Kl 08.00: Snart börjar rättegångens tredje dag. I dag står förhör med narkosläkaren på programmet. Därefter flickans farmor, farfar och två farbröder.
Kl 10.25: Dagen börjar med förhör av den åtalade narkosläkaren.
Det är de båda åklagarna som ställer frågor. De hänvisar till och ber om förtydliganden av narkosläkarens egen berättelse från gårdagen. Bland annat får hon frågor om försöken att sätta en CVK i ljumskarna, något som var svårt och som misslyckades trots hjälp av ultraljud.
Åklagaren Jenny Clemedtson frågar om kärl som rättsläkaren tog blod från senare.
Narkosläkaren svarar att ja, det skulle också kunnat vara femoralvenen.
Flera gånger frågar de båda åklagarna om narkosläkaren verkligen minns det hon berättar om eller om det är senare rekonstruktioner, till exempel om hon verkligen minns det hon berättade under gårdagen, att flickan sov mycket djupt när narkosläkaren tittade till henne efter MR-undersökning den 19 september, dagen innan hon dog.
Narkosläkaren hävdar att hon väl kommer ihåg.
– Jag hade ett enda barn som fick hela min uppmärksamhet.
I dag fick narkosläkaren också frågan om vilka läkemedel hon förberedde, och hon berättar då precis som hon gjorde i Socialstyrelses utredning, att hon förberedde morfin, Stesolid och tiopental, och dessa späddes på salen och förvarades sedan på en bänk i salen, markerade med lappar på respektive spruta.
– För att ha i beredskap.
Åklagaren ville också ha en närmare beskrivning av det matningsförsök som gjordes vid 18-tiden, då de anhöriga ombads lämna salen en stund.
– Jag visste att det fanns en risk för den vasovagala reaktionen, jag ville inte att de skulle behöva se det. Den här situationen med de här sköra barnen, det kan vara besvärligt att sätta sonden. Men de ville ändå.
Åklagaren säger att hon tycker att det faktiskt låter lite konstigt att mata ett döende barn och frågar narkosläkaren om det inte kan vara så att hon skickade ut föräldrarna och tänkte att »jag gör inte så här för det verkar så knasigt«.
Men narkosläkaren står fast vid det i sin beskrivning.
– Jag minns att jag gjorde det.
Åklagaren frågar hur stämningen var i salen, och narkosläkaren svarar att det var trångt, många som gick ut och in, fram och tillbaka.
– En så oerhört emotionellt laddad situation, det är en förtvivlad stämning.
Hon berättar också att det andra gånger inte är så många med, det blir ganska lugnt, men här var det mycket rörelse i rummet.
– Är de tacksamma eller är de arga och besvikna? frågar åklagaren.
– Jag kan bara säga att de är förtvivlade, det här är något förfärligt, att man vet att ens barn inte går att rädda, säger narkosläkaren.
Enligt narkosläkaren är det ingen anhörig som uttryckligen bett henne avsluta flickans liv, däremot har flera av dem flera gånger bett att hon skulle ge flickan något lugnande eller något att sova på.
– »Gör något!« är väl en sammanfattning av deras önskningar.
Narkosläkaren svarar också klart och tydligt att hon absolut inte givit tiopental och att hon inte heller kan ha gjort någon förväxling.
Kl 12.22: Efter en paus på förmiddagen får narkosläkaren frågan vad hon gjorde med de sprutor med läkemedel hon förberett på rummet. De hon alltså inte hade använt.
– Jag tömde dem själv, tömde ut innehållet i en burk och nålen i samma burk och plastsprutorna i papperskorgarna. Jag noterade inte att det saknades något. Om det hade saknats något hade jag nog lagt märke till det.
En hel del kraft läggs på att reda ut vad som står i journalen och vad som inte finns noterat. Enligt narkosläkaren finns en fullständig journal från hela vårdtiden, och de uppgifter som kommit om brister skulle komma från något som rättsläkaren i Solna sagt.
Åklagaren undrar också vad narkosläkaren själv har för teorier om varför det fanns så höga koncentrationer av tiopental i blodprovet.
– För mig finns möjligheten att det så kallade blodprovet är taget på felaktigt sätt eller att det inte gått rätt till på rättskem.
Narkosläkaren får också frågan om hon tror att flickan fått tiopental något tillfälle dagarna innan hon avled.
På det är hon i stort sett säker och hänvisar till den journalförda operationsberättelsen från shuntoperationen den 11 september 2008, där det står »Intubationsanestesi«.
– Man måste då ge något smärtstillande, något att sova på och något muskelavslappande. Jag är helt säker på att hon fått tiopental, så här små barn ger vi tiopental vid intubering.
– Har man intuberat henne utan tiopental så är det barnmisshandel! De måste ha glömt att notera det bara.
I omvårdnadsstatus från dagen därpå finns också noterat att flickan intuberas på grund av frekventa andningsuppehåll, och narkosläkaren menar att man på precis samma grunder som dagen innan bör ha gett tiopental.
Dessutom finns det noterat ett misstänkt tubstopp samma dag, något som skulle kunna berott på kramper, i synnerhet som hon enligt omvårdnadsjournalen var svår att handventilera.
– Då kan [flickan] också ha behövt tiopental.
Det finns en journal som en läkare skrivit från samma tillfälle, men inte heller där finns tiopental noterat.
– Att detta inte finns i medicinjournalen kan jag bara beklaga, det är ju till min nackdel, men det kan jag inte förklara utan det får doktor [NN] göra.
Dessutom gjordes alltså en planerad MR-undersökning dagen innan flickan dog. Efter det noterade narkosläkaren att flickan sov djupt, och kurvorna visade ett kraftigt blodtrycksfall.
– Och det får man av tiopental.
Såväl åklagaren som målsägarbiträdet läser ur polisens förhörsprotokoll med narkosläkaren där hon flera gånger sagt att anhöriga bett henne avsluta. Narkosläkaren menar att det inte ska tolkas som att någon uppmanat henna att aktivt se till att flickan avlider utan att lindra de plågor som de anhöriga uppfattade att hon hade.
– Har du gett någon eller flera sprutor efter tjat av föräldrarna? frågar målsägandebiträdet Peter Althin.
– Absolut inte, då borde väl föräldrarna sitta här också, säger narkosläkaren och gör en gest mot den plats hon som åtalad har i salen.
– Nu ska vi inte dra in föräldrarna i det här, replikerar Peter Althin.
Narkosläkarens försvarsadvokat tar själv upp det som de båda föräldrarna hävdade under gårdagens förhör, att sprutpumparna stängdes av långt innan flickan dog och att narkosläkaren haft en spruta i handen medan hon lyssnade med stetoskopet för att fastställa döden. Narkosläkaren kan visa listor som registrerat att sprutpumpen gick ända fram till att flickan dog – även om åklagaren Jenny Clemedtson senare har frågor om mängden läkemedel som gick. Hon nekar också absolut till att ha haft en spruta i handen medan hon lyssnade och än mindre sprutat något samtidigt.
– [Undersköterska 1] skulle säkert ha undrat i så fall.
Kl 14.30: Efter lunchuppehållet har flickan farmor och farbror 1 förhörts.
Farmor minns att flickan låg i sin säng den sista halvtimmen, att flera av släktingarna framförde till narkosläkaren att man ville att flickan skulle »få något«. Enligt farmor fick flickan sedan en spruta av narkosläkaren i vänster armveck, och ett par minuter senare konstaterade narkosläkaren att hon var död. Farmor vet inte vad som fanns i sprutan.
När flickan hade dött och hon skulle tvättas och göras fin hävdar farmodern att hon ville vara med men avvisades av narkosläkaren och/eller undersköterskorna. På förmiddagen redogjorde narkosläkaren för sin uppfattning som innebar att farmodern bad att få vara med när flickan gjordes i ordning men att hon då uppmanades att först fråga föräldrarna om lov till det. Sedan dök hon inte upp, och tvättningen genomfördes utan farmor.
Farmor var också med vid tillfället då föräldrarna gjorde polisanmälan. Så här förklarar hon varför anmälan gjordes.
– Det hade inte kommit fram någon dödsorsak. Alla som har förlorat någon vill veta vad den dog av.
På åklagarens fråga om vems idé det var att man skulle gå till polisen svarar hon att det är enda sättet att få en obduktion.
– Att gå till polisen var den vägen man var tvungen att gå för att få en obduktion.
Åklagaren frågar hur hon vet det, och hon svarar att de sökte reda på det.
Farmor är precis som mamman undersköterska.
Precis som föräldrarna fick farmor frågan om hon själv gav flickan någon spruta den aktuella kvällen eller om hon sett någon annan än narkosläkaren ge flickan en spruta. Hon nekar i båda fallen.
Kl 16.00: Flickans farbröder och hennes farfar förhörs.
Under eftermiddagen förhördes två av flickans farbröder och hennes farfar. De fanns, tillsammans med ytterligare tio släktingar, inklusive föräldrarna, med flickan i sjukhussalen under hennes sista timmar (tre stannade inte hela tiden).
Farbror 1 vet att narkosläkaren spolat rent nålen i flickans arm då och då under kvällen.
– Man frågade ju hela tiden vad som hände.
Han är också helt säker på att narkosläkaren så småningom sa att hon kunde ge flickan något kramplösande, men att eftersom hon var så svag kanske hon inte skulle klara sig.
– Hon låg och ryckte, och vi bad läkaren att hon skulle ge något så att hon inte skulle rycka. Hon förklarade att man inte fick ge något så att hon dog, men så att hon slutade krampa.
Enligt farbror 1 gick narkosläkaren sedan iväg, och när hon kom tillbaka höll hon i en liten glasflaska med genomskinlig vätska.
Farbror 1 säger att han inte vet vad som fanns i flaskan men menar att narkosläkaren sedan stoppade in en spruta (när han förevisas sprutor av olika storlekar antar han att det rörde sig om en 5 ml stor spruta), med nål, i glasflaskan och sedan sprutar in det i slangen som sitter på flickans arm.
– Sedan somnar [flickan] in.
Farbror 1 säger att han vet att flickan dog då, eftersom hon blev alldeles vit och att doktorn som lyssnade med stetoskop sa det.
Farbror 2 säger att att han höll flickan i hennes högra hand när hon dog.
Han berättar att alla på salen var väldigt ledsna.
– Det var ju min brors barn som man hade stängt av respiratorn för, för att hon skulle dö. Det var fruktansvärt att se.
Han säger också att det tog lång tid innan hon dog.
– Hon tog ett andetag, och så gick det lång tid, som om hon höll på att kvävas. Det fanns ju önskemål från säkert allihop att det måste gå att göra något för att lindra. Det är svårt att stå bredvid och titta på.
Enligt farbror 2 sa narkosläkaren att flickan skulle kunna få något kramplösande medel men att hon var så svag att hon kanske inte skulle överleva.
– Sprutan gavs, och efter ett tag slutade hon andas. Sprutan gavs i armen. Jag höll henne i höger hand när hon dog. Doktorn stod mitt emot.
Flickans farfar däremot har betydligt vagare minnesbild av hela händelsen. Han beskriver själv att det kan bero på att han var upptagen med att ta hand om en yngre utvecklingsstörd son, som alltså också var med på salen.
– Det pratas om någon spruta, men jag vet inte, säger han, och åklagaren ställer omedelbart en fråga om vilka som har pratat om en spruta.
– Ja, vi har ju pratat om det i familjen.
Farfar kan inte säga om flickan fick någon spruta, men han kan inte heller säga att hon inte fått något.
Han minns inte heller om flickan fick medicin via slangar. Eller om det ens fanns slangar som var kopplade till flickan. Den minnesluckan får målsägarbiträdet Peter Althin att ställa frågan om farfar ens var i rummet, men det hävdar han att han var.
Såväl åklagaren som försvarsadvokaten Hurtig försöker få farfadern att utveckla ett påstående han gjorde i polisförhör 2009 om att mamman skulle ha vädjat till personalen om att flickan skulle få somna in. Den formuleringen känner farfar inte igen över huvud taget, men sammanfattar med att »det är klart att hon vädjade om hjälp för sin dotter!«.
Precis som de andra som har förhörts fick alla frågan om de själva givit flickan någon spruta den aktuella kvällen eller om de sett någon annan än narkosläkaren ge flickan en spruta. Alla svarar nekande på båda frågorna.
Förhandlingarna återupptas på torsdagen den 22 september. Då ska mammans bror, de båda tjänstgörande undersköterskorna samt den sjuksköterska som var med vid ett ingrepp den 12 september 2008, då hon hävdar att flickan fick tiopental, förhöras.
