »functional somatic syndromes«, ger 80 artiklar sedan 1990 där begreppet nämns i titel eller abstrakt. Återkommande MeSH-termer (MeSH, medical subject headings) i dessa artiklar är kroniskt trötthetssyndrom, fibromyalgi, irritabel kolon, multipel kemisk överkänslighet, spänningshuvudvärk och somatoforma syndrom. Kommentarer överflödiga.
Nilzén igen: »Rent allmänt tycks mig begreppet ’funktionella syndrom’ vara en omskrivning för ’det här förstår jag mig inte på, och då beror det nog på subjektiva faktorer hos patienten’.«

De som skriver seriöst i ämnet brukar dock inte »tycka rent allmänt« utan klargöra vad man menar med stöd av den vetenskapliga litteraturen. Henningsen et al uttrycker sig till exempel något mer precist i sin översiktsartikel i Lancet från 2007: »Funktionella somatiska syndrom (FSS) karakteriseras av långvariga kroppsliga besvär där en adekvat utredning inte tillräckligt kan påvisa någon förklarande strukturell eller annan patologi … Tre syndrom nämns oftare än andra: irritabel kolon, kroniskt trötthetssyndrom och fibromyalgi, troligen därför att de har väldefinierade forskningskriterier. Förteckningen över FSS förändras, då användningen av somliga upphör och nya syndrom föreslås nästan varje år.« [2] (min översättning). Det tycks finnas en liten skillnad här mellan vad Nilzén tycker rent allmänt och vad Lancets referenter släpper igenom för publicering.

Åter till Nilzén: »… i stort missar man vad som verkligen ligger bakom, nämligen stress av olika slag.« Suck. I avsnittet om mekanismer skriver jag: »Bland psykofysiologiska mekanismer dominerar begreppet central sensitisering … Stress som är oförutsägbar, stark eller smärtsam, liksom tidigare negativa erfarenheter och högt ’bakgrundsbrus’ av stress, ökar risken för sensitisering i nervsystemet i samband med påfrestningar.«
Vidare, när det gäller förklaringsmodeller: »… att biomedicinska faktorer … på ett avgörande sätt samspelar med psykosociala faktorer (personlighet, bemästringsförmåga, attityder, stressmekanismer) …« Och till sist, när det gäller behandling: »Centralt ur behandlarens synvinkel är i stället att bredda agendan … till att omfatta även stresshantering, motion, sömn, förbättrad bemästringsstrategi och stöd till problemlösning.« Behövs fler exempel?

När Nilzén själv tar till orda om de bakomliggande mekanismerna lanserar han begreppet »kronisk neurogen stress«, ett begrepp (chronic neurogenic stress) som inte ger några träffar alls på PubMed. Har själva PubMed, den största medicinska databasen, en kunskapsbrist här som Nilzén rentav kan hjälpa oss att åtgärda?
Nilzén har också kritiska synpunkter på betydelsen av psykologiska faktorer: »Inte minst har man hänvisat till att patienter haft psykiska avvikelser (av typ funktionella somatiska symtom) redan innan smärtan debuterade. Detta skulle på något vis ’förklara’ att patienterna upplevt smärta, eller i varje fall att den blivit kronisk.«

Då SBU lät sammanställa den vetenskapliga litteraturen på området i rapporten Ont i ryggen, ont i nacken, blev slutsatsen att den »visade på ett tydligt samband mellan psykologiska variabler och nack- och ryggsmärta … psykologiska variabler hade ett samband med såväl uppkomsten av smärta som med utvecklingen av akut, subakut och kronisk smärta. Stress, oro, ängslan var signifikanta faktorer …« [3]. Nilzén må klaga över den hemska kunskapsbristen, men i den vetenskapliga litteraturen finns i alla fall inte, vad Nilzén än säger, någon brist på kunskap i den frågan.
För diskussion om kultursjukdomsbegreppet hänvisas till min respektive Karin Johannissons artiklar i ämnet i LT nr 44/2008 samt mitt svar på docent Elisabeth Fernells debattartikel i LT nr 8/2009, vilket publiceras i LT nr 10/2009.