Rättegången dag 2

Kl 08.30: Snart inleds rättegångens andra dag. På schemat står förhör med föräldrarna och förhör med narkosläkaren.
Kl 10.38 Dagen börjar med att flickans mamma förhörs av åklagarna Peter Claeson och Jenny Clemedtson.
Bland annat berättar hon om varför föräldraparet och flickans farmor valde att polisanmäla personalen vid sjukhuset ett par veckor efter att flickan dött.
»Min magkänsla sa att något hade hänt sista veckan, så jag vände mig till polisen i Uppsala«, sa hon bland annat.
Mamman beskriver att polisanmälan gjordes för att det var enda sättet hon kände till för att få en obduktion till stånd.
– Vi förklarade att vi inte fått information och att beslut fattats utan att vi var med.
Vi pekade aldrig ut någon enskild, vi visste inte ens själva vad som hade hänt. Vi hade ingen tanke på att [narkosläkaren] gjort fel. Vi ville veta vad hon dog av eftersom vi aldrig fick några svar.
Kl 12.00: På förmiddagen har det hållits förhör med mamman. Först ställde åklagarna frågor, sedan målsägarbiträdet och sist försvarsadvokaten.
Mamman säger flera gånger att detta är vad hon upplever att hon minns, hon påpekar att det gått så lång tid, men att hon försöker besvara frågorna med minnesbilder som är hennes egna. Flera gånger gråter hon, men berättar sakligt och kronologiskt.
Det är bara återgivandet av händelserna precis timmarna före flickans död som blir röriga i tid. Mamman säger att hon bett narkosläkaren att flickan »ska få något«, eftersom hon har ryckningar och kippar efter andan på ett sätt som låter plågsamt. Narkosläkaren ska då ha sagt att man inte kan ge hur mycket som helst och att flickan har tillräcklig smärtlindring. Mamman, och anhöriga runt om, ska ha upprepat bönen om att flickan skulle kunna få något för att »få sova när det händer«.
Mamman uppger att narkosläkaren gett flickan en spruta med något som narkosläkaren ska ha sagt varit för att »hämma kramperna« och samtidigt lyssnat med stetoskop och precis efteråt bekräftat att flickan nu avlidit. I nästa mening säger mamman att det var en mycket kort stund mellan sprutan och det att flickan dog, kanske en halvtimme eller timme. Målsägarbiträdet reagerar på tidsangivelsen och försöker få mamman att bringa reda i det men misslyckas. Klarare än så blir detta inte för tillfället.
12.15 Föräldrarna missnöjda med vården
Mamman berättade inledningsvis stilla men utförligt om att hon själv är undersköterska med inriktning mot såväl barn- och ungdomsvård som demensvård. Peter Claeson frågar om hon har någon erfarenhet av vård i livets slutskede, och svaret är jakande.
Sedan går åklagaren in på händelserna runt dottern och hennes vård.
Enligt mamman har föräldrarna »inget att anmärka« på vården som gavs på neonatalavdelningen och »familjeneo« vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.
– Förutom överdoseringen, det var ju rätt jobbigt att se sköterskan i korridoren. Men hon har personligen bett om ursäkt.
De stora svårigheterna började enligt mamman när familjen fått komma hem med sin flicka i början av september 2008 men var tvungna att åka in till barnakuten på Karolinska då flickan haft kramper. Upplevelsen av bemötande och omhändertagande var negativ. Enligt mamman gick det flera timmar innan hon fick hjälp med det nödvändigaste.
Dagarna som följde medan flickan var inlagd var enligt mamman röriga, och ingrepp gjordes utan att föräldrarna tillfrågades eller informerades. Föräldrarna saknade förtroende för personalen och den vård flickan fick på BIVA och tog åter kontakt med läkare från familjeneo och fick stöd i sin önskan att flytta flickan till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Detta tog föräldrarna upp med personalen på BIVA vid ett möte.
– Vi diskuterade att vi inte tyckte att vi fick reda på saker och ting och undrade om [flickan] verkligen fick den vård hon behövde.
Och sedan lade föräldrarna fram sin fråga om möjligheten att flytta flickan till Uppsala. En av läkarna uttryckte enligt mamman negativa åsikter om vilka möjligheter man hade i Uppsala att klara av vården av flickan. Läkaren påpekade också att flickan ju varit i ett så dåligt skick att det var osäkert om hon skulle klara en flytt. Men narkosläkaren verkade förstå att vi behöver känna förtroende för vården.
– Hon säger: »Ge oss en chans till. Om ni fortfarande känner så här på tisdag så kan vi ordna med flytten.«
Mamma påpekar att just narkosläkaren vid ett flertal tillfällen under vårdtiden varit den som tagit sig an föräldrarna och deras frågor.
Mamman får också frågor om det försök att sätta en CVK som gjordes vid två tillfällen. Man använde ultraljud för att hitta lämpliga kärl i låren, men misslyckades. Vid ett av tillfällena är det enligt mamman narkosläkaren som gör försöket.
(Advokaten har i enlighet med ett av sina expertvittnen hävdat att trasiga kärl senare eventuellt kunnat kontaminera det prov med lårblod som togs i samband med obduktionen, och som är det blod man funnit bland annat tiopental i.)
Den 19 september 2008, en fredag, gjordes en planerad MR-undersökning av flickans hjärna.
Mamman berättar att hon och pappan var i närheten men följde med in i salen där det skedde.
– Vi fick veta att svaret skulle komma tidigast måndag.
Eftersom sjukvårdspersonalen på eftermiddagen bedömde läget som stabilt så fick föräldrarna åka hem över natten. Men redan på kvällen blev de uppringda av en sjuksköterska som kallade dem till ett möte på lördagen den 20 september, för att diskutera MR-svaret.
Enligt mamman var föräldrarna helt oförberedda på att mötet skulle komma att handla om att den livsuppehållande behandlingen av flickan skulle avslutas.
– Bilderna visade ingen hjärna alls, de sa att det inte var meningsfullt att fortsätta behandlingen, sa mamman i förhöret.
Senare sa hon på en fråga av målsägarbiträdet Peter Althin att de gick med på att respiratorn skulle stängas av eftersom de inte uppfattade att det fanns något val.
Kl 12.30 Mamman berättar i förhören att efter överenskommelsen att respiratorn skulle stängas av så ringde föräldrarna till sina familjer för att de som »kunde och ville« skulle komma och vara med och ta farväl av flickan.
– Vi är en stor och sammansvetsad familj på båda sidorna, sa mamman.
Sammanlagt kunde 11 av föräldrarnas nära släktingar komma.
Under tiden gjorde personalen i ordning en sal där familjen kunde vara.
– [Undersköterska 1] och [narkosläkaren] tog in en soffa till oss för att vi skulle få det lite bekvämare.
När flickan ligger i sin pappas famn tar man bort respiratorn.
– [Narkosläkaren] förklarar att det här kan bli jobbigt, man kan inte veta hur länge [flickan] orkar.
Mamman säger att ingen trodde att det skulle ta så lång tid som drygt fem timmar, men hon kan heller inte säga vilken tid hon hade förväntat sig att det skulle ta.
Åklagaren frågar om läkemedel och mamman berättar att flickan hade en trevägsinfart i vänster armveck, och dit var två sprutpumpar kopplade. Den ena med heparin, något som mamman säger att hon fick reda på under rättegångsdag 1, den andra med morfin.
– [Narkosläkaren] är jätteduktig på att förklara att [flickan] måste få smärtlindring, och då fick hon morfin, sa mamman.
Efter ett par tre timmar ville mamman att flickan skulle få mat.
– Hon hade fin färg och bra saturation, och jag bad att hon skulle få mat. Även om man visste hur det skulle gå så ville jag inte att hon skulle ligga hungrig.
Mamman berättar att narkosläkaren gick med på att man skulle göra ett försök att ge flickan mat genom en sond, men att det inte gick att garantera att det skulle lyckas eftersom sonden kunde störa flickans andning. Föräldrarna och släktingarna skickades ut. Enligt mamman hade narkosläkaren satt på kaffe som de kunde få i personalrummet.
– Men bara efter några minuter hämtade [undersköterska 1] oss. Det gick inte, och när vi kom in igen ser hon medtagen ut och efter det försämras hon.
Mamman berättar också att efter matningsförsöket var morfinet i sprutpumpen slut och att efter det gav narkosläkaren läkemedel med en spruta direkt i infarten.
– Hon spolade nålen ett par gånger, och hon fick morfin.
Åklagaren frågar om mamman ville att narkosläkaren skulle ge flickan något så att hon avled.
– Inte så att hon avled. Hon hade det jobbigt och kippade efter andan. Vid ett tillfälle frågade jag om det finns något så att hon kan vara sovande när det händer.
Enligt mamman fick de då svaret att man inte kan ge hur mycket som helst och att flickan redan fått den mängd man för tillfället kunde ge.
Mamman berättar att narkosläkaren och undersköterskan hela tiden är på salen tillsammans med familjen. Ibland lämnar den ena eller andra en kort stund men aldrig båda samtidigt.
Mamman upprepar så småningom sin bön om att flickan ska »få något«.
– Då fick hon en till spruta, lugnande för att hämma kramper, sa [narkosläkaren]. Hon sa att hon inte visste om [flickan] skulle klara det.
– Jag antar att det var morfin, sa mamman, det är ju det man får.
I samband med detta minns mamman att narkosläkaren tog fram sitt stetoskop och lyssnade.
– Sedan sluter [flickan] ögonen och slutar andas.
Mamman har svårt att redogöra för de sista avgörande händelserna. Till att börja med låter det som att det är en enda sammanhängande händelse att en spruta ges, läkaren lyssnar med stetoskop och flickan dör, men sedan säger mamman att det »inte gick mer än en halvtimme–timme« mellan sprutan och det att flickan avled. För oss åhörare är det lätt att förstå att tidsuppfattningen svajar i minnet av dotterns dödsögonblick, men det är ändå svårt att få ihop. Även målsägarbiträdet Peter Althin försöker bringa reda i det men lyckas inte.
Kl 14.30 Förhöret med pappan
Efter att mamman har förhörts hela förmiddagen är det efter lunch dags för pappan att få berätta sin version av det inträffade. Åklagaren inleder med samma frågor om huruvida pappan har någon erfarenhet av vårdarbete i allmänhet eller smärtlindring i livets slutskede i synnerhet.
Pappans svarar med låg röst att det har han inte.
Sedan stillnar alla i salen för att kunna höra honom, det är mycket svårt. Pappan minns inte, kommer inte ihåg, vet inte vad som hände. Han böjer ner huvudet, skakar nästan omärkbart på det ibland. Där mamman grät och snörvlade blir pappan bara stelare och tystare. Även målsägarbiträdet går relativt hårt åt honom och undrar om det han trots allt säger verkligen är egna minnesbilder eller något han skapat i efterhand utifrån vad andra sagt. Domaren avbryter plågan för en paus efter halvtimme. Även vi åhörare andas ut. Det som pappan säger lägger egentligen inte till något nytt mer än att alla blir smärtsamt medvetna om hur svårt det kan vara att minnas även känslomässigt dramatiska händelser och hur ont det kan göra att försöka.
Kl 16.00 Narkosläkaren berättar fritt
Då förhören med narkosläkaren skulle inledas hade hon tagit av sig den sjal hon fram till nu dolt sig med. Domaren frågade om hon ville börja med att berätta fritt om förloppet, och det erbjudandet tog hon.
Narkosläkaren mötte flickan och hennes föräldrar första gången den 15 september 2008. Hon hade då blivit ombedd att vara flickans huvudsakliga läkare på BIVA, och fram till flickans dödsdag den 20 september ägnade narkosläkaren sig enbart åt denna patient.
Narkosläkaren påpekade att flickan redan varit på BIVA några dagar när hon kom in i bilden och att flickan, enligt henne, hade fått tiopental vid två tillfällen under den första tiden på BIVA, dels i samband med en DT-undersökning, dels i samband med ett tubstopp.

Narkosläkaren berättar om hur hon den 15 september mötte en mycket sjuk flicka.
– Hon hade kramper, apnéer, bradykardier och saturationsfall.
Enligt narkosläkaren är bilden inte helt ovanlig för barn med hjärnskador, och de första dagarna arbetade hon tillsammans med en annan läkare på att justera flickans läkemedel.
Fredagen den 19 september gjordes en planerad MR-undersökning på eftermiddagen.
– Resultatet var nedslående.
Tillsammans med barnneurologen kom narkosläkaren fram till att kalla in föräldrarna, som åkt hem för natten, till ett möte klockan 13.00 på lördagen den 20 september. Narkosläkaren skulle egentligen inte varit i tjänst den dagen men erbjöd sig att komma in och vara med på det svåra samtalet, där de skulle berätta för föräldrarna att fortsatt intensivvårdsbehandling var meningslös.
På lördag förmiddag undersökte narkosläkaren flickan och noterade att barnet var ovanligt stilla, hon fick också veta att hon efter MR-undersökningen inte krampat och endast haft ett par saturations- och pulsfall.
Narkosläkaren beskriver samtalet med föräldrarna, där även flickans farmor var med, som en diskussion. Hon poängterar att beslutet att avsluta intensivvård inte innebär att vården avslutas, tvärtom behövde flickan fortsatt behandling med morfin, även sedan respiratorn kopplats ur.
När beslutet så var taget rådde narkosläkaren föräldrarna att man skulle verkställa det redan under dagen. Därefter gick hon in till sin chef för att meddela att hon nu skulle gå hem. Chefen fanns i en vårdsal där det pågick återupplivning av en liten pojke. Också på en annan sal var situationen kritisk och resurskrävande. På grund av det kaos som rådde med brist på personal blev narkosläkaren beordrad att stanna kvar med flickan under kvällen; hon fick också klara sig utan sjuksköterskestöd men bedömde att det skulle vara genomförbart ändå. På grund av samma kaos tog också chefen foton på den röra av personal och apparater inne i den sal där livräddningen pågick, i syfte att visa för politiker att bemanningen är för låg. Men nu fick de alltså fungera som illustration i rättssalen.
Narkosläkaren berättade också att hon bad en sköterska späda morfin, men att hon sedan inte minns om hon själv kopplade in morfinet i sprutpumpen. Men det var hon själv som sedan kopplade morfinet till flickans trevägskran. Heparin med NaCl fanns redan kopplat från en sprutpump, och det tyckte narkosläkaren var bra eftersom flickan tidigare visat sig vara svårstucken, och hon var angelägen om att förhindra koagel.
Däremot säger narkosläkaren ingenting om det tiopental hon vid intervjuer med Socialstyrelsen har sagt att hon har dragit upp i sprutor för att ha till hands vid behov, till exempel om flickan fick svåra kramper, se Färdiga sprutor med tiopental fanns på flickans rum.
När så alla släktingar hade kommit extuberade narkosläkaren flickan medan hon låg i pappans famn. Saturationen gick då ner. Narkosläkaren har med sig kurvor och kan visa fallet för rätten. Sedan kan man se att flickan återhämtar sig något och ligger någorlunda stabilt någon timme.
Efter ett par timmar ville föräldrarna att flickan skulle få mat. Narkosläkaren berättar att hon först försökte få dem att förstå att flickan inte skulle kunna tillgodogöra sig maten. Men då föräldrarna gärna ville så lovade narkosläkaren att göra ett försök. Eftersom hon förstod att det skulle kunna leda till en vasovagal reaktion skickade hon ut föräldrarna och släktingarna, eftersom detta skulle kunna uppfattas som obehagligt. Det var också vad som hände, och narkosläkaren lägger återigen fram kurvor som tydligt visar detta. Därefter återhämtar sig inte flickan utan försämras successivt.
Föräldrarna har i rätten beskrivit hur flickan de sista timmarna hade kramper och hur de bett narkosläkaren att ge henne något för att dämpa dessa. Narkosläkaren berättar nu att flickan hade vad som kallas gasping, ett slags reflexutlösta djupa andetag, som är ett svar på syrebrist och som i sina uttryck kan vara krampartade.
– Det finns läkemedel för riktiga kramper, men det här kan jag inte ta bort med läkemedel. Hon hade morfin kontinuerligt, som ju är både smärtstillande och ångestdämpande.
Narkosläkaren beskriver hur hon då och då gick och kollade att allt var som det skulle med sprutpumparna så att »flickan verkligen fick det hon skulle«.
– Vi några tillfällen såg jag att trycket steg, det vill säga att det måste vara stopp. Då tog jag koksalt och spolade nålen med.
Narkosläkaren kan inte säga hur många gånger hon gjorde det, men det var flera.
– Det var så viktigt att hålla det öppet om hon skulle börja krampa på riktigt.
När det efter cirka fem timmar blev glest mellan andetagen sa undersköterskan eller någon av de anhöriga att flickan inte längre andades.
– Jag gick fram med stetoskopet flera gånger och lyssnade. Tredje gången stod jag länge och lyssnade, över en minut. Sedan sa jag att nu har [flickan] somnat in, nu finns det inte längre något liv.
Narkosläkaren berättade också att hon hela tiden visste att flickan skulle obduceras, för att ta reda på huruvida hjärnskadan var en följd av natriumöverdoseringen. Men när narkosläkaren ringde till den barnneurolog som skulle skriva remissen till obduktion sa han att det inte längre behövdes eftersom de ju hade resultatet av MR-undersökningen.
Efter lördagen den 20 september såg inte narkosläkaren flickan igen. Däremot hade hon ett möte med föräldrarna. Då var också en läkare från familjeneo med samt en patientansvarig sjuksköterska.
– Jag trodde att det skulle komma mycket frågor, men föräldrarna var samlade och ville mest prata lite och berätta om olika episoder ur flickans liv.
Narkosläkaren uppger att hon flera gånger frågade om föräldrarna behövde något, kuratorskontakt till exempel, men det behövdes inte. Det mamman ville ha var hela journalen; narkosläkaren lovade att se till att hon skulle få den via neonatalavdelningen eftersom största delen av vården skett där.
– När de gick verkade [mamman] ledsen, men hon kramade om mig och sa »Jag vill att du ska veta att jag är gravid igen«.
Narkosläkaren säger att hon blev glad för det förtroendet, i synnerhet som föräldrarna tidigare uttryckt misstro mot vården på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Sedan blev det en enda röra med de journaler som skulle skickas, och det dröjde länge innan föräldrarna fick ut det de begärt. Och så småningom ringde även obducenten till narkosläkaren och bad om läkemedelslistor från sista dagen. Då nämnde hon att man funnit höga halter av tiopental i flickan.
– Men jag sprutade ju aldrig tiopental, för hon behövde inte det.
Narkosläkaren berättade sedan för min chef om tiopentalhalterna, han tyckte också det var konstigt men sa att det säkert inte var något att bry sig om.
– Efter det hände inget förrän det står fyra poliser inne på BIVA …
Domaren valde att avbryta narkosläkarens berättelse där och avsluta dagen.
Förhandlingarna fortsätter i morgon, fredagen den 16 september klockan 09.00, med att narkosläkaren förhörs.