Kl 08.45: Intresset var stort när rättegången mot den dråpåtalade narkosläkaren inleddes på tisdagsmorgonen. Ett femtiotal personer väntade utanför sal 4 på att dörren skulle öppnas. Framför receptionen köade åhörare som bokat plats i rättssalen för att få ut sina »platsbiljetter«. De flesta av de väntande var journalister och fotografer. Men där fanns också professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud.
Varför är du här?
– Det är en oerhört viktig rättegång samtidigt som den av allt att döma inte kommer att ge svar på de frågor sjukvården ställer sig. Vad ska vi göra i den situation vi har en döende patient? Socialstyrelsen säger att vi ska ge smärtlindring. Men om vi ger för mycket, kan vi då åtalas för dråp? Bevisläget förefaller vara så att frågan inte blir besvarad.
Hon är förvånad över att åklagaren väckt åtal.
– Om man jämför med sexuella övergrepp mot barn så hör vi ofta att bevisläget är svårt. Men här har man valt att gå fram ändå. Det tyder på bristande kommunikation mellan sjukvården och juridiken.
I salen finns plats för 35 åhörare. 26 av platserna hade bokats på förhand: åtta för anhöriga, 18 för medierna. Resterande 9 platser hade lämnats obokade, tillgängliga för allmänheten, men de fylldes snart.
Kl 9.00: Dörrarna öppnas. Folk går in. Övriga, en handfull personer, som inte får plats får gå en trappa upp för att ta del av ljud och bild från rättegången i en annan sal. Men där fungerar inte bilden.
Kl 9.30: Redan efter en knapp halvtimme i rättssalen annonserar domaren paus i förhandlingen. Endast åklagarens mikrofon fungerar, och varken försvarsadvokat eller målsägarbiträde kan göra sina stämmor hörda.
En av åhörarna i medhörningssalen är Hedvig Ekdahl, juridikstuderande. Hon har kommit hit från Lund.
– Det jag tycker är intressant är bevisfrågan, hur de ska bevisa det. Detta måste skapa oro i läkarkåren. Vad jag har hört har de inte så mycket att gå på, och det är så tekniskt komplicerat. Frågan är hur mycket mätningarna säger. Kruxet är att ord står mot ord. Det är ett uppmärksammat fall. Juridiska experter har kritiserat det, och läkaren har fått vänta i tre år. Det är lång tid.
Kl 10.41: »Målet handlar inte om smärtlindring i livets slutskede.« Det framhåller åklagare Peter Claeson. I åklagarsidans sakframställning tar han upp de frågor som målet enligt honom handlar om:
Hur kommer det sig att flickan hade en dödlig dos tiopental i sin kropp? Har det funnits skäl att ge flickan tiopental i livets slutskede? Har flickan givits tiopental i samband med att hon avled? Vem gav henne i så fall det? Avled hon till följd av en dödlig dos av tiopental? Finns det anledning att ifrågasätta analyssvaren från Rättsmedicinalverket? Finns det anledning att ifrågasätta den dödsorsak som obducenten angivit?
– Jag påstår att det är [narkosläkaren] som givit tiopental till flickan, som sedan avlidit av det, säger åklagaren.
I andra hand påstår åklagaren att det handlar om ett försök till dråp. Det förklarar han så här:
– Om det ej är styrkt att flickan avlidit av tiopental så är det ändå ett försök till dråp. Narkosläkaren har påbörjat utförandet av brottet där syftet måste ha varit att avsluta flickans liv. Om hon ej dog av det så är det ur narkosläkarens synpunkt en tillfällighet.
Åklagaren säger också att han särskilt vill framhålla att målet inte avser att narkosläkaren givit smärtlindrande mediciner i livets slutskede.
Kl 12.00: Förhandlingarna tar paus för lunch. Under en dryg timme har åklagaren Peter Claeson och framför allt biträdande förundersökningsledaren Jenny Clemedtson läst ur förundersökningsprotokollet. Sida upp och sida ner av dödsorsaksintyg, obduktionsprotokoll, analyssvar från Rättsmedicinalverket, journalanteckningar, läkemedelslistor och kommunikation mellan åklagare och Socialstyrelsen, inklusive expertutlåtande från det vetenskapliga rådet i neonatologi Lena Hellström-Westas.
Under förmiddagen har Marta Christensson, Läkarförbundets huvudskyddsombud vid Karolinska universitetssjukhuset, suttit med på åhörarläktaren. Hon har kontakt med den åtalade narkosläkaren och säger att hon förstås har det väldigt jobbigt.
– Det här är bortom vad man kan föreställa sig.
Marta Christensson reflekterar också över flickans föräldrar, hur smärtsamt det måste vara för dem att lyssna till de ingående beskrivningarna ur till exempel obduktionsprotokollet. Dessutom poängterar hon att från det vi hittills hört så finns det inget som pekar på att föräldrarna skulle haft några invändningar mot den åtalade narkosläkarens behandling av flickan, eller det som hände under flickans sista timmar i livet, det som nu rättegången handlar om.
– De polisanmälde inte någon särskild. De ville veta vad som hade hänt deras flicka under hela hennes liv, säger Marta Christensson.
Kl 14.35 Målsägandebiträdet Peter Althin började med att ta upp det skadestånd på 50 000 kronor vardera som föräldrarna yrkat på, något som också avhandlades utan större invändningar tidigare under dagen. Därefter inledde han med att beskriva hur föräldraparet tillsammans med barnets farmor den 6 oktober 2008 gick till polisen i Uppsala för att anmäla personal vid sjukhuset för felbehandling av deras nyfödda dotter, något som också lett till hennes för tidiga död. I samband med det önskade också föräldrarna en obduktion av flickan för att kunna fastställa orsaken till hennes död.
– Det är vad [föräldrarna] vill med denna rättegång. Att få reda på vad som hände den 20 september och möjligtvis dagarna innan, sa Peter Althin.
Han poängterade också att den polisanmälan som sedan gjordes, i februari 2009, inte är något som [föräldrarna] ligger bakom.
– När de gör sin anmälan pekade de inte ut någon särskild personal, sa Peter Althin och fortsätter:
– De ville under behandlingen att [flickan] inte skulle lida. Vad de inte ville var att hennes liv skulle förkortas.
Peter Althin sa att den palliativa vårdens syfte är att värna om människovärdet. För patienten och för de anhöriga.
– Men det ingår inte att vare sig påskynda eller fördröja döden, sa han.
Enligt Peter Althin är det viktigt att komma ihåg att lagen tillåter vårdpersonal att avstå från livsuppehållande behandling och att läkare har rätt att använda till exempel morfin för att minska smärta och oro, men i doser som överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet.
– Lagen tillåter inte doser som avsiktligt förkortar livet. Då är det en straffbar handling. Läkare ska ge livshjälp så länge livet pågår och inte dödshjälp! avslutade Peter Althin sin framställan.
Kl 15.35: Förhandlingarna avslutas för dagen. Innan dess har vi hunnit höra försvarsadvokaten Björn Hurtig lägga fram den åtalade narkosläkarens sak. Han började med att säga att han egentligen hade tänkt sig en lång framställan, men att han höll sig betydligt mer kortfattad eftersom åklagaren redan åberopat expertutlåtanden som innehåller så många alternativa förklaringar och formuleringar om tvivel.
Björn Hurtig förklarade sedan på vilka grunder narkosläkaren förnekar gärningen som åtalet bygger på.
– Första grunden för förnekande är att [narkosläkaren] inte har givit [flickan] tiopental det här datumet. Det kommer heller inte gå att visa att hon gjort.
Men Björn Hurtig sa också att narkosläkaren har haft en spruta i handen och varje timme, eller till och med halvtimme, givit flickan något.
– Och det var koksalt för att lösa upp koagler som bildas vid infarten.
Dessutom sa Björn Hurtig att utredningen inte har kunnat visa att flickan dog av tiopental.
– Utredningen visar inte heller att tiopental givits medan [flickan] var i livet.
Enligt Björn Hurtig går det inte heller att visa vilken koncentration som förelåg i flickan vid dödsögonblicket.
– Allt det tänkte jag att jag skulle ha talat om, men det räcker med att jag hänvisar till de yttranden som åklagaren lagt fram, sa Björn Hurtig.
Därefter riktade Björn Hurtig in sig på den rättsmedicinska handläggningen av ärendet, från blodprovstagningen vid rättsläkarstationen i Solna till analysförfarandet vid avdelningen för rättskemi i Linköping.
Han passade också på att återkalla två av de vittnen som försvaret kallat. Efter dagens förhandlingar förklarade han för Läkartidningen varför:
– Det finns inte längre någon anledning att höra dem. Mikael Mosskin skulle ha varit med för att förklara röntgenbilderna av [flickans] hjärna, som visar att det nästan inte finns någon substans kvar. För att visa hur skadad hon var. Men det har ju Mørland tagit upp i sitt yttrande. Sylvia (Göthberg, red:s anmärkning) skulle ha förklarat övervakningskurvorna för att bevisa att [flickan] redan var bortom »the point of no return«.
Björn Hurtig säger att han inte vill tynga målet genom att flytta fokus från de viktiga frågorna, som främst gäller de rättsmedicinska spörsmålen.
Rättegången startar. Åklagare Peter Claeson (mitten) på väg in. Foto: Martin von Krogh
Paus. Reportrar passar på att skriva. T v Läkartidningens Sara Gunnarsdotter.
