Fokus på livräddande kirurgi

Vid halv elva på onsdagsförmiddagen, svensk tid, strax innan ett nytt kraftigt skalv skadade Haiti, lyckades Louis Riddez, till vardags traumakirurg vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna och Läkartidningens medicinska redaktör i kirurgi, bryta igenom de begränsade telefonmöjligheterna från Port-au-Prince för att ge en bild åtta dagar efter det första skalvet, som bedöms vara det kraftigaste i området på 200 år.
– Jag har gjort 18 internationella uppdrag men aldrig varit med om de ofattbara medicinska behov som finns här nu, säger en märkbart berörd Louis Riddez, som lämnade Sverige med ett reguljärt Air France-flyg på lördagen.
Planet landande i Santo Domingo, Dominikanska republiken. 17 timmar senare var han i arbete på Choscal-sjukhuset, i Cité Soleil, ett slumområde i huvudstaden Port-au-Prince där Läkare utan gränser driver ett av sina tre reguljära sjukhus i landet.
Efter skalvet fokuserar man på livräddande kirurgi: amputationer och akuta förlossningar samt öppna sår, frakturer och brännskador.
– Aldrig har vanlig enkel kirurgi räddat så många liv. Det är tragiskt med amputationer av armar och ben, men det räddar liv. Människor har allvarliga klämskador. Väldigt ofta handlar det om unga människor och barn, säger Louis Riddez, som återger ohyggliga scener.
Patienterna väntar på gården utanför det delvis raserade sjukhuset, i tält, på madrasser eller direkt på betongen:
– Många ligger på gamla dörrar från raserade hus som de blivit hitburna till sjukhuset på, berättar Louis Riddez, som tidigare avverkat ett stort antal katastrofuppdrag, bland annat i Aceh efter tsunamin 2005, men som efter sitt första 30-timmarspass i ett sms till Läkartidningen på tisdagen konstaterade »hur mycket skadade som helst aldrig sett något liknande trots många uppdrag«.
Initialt var man bara två arbetande kirurger, men personal strömmar nu till. I morgon torsdag bedömer man att kunna påbörja treskift. De internationella volontärerna arbetar sida vid sida med lokalanställda.
– Vi hinner inte prata, vi bara jobbar, jobbar, jobbar. Opererar vi tio patienter, hinner det komma tjugo nya. Jag har aldrig tidigare varit med om att man inte hinner jobba undan. Samtidigt får jag en känsla av att lokalanställda genom att koncentrera sig på arbetet håller den egna katastrofen i schack.
Kommunikationen sker i huvudsak på kreolsk franska. Patienter måste lämna sitt samtycke till amputation, och det händer att patienter avstår från ingrepp.
Ett akut problem är tillgången till medicinsk utrustning. USA har kontrollen över flygplatsen, och uppges enligt flera källor prioritera amerikanska transporter, vilket kraftigt försvårar arbetet för övrig humanitär verksamhet. Bristen kan handla om till synes så trivial utrustning som sågar för amputationer.
– Vi ska nu gå ut på marknaden och köpa vanliga sågar, vilket låter vansinnigt, men materiel slits ut.
I tisdags anlände personal som på söndagen lämnade Sverige i plan chartrade av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, bland andra kirurgen Andreas Wladis och anestesiläkare Anders Eriksson.