MAN VÄNTAR
Visst är du Hassler, läkarn, frågade den äldre mannen i sängen intill. Det fick jag medge.
Du har skrivit ut Viagra åt mig, det funkar bra.
Hur funkar dom egentligen, undrade bonden i den bortre sängen, men lämnade ämnet och berättade hur ont det gjorde i bröstet när han slet med höet. Fast, om han vilade en minut så kunde han fortsätta. Men inget fel hade röntgen visat på kranskärlen. I dag skulle det bli ny undersökning.
Det är nog inbillning, var hans sista ord då sköterskorna rullade iväg sängen med honom.
Strax kom han tillbaka. Inget fel den här gången heller, bara inbillning sade doktorn. Det här gör jag aldrig om! Fast han använde fler ord, sådana som min pappa aldrig använde, men jag själv nyligen, då fingrarna sprack när jag klämde handen med bildörren.
Så kördes den äldre mannen ut, redan år 1988 pensionerad och opererad första gången för kranskärlen. En timme senare återkom han, ballongsprängd och stentad. Vilket betyder att ett kranskärl vidgats och ett rör satts in för att hålla det öppet.
MIN TUR
Så åkte jag själv iväg, fast fyra timmar senare, det kom flera akuta Kalixbor emellan.
Röntgensalen påminde om högmässan dagen innan i Domkyrkan. Endast kvinnor i tjänst. Med ett undantag, kyrkvärden Mårten. Som här motsvarades av hjärtläkaren Jan. Likheten var påfallande, bådas uppgift var att hälsa välkommen.
Vad säger Du till patienterna för att få kontakt, undrade jag och fick det självklara svaret – Varifrån kommer Du?
Har Du gjort många sådana här undersökningar, undrade jag hövligt. – Kanske flest i Sverige, tillsammans med Agneta, vi gör 1 400 på ett år.
PÅ BILD
I nästa ögonblick, jag trodde det skulle göra ont först, såg jag ett av mina kranskärl fyllas med kontrast som knappt hann rinna undan före nästa fyllning. Någon minut senare fylldes det andra.
Det ser fint ut, sade doktor Agneta, som spolat igenom mig. Inga förträngningar alls!
Strax rullades jag tillbaka till mina rumskamrater, som undrade hur det stod till.
Lycklig sammanfattade jag – Det var bara inbillning för mig också!
Fast jag kunde berättat hur illa mitt ekg sett ut i tio år, LBBB, och hur hjärtats rytm varierat, ibland för långsamt, ibland snabbt och oregelbundet, vid kroppsansträngning ej ökat farten – enligt elektronisk övervakning.
Men nu vet jag att pumpen är OK. Och tändsystemet, sedan juni kompletterat med pacemaker, kan säkert doktor Jan justera.
ÅTERBESÖK?
Om han vågar ta emot mig igen. Jag får inte upprepa mig och läsa Wirséns härliga Bodens fästning. Men min nya favorit, Rågens rike, av Jarl Hemmer, skriven 1922, är faktiskt dubbel så lång och helt annorlunda, idyllisk.
BANAN
En liten dikt hann jag läsa, för den rara undersköterskan Eva, som serverade mig smaklig torsk. Hon ursäktade efterrätten såsom alltför enkel, en banan. Men på den hade hon textat SMAKLIG MÅLTID LEO / EVA.
Rörd reciterade jag Lennart Hellsing, så den kunde njutas även av min utskrivande läkare Jonas, som gav mig simvastatin på min fortsatta vandring genom livet:
HUR BANANERNA ÄR
»Bananer älskar ej gods och gull
vill inte ha bilar och villa
vill inte jäkta för pengars skull
av sånt mår bananerna illa.
De sveper skalet omkring sig tätt
som rockar av sidengul lenhet –
de skickar aldrig sin rock på tvätt
naturen har gett dem sin renhet.
De sätter aldrig en slant på bank
och spar inte i portmonnäer
bananen är därför alltid pank
och allt vad den har är idéer.
De drömmer drömmar om evig fred
om jämlikhet, syskonskap, frihet!
Men intill tredje och fjärde led
de ägs av Banankompaniet.«
